Kategoriarkiv: Bobs Inlägg

Kort åsikt om Starhawk och F1 Race Stars

Postat av
Svara

Jag fortsätter att sovra bland titlarna man ”fått” gratis på PS-Plus.
Och trots att jag finner flera av spel ointressanta och rent ut av tråkiga, så är jag fortfarande väldigt nöjd med min prenumeration på tjänsten. Att spela exemplevis en timma av ett spel som jag aldrig kommer spela mer, gör mig ändå rikare i erfarenhet och jag lär mig allt mer om vad jag föredrar i spelväg.

Idag avhandlar jag Starhawk och F1 Race Stars:

18425Starhawk1

Starhawk är en underlig hybrid mellan third-person-shooter och rts-element, som utspelar sig på någon planet långt, långt borta. En slags spirituell uppföljare till , för mig ospelade spelet, Warhawk från 2007. Du ikläder rollen som Emmet, som rensar upp ohyra från planeter. Eller nåt. Storyn var såpass tråkig och ointressant att jag snabbt tog mig igenom introduktionen för att kännå på den ack så viktiga spelkänslan.
Som jag tidigare nämnd, så spelar i tredje-persons vy och mejar ner monster med diverse vapen du hittar. Men du ska även bygga skyddande murar, bunkrar och energi-utvinnare som påminner om ett rts-spel fast på marknivå. Eftersom jag inte alls är förtjust i rts-spel (blir alltid för stressad!) och att övriga gameplay är enbart en axelryckning så kommer jag nöja mig med de 60 minuterna jag la på det.
Värt att nämna är den skumma western-films-inramningen som genomsyrar spelet. Slitna små skjul i sandig och torr miljö, countrymusiken som ljuder, cowboy-hattar som svajar och snack om ”The Union” med typisk southern-slang. Men det bizarra är nog de fordon vi färdas med, de så kallade sidewinders, som ser ut som en svävande robothäst utan huvud, svans och hovar. Den har till och med en hoppfunktion där benen rör sig precis som en häst!
Smått roande inramning, men det rättfärdigar inte spelets plats på min hårddisk.
Tyvärr Starhawk, du höll inte måttet.

Large%20Image

Även här finner vi en rätt omaka hybrid.
Ett racingspel av kategorin cart-racer, som använder sig av Formula 1-licensen till banor och förare och blandar upp det med sockersöt estetik och bandesign och ballonger som vapen.
Låter det lovande? Det tyckte jag med.
Och det var synnerligen trevligt att få tillgång till ett såpass färskt spel (släpptes i höstas).
Men F1 Race Stars saknar det ack så viktiga tempot, bandesignen är inte särskilt intressant och de olika Power-ups som man finner på banorna är karbonkopior av Mario Karts-arsenal.

Inte ens i flerspelarläget roade det mig, och sämre betyg än så kan nog inte ett kartspel få.

Scott Pilgrim vs.The World – Bästa tv-spelsfilmen?

Postat av
3

scott-pilgrim-vs-the-world-1024
Det märks direkt.
Efter bara några sekunder så sätts tonen, när den välkända Universal-planeten dyker upp och proklamerar vilket filmbolag som ligger bakom produktionen, men istället för den vanliga vinjetten hör vi istället en version uppspelat av ett tv-spel anno någon gång på 80-talet. Och för undertecknad som växte upp med en naggad NES-kontroll i handen så börjar min kärlek för filmen redan här.

