När min familj skaffade den gråa lilla konsolen som i allmän folkmun kom att kallas Nintendo så fick vi med det klassiska Super Mario Bros, men vi fick även med den lilla pärlan Castlevania. Jag delade all min speltid mellan de två spelen och jag har oerhört varma minnen från Simon Belmont, som beväpnad med en piska tog sig an Draculas alla styrkor och piskade ihjäl dem, en efter en.

Mycket vatten har flytit under broarna sedan dess och ett par Castlevania-spel har passerat mina spelande händer. Dock har jag försökt mig på seriens utflykter i tre dimensioner ett par gånger, men aldrig uppskattat det. Så när jag nyss bytte till den senaste instansen i serien till en stationär konsol, tänkte jag att det kanske äntligen var dags att spela ett underhållande Castlevania-spel igen. Men nej, tyvärr.

Storyn är så ointressant så jag inte ens minns den, det var något om att döda någon elak herre som bor ett slott, troligtvis en vampyr kanske? Mellansekvenserna avlöser varandra och är fulla av klichéer som hör fantasy-genren till. Tillsammans med ett ljudspår som är full av körer och påklistrad episkhet, så känns spelets helhet som falsk och konstlad. Den magiska känslan som ett riktigt bra fantasy-spel kan ge, infinner sig aldrig, inte heller känns spelets gameplay, dess spelbarhet särskilt roligt. Likt Kratos i God Of War-serien så ligger fokusen på kombos och speciella attackmönster, samt fantasilösa Quick Time Events.
Lord of Shadows har sneglat många gånger på Kratos framgångsrika spel och försökt kopiera flera moment, men spelets kontroll är inte så tight som i Kratos dito. Lägg därtill fördummande spelmoment och bossar som man knappt lyfter ögonbrynet för så tröttnade jag totalt på detta spelet och slutade spela det efter en 7-8 timmar.

Jag lever, som sagt, efter devisen ”Livet är för kort för dåliga spel” och Castlevania: Lord Of Shadows var inget spel som roade mig.
Får nog damma av det gamla Nintendot och spela Castlevania på det viset som jag minns det.