Hejsan alla läsare, Bob här.
Året 2012 är strax till ända och för mig personligen har det sannerligen varit ett otroligt år, händelserikt på så många sätt och vill genom den personliga lilla resumen sammanfatta mitt år som spelskribent och bloggare, och tacka de som har stöttat och hjälpt till under det gångna året.

Den 10 februari sjösattes min och Peter Erikssons gemensamma blogg, PixelKameraderi, efter en tids diskuterande och stötande och blötande kom vi fram till form och namn. En blogg för att få ut våra tankar om mediet vi älskar och lägger så mycket tid kändes helt rätt, samtidigt som det var roligare att vara två (samt att frekvensen inlägg blir så mycket större då).

Vi skrev om allt från Missad Spelmusik till mina problem med Dual Shock-kontrollen, Peter öppnade försändelser och jag köpte sockar. Både högt och lågt med andra ord.

I April spelade vi Journey, ett av årets absolut bästa spelupplevelser och som ledde till mängder av inlägg bland annat min allra första publicerade spelrecension, Peters tatuerade in motiv från spelet och vi vågade oss på att testa konceptet ”podcast”, (dock med starka apostrofer runt) när vi spelade in ett samtal mellan oss och pratade av oss om just Journey.

Samma månad åkte vi till Göteborg för att gå på Retrospelsmässan 2012 och uppleva en av de trevligaste dag/kväll/natt/morgon tillsammans med RetroResans Anders och Samson plus en massa andra sköna gamers, som vi idag umgås med privat. En underbar dag som jag vill påstå, var starten till något nytt.

I Maj månad började vi även blogga för våran lokaltidning Markbladet, där under namnet Spelbloggen, något som lett till nya läsare och förhoppningsvis har vi fått ut vårt ord ännu längre.

2012 var även året då jag upptäckte Sveriges bästa spelblogg, Svampriket, där jag är inne varje dag och läser. Har även fått den stora äran att få gästblogga där vid flera tillfällen, bland annat om Att livet är för kort för dåliga spel och funderat på om Alan Wake var Aktiv eller passiv underhållning?

Sommarens absoluta höjdpunkt var naturligtvis avslutningen av RetroResan. En podcast som spelar retrospel och snackar pizza är fortfarande nåt av de bästa som går att lyssna på, men efter tre år var det slut och avslutades med en 10 timmar lång livesändning och en brakfest uppe i Stockholm. Jag och Peter tog följe med Trazh och Ivan och bilade upp till Stockholm och hade fruktansvärt roligt, allt dokumenterat med min kamera och kärleksfullt ihopklippt av Peter. Resultatet blev filmen Resan till Retroresan.

Den 14 september kom storken förbi med mitt tredje barn, sonen Sigge, som är en ständig källa till glädje och som resulterade i texten Spelet, som publicerades på Svampriket och är, i mitt tycke, en av mina allra bästa texter.

Vi var även den näst mest nerladdade podcasten i Sverige under en dag!

Efter bollande av ideer och en vilja att pröva på fler koncept utannonserade vi vår egen podcast, Play Before You Die.
En podcast som gav oss möjlighet att komma ikapp spel som borde ha spelat, både retrospel och moderna släpp, samtidigt som vi snackar en massa annat.
Projektet gav blodad tand och efter en knackig start börjar vi nu efter fem avsnitt hitta formen och konceptet.
Bloggen slog för övrigt besöksrekord när vi släppte avsnittet om Braid & Brunlöf, då vi våldgästades av ”RetroResans-helt-vanliga-kille” Anders Brunlöf. Om rekordet berodde på Brunlöfs närvaro eller avsnittets höga kvalitee låter vi vara osagt.

Arbetet med podcasten är tidskrävande så frekvensen på blogginlägg har minskat nu under hösten och vintern, men jag har på känn att nästa år kommer vara lika innehållsrik som detta första år har varit för PixelKameraderi eller PxK som vi gärna förkortar det till.

Avslut och Tacktal

Detta har sannerligen varit ett otroligt år.
Alla människor jag har träffat, alla positiva ord och kommentarer, allt förtroende och uppskattning. Har skaffat mig flera nya vänner som jag är väldigt glad över att känna, tack till alla Er.
Ett stort tack till Svampriket och framförallt Anders Brunlöf som låtit mig gästa bloggen flera gånger. Det ger mig en enorm egoboost varje gång, som jag kan leva på länge. Kudos!

Tack även till min kontakt på Markbladet, Sara Skur, som gav oss möjligheten att blogga för dem och är en härlig, peppande tjej.

Min ständiga medspelare tillika själsfrände Lina Efraimsson ska ha ett enormt tack för all feedback, stöttning och spelande vi gjort tillsammans i år. Jag älskar dig.

Och till slut, tack till Peter Eriksson.
För att vi startade bloggen, för att du övertalade mig att gå på efterfest hos Nidde och för att du är suverän att göra podcast med.
Puss på dig.

Så jäkla bra som 2012 har varit, så kan jag knappt vänta på att nästa år ska starta.
Bring It On, 2013!