Och som tur var, gör inte resten av filmen mig besviken. Å ena sidan en cool, egensinnig rulle med massa coola karaktärer som ligger på rätt sida av hipster-begreppet, som blandas upp med surrealistiska händelser hämtade från tv-spelens värld där super-expojkvänner stör vår protagonist Scott Pilgrim chanser att få vara ihop med den ständigt hårfärgs-skiftande Ramona Flowers. Känslan och stämningen är svår att sätta fingret på så jag fuskar lite och visar upp för Er en trailer för er. Men oroa er inte, jag har tagit teaser-trailern (vill ju inte spoila allt för mycket):
[youtube http://www.youtube.com/watch?v=Dr91Y42MEsA]

Scott Pilgrim är från början en serietidning skapad av Bryan Lee O´Malley och det finns självklart även ett tv-spel baserat på franchisen.
Filmen är regisserad av Edgar Wright, som den namnkunniga känner igen från Hot Fuzz och suveräna Shaun of The Dead.
Michael Cera i huvudrollen spelar som han brukar – tafatt men cool när det gäller – och gillar man hans agerande sen tidigar så blir man inte besviken. Andra skådisar som utmärker sig är Kieran Culkin och indie-darlingen Jason Schwartzman, men överlag är hela ensemblen stabil vilket även det bådar gott för dess betyg.

Scott Pilgrim vs. The World gör två saker alldeles särskilt bra. Det ena är det faktum att den inte är tv-spelsfilm, i namnets negativa bemärkelse, utan är en ”vanlig” film med stora tv-spels förtecken! Att lägga fokus på tv-spel – både som form och inspirerad berättelse – blir lätt pajigt i filmer som exempelvis Mortal Kombat och Livet i 8-bitar. Här blir poängsummorna, level-up grafiken, Zelda-melodierna som dyker upp då och då, bara en extra krydda till en redan bra film. Det är nog den vägen man ska gå!
En annan sak jag verkligen gillar generellt i film, är filmmakarna lyckas skapa en slags egen värld i filmen, som enbart befolkas av dessa unga vuxna utan riktiga förpliktelser, som lever sina liv utan yttre påverkan. Liknande känsla kan man hitta i den högst sevärda Brick, jag tror helt enkelt jag gillar tanken om den förpliktelsefria vardagen man kan minnas tillbaka med varma känslor till.

Scott Pilgrim fick ett blandat mottagande när den kom, men ses av många som en kultfilm.
Personligen önskar jag att om 20 år ser om denna film och känner kultstatusen.
Det är nog faktiskt högst troligt.

Knytt Underground gör det inte lätt för mig…

Postat av
Svara

screenshot_of_knytt_underground_261

(För bästa effekt, sätt på detta ljudspår i bakgrunden är du läser texten)

Jag har sedan långt tillbaka alltid haft en rätt naiv och romantiserande bild av hur skapande av populärkulturella yttringar kommer till. Den lidande konstnären/musikern/filmaren som framställer sitt verk helt utan tanke på att bli rik på kuppen och drivs av att en brinnande passion att dela med sig av sina personliga verk.
Även om jag fått den illusionen sönderslagen många gånger, så finns det fortfarande en massa eldsjälar där ute som gör precis hur de vill när det producerar sina verk, som låter sig inte styras av bolag eller marknadsundersökningar. Många av dessa eldsjälar finner vi indie-spelsbranchen.När jag tog mina första stapplande steg i Jonathan Blow spel Braid, kändes det direkt att detta var något annorlunda, att jag inte kommer få en ordinär spelupplevelse lik den man ofta får i generiska AAA-titlar. Samma känsla fick jag i Fez (även om jag bara vart och nosat på det spelet) och den infinner sig definitivt i Niklas Nygrens spel Knytt Underground.

Vi ikläder oss rollen som den stumma kvinnan Mi, som vi får förklarat för oss, har tappat minnet – något som Mi själv förnekar.
I en mystisk mörk värld utforskar vi ett intrikat grottsystem som befolkas av både vänliga insekter och laserbestyckade robotar, där vi ska lösa små uppdrag.

Spelet är så vackert och estetisk tilltalande så jag blir helt varm i hjärtat. De väl använda svarta konturer som vi sett i exempelvis Limbo, används flitigt men får stark kontrast till de olika färgsprakande bakgrunderna där blommor, frukter och växter vajar rofyllt och ger spelet en alldeles särskild look. Karaktärerna är enkelt uppritade och rör sig snabbt och nästan lite ryckigt. Får känslan av att hur det är att styra en myra ungefär och det är väl därför jag förlåter spelets ibland bångstyriga kontroll, för jag styr ju en myra. Typ.

Storyn i sig är rätt fåordig, men dialogerna mellan Mi och de olika figurerna hon möter är allt mer nyansrik och reflexiv, även om allt inte är glasklart. Invanda koncept inom spel ifrågasätts på finurliga vis och man ser framemot varje ny dialogruta som eventuellt kan bringa klarhet eller bara belysa något helt ovidkommande. Underbart, minst sagt.

knytt2 Knytt underground består av tre kapitel, varav de två första kan ses som en introduktion av olika förmågor och tillvägagångssätt att lösa problem, även om spelet verkligen inte håller dig i handen. Dessa introduktionsbanor är över på cirka en halvtimma om man gör allt rätt. När du kommer till det sista kapitlet förstår du plötsligt vilken ENORM värld du har framför dig och spelet blev direkt så mycket större. Ganska fort märker man också att problemlösningens svårighetsgrad har stegrat ordentligt och det krävs både fingerfärdighet och extrem tajming för att lösa vissa pussel, som ibland inte leder dig någon vart.
Och det är just detta som är mitt stora minus till spelet – jag har inte tålamod eller förmågan att reda ut detta sista kapitel. Spelet känns oövervinneligt om man inte engagerar sig till max och ger spelet långa sessioner, så att du säkert inte virrar bort dig i det intrikata grottsystemet.

Men om jag ska ge Knytt Underground ett betyg så skulle det ändå bli nästintill maxbetyg. Känslan! Atmosfären! Musiken! Och den underbara grafiken. Jag kan inte värja mig från dess charm helt enkelt.
Och även om jag nog har bestämt mig för att lägga spelet på hyllan, så finns det ett ”nog” i den meningen. För jag vill verkligen spela det, jag vill verkligen klara av det, jag vill spendera mer tid i Knytt Underground. Och det anser jag vara en väldig bra egenskap i ett spel.

Kort åsikt om Retro/Grade och Vanquish

Postat av
Svara

Som bekant så prenumererar både jag och Peter på Playstation Plus (PS+), en tjänst som alla med en Ps3 och internetuppkoppling.
Tjänsten kostar runt 350kr om året och ger dig tillgång till betor, speciella reor, en automatisk moln-tjänst som gör backups på din sparfiler och mycket annat smått och gott. Men främsta anledningen till varför jag använder mig av tjänsten är naturligvis spelen, man får nämligen ladda ner en stor mängd utvalda spel gratis och spela så länge man använder sig av PS+.
Titlarna är av stor variation både när de gäller kvalitet och utgivning – AAA-titlarna samsas med hyllade indie-spel och allt därimellan – och det släpps ett par nya titlar varje månad.

Detta gör mig något stressad.
Det faktum att mitt digitala spelbibliotek växer för var månad är förvisso mycket trevligt, men jag har ju så mycket att spela ändå!
Iallafall, tänkte delge Er lite av mina tankar och åsikter om ett par spel som inte riktigt håller måttet för att lägga min dyrbara tid på.
RetroGrade_screen
Retro/Grade

Iden är lika enkel som genial; du spelar en rymdshooter av klassisk 2D. Twisten är att tiden går baklänges.
Du börjar alltså spelet att döda slutbossen och ser Creditsen rulla, sen får du spela om hela spelet åt fel håll – dina laserskott sugs tillbaka och du måste undvika fiendens skott, som alltså dyker upp bakom dig. Allt detta i takt med härlig chipmusik.
Låter det bra? Det är det. Typ. En stund iallafall.
Sen blir det oerhört rörigt och rätt repetetativt och jag lessnar. Plus för ide och musik, minus för genomförandet.

vanquish-faster

Vanquish

En rysk maktgalen tyrann har kommit åt någon slags dödstråle som får människor att explodera av värme måste stoppas och det görs med testosteron-stinna militärer och en huvudkaraktär som röker i sin super-super-mega-nano-dräkt.
Att storyn inte var mycket att ha var jag rätt förberedd på, skönheten i spelet skulle ligga i det snabba gameplayet och häftiga rörelseschemat. Och visst är det coolt att glida fram på knäna i raketfart och skjuta robotar.
Men.
Jag känner mig inte tillfreds. För opersonliga fiender, för snabba händelseförlopp och allt var bara en stor gröt, jag hängde inte med alls i vad som hände. Jag inser hur gammal och mossig föregående mening får mig att framstå, men jag ser det snarare som att jag är kräsen. Jag blev inte road av det lilla jag spelade och trots att jag fått förklarat för mig att den riktiga awesome-sås-känslan inträffar i spelets sista fjärdedel, så orkar jag inte vänta.
Har bättre saker att göra.

 
Ahh, det var skönt att stilla sinnet för dessa titlar, nu försvinner de från PS3ans hårddisk och jag ger mig ut på nya eskapader.
Kanske dags att ta sig an Limbo?

Bob gillar New Super Mario Bros. Wii

Postat av
Svara

ws_New_Super_Mario_Bros._Wii_1920x1200

I julas låg ett paket under vår gran. Men den välbekanta formen som man har lärt sig att älska som cineast/gamer. Det var från Jultomten och var en present till hela familjen. När barnen mina hade hastigt rivit av allt papper så uppenbarade sig ett Wii-spel, som sedan den dagen benämnts som ”familjespelet” i vårt hushåll.

Spelet ifråga känner nog de flesta till men dess klassiska utformning i modern kostym a la Marios första äventyr. Det som är unikt, samt våran största behållning, är det faktum att man kan spela i genom äventyret fyra stycken personer samtidigt!
En som Mario, en som hans bror Luigi och två Toads, lämpligen kallade för ”blå” och ”gul”.
Just detta 4-spelarläge är sannerligen en upplevelse i sig, som man kan yttra sig på många olika sätt. Spelar du det till exempel med tre kompisar så blir det ofta dråpliga situationer när am försöker ta kål på sina motståndare eller allmänt sabotera för dem, vilket leder till härliga hånskratt och hatiska blickar. Och spelar man spelet som vi gjorde, det vill säga med mamma Lina, pappa Bob, 6-åriga dotter och 4-åriga sonen, så fylls speltid istället med mängder med uppmaningar ”vänta där, ta den svampen, bubbla dig INTE ” och så vidare. Och för första gången satt vi och spelade hela familjen samtidigt, en rent ut sagt underbar upplevelse.

Ju längre in i äventyret vi kom, ju mer ökade svårighetsgraden och dottern droppade av för istället bevittna spelet på läktarplats. De kvarvarande hjältarna kämpade många timmar för att till slut nå Bowsers slott och frita prinsessan till slut, och familjen myste av välbehag.

 

new_super_mario_bros_wii

New Super Mario. Bros är ett riktigt suveränt plattformspel i sin enkelhet men får ett sådant stort mervärde med dess multiplayerfunktion och snillrika banor. Utmaningen att klara spelet är väl kanske inte den högsta, men att låsa upp alla hemliga vägar och ta alla specialmynten på alla banor kräver sin dedikerade spelare, speciellt när man låser upp bonusbanorna.
Visst finns det saker att anmärka på, såsom avsaknad av något slags ”battle”-läge och den tråkiga variation av spelbara karaktärer (varför två toads?), men detta är ett av de trevligaste ”fyra-spelare-i-soffan”-upplevelser man kan avnjuta, oavsett om det är med vänner eller med dina speltokiga knoddar.

Rekommenderas varmt.

Äntligen är dåtiden snart här!

Postat av
2

oculus-rift-kickstarter

Minns ni Virtual Reality?
Flugan som i mitten av 90-talet spåddes bli framtiden för både spel och annan media.
Utrustning som kostade miljontals kronor och som aldrig blev mycket mer än en dyr teknikdemo, var något som man drömde om att få prova när man såg det maffiga båset ståendes på mässor och köpcentra.
Jag fick aldrig chansen att prova det då (eftersom det kostade pengar och jag var bara en liten parvel då) och har alltid sett fram emot återkomsten av VR. För det måste ju gå åt det hållet, eller hur?

2005, strax innan den officiella utannonseringen av Nintendo Revolution (som senare döptes till Wii) började en video figurera på olika hemsidor, en video som påstås läckt från Nintendo och som visade upp deras nya VR-konsol Nintendo ON;

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=zX2smM87r14]

Jag minns att jag såg denna videon och genast var min dröm om att få spela i en VR-värld pånyttfödd.
Tyvärr var ju detta projekt bara en bluff, det var en spanjor vid namn Pablo Belmonte som hade producerat den och hade ingenting med Nintendo att göra. Så ännu en gång blev jag besviken.
Men nu händer det grejer på hårdvarufronten!

Oculus Rift var först ett Kickstarter-projekt som samlade ihop en rejäl hög med pengar och nu håller projektet att skicka ut sina första enheter till spelutvecklare som ska börja experimentera med detta tillbehör.
Oculus Rift visades upp på riktigt på CES-mässan i Las Vegas för några dagar sedan där man kunde prova på maskinen för första gången;
(spola 19 minuter fram ungefär)

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=LCB19lzAXS8]

Möjligheterna är stora, om bara utvecklarna kan vara kreativa nog!
För jag vill verkligen uppleva Virtual Reality och det känns nästan bra att behövt vänta ända tills nu.

Gästbloggat hos Svampriket – Att övervinna spelångest

Postat av
1

ub_8d293143163416a6148093ad09cb7876

För fjärde gången har jag fått äran att gästa Sveriges Bästa Spelblogg med ännu en krönika.
En krönika som handlar om stressen och ångesten över att ha så mycket spel att spela, men inte tid eller möjlighet.
Hoppas ni finner den underhållande.

Surfa in på Svampriket eller gå Hit för att hitta alla mina gästbloggar.

Vill DU gästa Svampriket med en text? Maila tobbe at Svampriket.se !

Recension av SSX

Postat av
Svara

ssx-1

Nu känner jag mig sådär gammal och motsträvig igen.
Men oavsett ålder och eventuell bitterhet, så tycker jag inte att den senaste delen av extremsport-serien SSX ger mig något som jag inte redan har fått från den 11 år gamla föregångaren, SSX Tricky.

Årets upplaga av SSX (icke att förväxla med spelet med samma namn från 2000) är det första i serien att släppas till denna generationens muskelkonsoler det vill säga Playstation 3 och Xbox 360. Och snyggt, det är det verkligen.
Stilen är någon slags hyper-realism, där de olika bergen tacklas på ett realistiskt sätt genom att belysa dess svårigheter och dess naturliga hinder, samtidigt som man fortfarande kan göra de patenterade ”über-tricken” där spelaren utför sannerligen omöjliga trick, som trotsar alla fysiska lagar. Det är just denna blandningen som inte får något att kännas riktigt bra, att överleva ner för ett tre kilometer långt berg är en häftig upplevelse men känns inte särskilt trovärdigt när jag kan göra ”masken” på brädan, så länge jag trycker in rätt knappar. Där gjorde den tidigare nämnda föregångaren SSX Tricky mer rätt eftersom den var fokuserad på mer ”party” och orealism, arkadig snowboarding i färgglada kläder och krossande techno – och det blev så rätt.

Ännu en markant skillnad är att det är så mycket lättare i SSX att få till extrema trick och massiva poängkombinationer, enbart genom att trycka på en massa knappar samtidigt och snurra runt, det krävs inte den timingen och snabbtänkandet som Tricky krävde av dig, vilket är väldigt synd.
Större fokus ligger i detta i spelet på race-banorna, där det gäller att ta sig snabbast ner för berget/sluttningen/backen och komma före motståndarna. Detta uppnås genom att välja bra vägar, göra trick som genererar boost vilket får dig att åka snabbare.
Storyn kretsar kring en tävling mellan team SSX och Griff Simmons, där de ska överleva nio stycken dödsföraktande berg, (Spelet skulle först haft undertiteln ”Deadly Descents”, som dock senare slopades) alla med sin speciella svårighet. Ett berg åks genom mörka tunnlar, ett berg är lavinhärjat medans på ett pågår en snöstorm som ger noll sikt. Ni förstår konceptet.
De olika utmaningarna är varierande och ger mersmak, dock utnyttjas inte konceptet riktigt fullt ut – det blir för lite banor med den specifika svårigheten och story-läget är snabbt avklarat på några timmar utan några större problem.
Nä nu ljuger jag för er; jag har inte klarat sista banan. Och detta på grund av en detalj som jag missade för mitt ljud på TV´n var nersänkt. Sedan dess har jag, utan att överdriva, startat om banan säkert 60 gånger bara för att se mig misslyckas.
Så det blev visst ett ragequit på detta spelet, och jag måste betona för er; Om ni tänker spela spelet, lyssna på vad helikopterföraren säger på sista banan!

SSX-Race-It

Med denna rage-quit i färskt minne så vill jag ändå inte såga detta spel.
SSX är ett lättsam tidsfördriv, men inte särskilt mycket mera. Visst finns det onlinemöjligheter (som jag dock ej testat) och möjligheter att slå random folks bästa tider och poäng, men det känns mest för de inbitna fansen.

Nästa instans hoppas jag hårt på en regelrätt uppföljare till Tricky, för det är ju det vi vill ha eller hur?

2012 – Min personliga resume

Postat av
2

20121.7flqpdne53c44scgkk80g8gc0.8wlwk6mi6zggocssco44gwoow.th_
Hejsan alla läsare, Bob här.
Året 2012 är strax till ända och för mig personligen har det sannerligen varit ett otroligt år, händelserikt på så många sätt och vill genom den personliga lilla resumen sammanfatta mitt år som spelskribent och bloggare, och tacka de som har stöttat och hjälpt till under det gångna året.

Den 10 februari sjösattes min och Peter Erikssons gemensamma blogg, PixelKameraderi, efter en tids diskuterande och stötande och blötande kom vi fram till form och namn. En blogg för att få ut våra tankar om mediet vi älskar och lägger så mycket tid kändes helt rätt, samtidigt som det var roligare att vara två (samt att frekvensen inlägg blir så mycket större då).

Vi skrev om allt från Missad Spelmusik till mina problem med Dual Shock-kontrollen, Peter öppnade försändelser och jag köpte sockar. Både högt och lågt med andra ord.

I April spelade vi Journey, ett av årets absolut bästa spelupplevelser och som ledde till mängder av inlägg bland annat min allra första publicerade spelrecension, Peters tatuerade in motiv från spelet och vi vågade oss på att testa konceptet ”podcast”, (dock med starka apostrofer runt) när vi spelade in ett samtal mellan oss och pratade av oss om just Journey.

Samma månad åkte vi till Göteborg för att gå på Retrospelsmässan 2012 och uppleva en av de trevligaste dag/kväll/natt/morgon tillsammans med RetroResans Anders och Samson plus en massa andra sköna gamers, som vi idag umgås med privat. En underbar dag som jag vill påstå, var starten till något nytt.

I Maj månad började vi även blogga för våran lokaltidning Markbladet, där under namnet Spelbloggen, något som lett till nya läsare och förhoppningsvis har vi fått ut vårt ord ännu längre.

2012 var även året då jag upptäckte Sveriges bästa spelblogg, Svampriket, där jag är inne varje dag och läser. Har även fått den stora äran att få gästblogga där vid flera tillfällen, bland annat om Att livet är för kort för dåliga spel och funderat på om Alan Wake var Aktiv eller passiv underhållning?

Sommarens absoluta höjdpunkt var naturligtvis avslutningen av RetroResan. En podcast som spelar retrospel och snackar pizza är fortfarande nåt av de bästa som går att lyssna på, men efter tre år var det slut och avslutades med en 10 timmar lång livesändning och en brakfest uppe i Stockholm. Jag och Peter tog följe med Trazh och Ivan och bilade upp till Stockholm och hade fruktansvärt roligt, allt dokumenterat med min kamera och kärleksfullt ihopklippt av Peter. Resultatet blev filmen Resan till Retroresan.

Den 14 september kom storken förbi med mitt tredje barn, sonen Sigge, som är en ständig källa till glädje och som resulterade i texten Spelet, som publicerades på Svampriket och är, i mitt tycke, en av mina allra bästa texter.

20121229-164459.jpg

Vi var även den näst mest nerladdade podcasten i Sverige under en dag!

Efter bollande av ideer och en vilja att pröva på fler koncept utannonserade vi vår egen podcast, Play Before You Die.
En podcast som gav oss möjlighet att komma ikapp spel som borde ha spelat, både retrospel och moderna släpp, samtidigt som vi snackar en massa annat.
Projektet gav blodad tand och efter en knackig start börjar vi nu efter fem avsnitt hitta formen och konceptet.
Bloggen slog för övrigt besöksrekord när vi släppte avsnittet om Braid & Brunlöf, då vi våldgästades av ”RetroResans-helt-vanliga-kille” Anders Brunlöf. Om rekordet berodde på Brunlöfs närvaro eller avsnittets höga kvalitee låter vi vara osagt.

Arbetet med podcasten är tidskrävande så frekvensen på blogginlägg har minskat nu under hösten och vintern, men jag har på känn att nästa år kommer vara lika innehållsrik som detta första år har varit för PixelKameraderi eller PxK som vi gärna förkortar det till.

Avslut och Tacktal

Detta har sannerligen varit ett otroligt år.
Alla människor jag har träffat, alla positiva ord och kommentarer, allt förtroende och uppskattning. Har skaffat mig flera nya vänner som jag är väldigt glad över att känna, tack till alla Er.
Ett stort tack till Svampriket och framförallt Anders Brunlöf som låtit mig gästa bloggen flera gånger. Det ger mig en enorm egoboost varje gång, som jag kan leva på länge. Kudos!

Tack även till min kontakt på Markbladet, Sara Skur, som gav oss möjligheten att blogga för dem och är en härlig, peppande tjej.

Min ständiga medspelare tillika själsfrände Lina Efraimsson ska ha ett enormt tack för all feedback, stöttning och spelande vi gjort tillsammans i år. Jag älskar dig.

Och till slut, tack till Peter Eriksson.
För att vi startade bloggen, för att du övertalade mig att gå på efterfest hos Nidde och för att du är suverän att göra podcast med.
Puss på dig.

Så jäkla bra som 2012 har varit, så kan jag knappt vänta på att nästa år ska starta.
Bring It On, 2013!

Bra Uppfostran? Episod 6 – Lek i snö

Postat av
Svara

JouneySnö

Följande dialog utspelade sig  dagen före dopparedagen, när jag klädde på mina barn ytterkläder för att gå ut på den obligatoriska gå-ut-och-leka-iallafall-en-stund-om-dagen.
Dagen ifråga var det snöigt och väldigt blåsigt och jag tog på min son en halsduk.

– Ska vi leka det där spelet som mamma spelade för några dagar sedan?
– Vilket då?
– Det där med gubben i snön och berget och halsduken och så?
– Men hallå! Vem ska vara berget då? Och vem ska vara ljuset? Vi är ju bara två ju!