Kategoriarkiv: Bobs Inlägg

Bob vinner prylar – dåligt omen?

Postat av
Svara

20121222-160728.jpg

Jag vinner aldrig nåt.
Uppvuxen med en två år äldre bror som ALLTID vinner prylar, vare sig det är på Lisebergs chokladhjul eller annat, så har han alltid varit en turgubbe, medan jag aldrig vinner något alls.

Men i förra veckan var det något som hände, en störning i kraften om ni så vill, men plötsligt så vann jag plötsligt flera prylar från olika håll och genast såg jag det som ett dåligt omen, ett tecken på att jordens undergång verkligen var nära!
Speciellt eftersom på den mytomspunna, eventuella undergångsdagen 21 december 2012, så visste jag att jag skulle få en trisslott och såg därför framför mig att jag vann 30 000kr i månaden i 30 år samtidigt som domedagen föll över mig.

Men så blev det ju inte, som tur var. Trisslotten var en nit och undergången flyttades fram ett par år.
Men faktum kvarstår; att jag vann massa fina prylar! Och det är ju ändå det detta inlägg handlar  om!
Så jag vill tacka Spelberget för spelet Ratchet & Clank: All 4 One som jag vann i deras julminnes-tävling!
Och jag vill tacka Martin Lindell för 3DS-spelet Winter Sports 2012 som jag vann enbart genom att twittra ordet Snötjut till honom. Easy win så att säga.
Ej med på bild och ej i min ägo än, men jag har även vunnit det svenskutvecklade sällskapspelet BitQuiz,  ett frågesportspel om tv-spel som verkar väldigt trevligt. Ett mer utförligt inlägg om spelet och dess kvaliteter kommer när jag spelat igenom det ordentligt.

Så tack! Ni drygade ut min julklappsskörd detta år ordentligt!

Bra Uppfostran? Episod 5 – Känslor i Journey

Postat av
Svara

journey

Som de allra flesta av våra läsare vet, så håller vi här på bloggen spelet Journey som ett av årets allra bästa spel. Det sträcker sig även långt utanför just ”GOTY 2012” och platsar högt på våra personliga listor av bästa spelupplevelser någonsin, Peter har ju till och med förevigat spelet en permanent plats på sin arm.

När man har upplevt en sådan här makalös upplevelse har åtminstone jag en viss förmåga att vilja få mina nära och kära att ta del av upplevelsen, och i mitt fall är det främst min sambo Lina som jag bearbetat och idag var det dags.

Vad hon tyckte är en annan historia, vad jag vill belysa med detta inlägg är mina barns reaktion på detta spel.
Eftersom Journey är en sådan speciell upplevelse ville jag att Lina skulle få spela utan störmoment och i sin ensamhet, men under de sista 45 minuterna anslöt sig våra två barn, 4 respektive 6 år gamla, och att då bevittna spelet i tystnad – allt för att inte störa upplevelsen.
Och trots att de bara dök rakt in i ”handlingen” så var de genast trollbundna och när slutscenen började rulla satt hela vår lilla familj med tårar i ögonen. Mina barn satt alltså och grät så tårarna rann ner för kinderna – efter ha bevittnat ett spels avslut, ett spel som saknar både dialog och uppenbar handling och mål.
Så hur kommer det sig att de sitter och gråter (och då menar jag verkligen bölar)? När vi tröstade dem och frågade de varför så var svaren att det var så ”sorgligt”, ”ledsam musik” och att ”man dog där i snön”.

Är det så att jag har oerhört känsliga barn? Eller är det spelet som är så stark i sin känsloskildring?
Troligtvis en blandning av de båda, men faktum är att det moderna spelmediet innehåller så mycket mer än Super Mario-hoppande och arga fåglar, det kan vara en audio-visuell upplevelse av den magnitud som enbart mer etablerade kulturformer haft monopol på.
Och även om detta kanske egentligen inte är ett spel för barn, så blev mina två barn lika engagerade i Journey som de blir av de allra bästa Studio Ghibli-filmerna och det är sannerligt inget dåligt omdöme.

Första intrycket av Motorstorm Apocalypse

Postat av
Svara

motorstorm-apocalypse

Efter femte försöket så lyckades jag till slut att få ner och installerat Motorstorm Apocalypse, som jag fått ”gratis” genom min prenumeration på Ps-Plus.
Och positivt överraskad blev jag allt när spelet visade sig vara riktigt trevligt!

Ett racingspel av den arkadiga skolan med boost-funktioner samt möjlighet att tackla och knuffa in motståndare i räcken så de vackert exploderar i ett stort eldmoln. Flera olika fordonstyper som motorcykel, muskelbil och monstertruck ökar variationen och banorna är många och ombytliga.
Det riktigt intressanta är dock undertitlen – Apocalypse – som verkligen får spelet att sticka ut hakan bland konkurrensen.
I den nästan obefintliga storyn förklaras det inte mycket, men jordbävningar och annat otyg härjar vilt på olika platser, där man naturligtvis ska racea och tävla på. Detta kan inebära att den fallfärdiga bron du åker på plötsligt rasar och du måste snabbt hitta bästa vägen därifrån – det hjälper alltså inte alltid att ha memorerat banan för plötsligt ser den inte likadan ut! Bortsett från det rent spelmekaníska nöjet med detta så är det bländande grafiskt sett att se tre skyskrapor rasa framför dig medans du ligger på rak kurs i 150 knyck emot dem! Spelet är riktigt snyggt och börjar nu även bli rejält utmanande.

Ett trevligt spel som funkar perfekt som ett ”andra spel” när man spelar tunga storydrivna spel samtidigt.
Nämnde jag att det även har en trevlig multiplayer, både online och i soffan?

Bob har utökat konsolsamlingen!

Postat av
Svara

Nej nej nej, jag har inte skaffat en Wii U. Visst skulle jag vilja ha en men just nu är jag fattig så en sådan får inskaffas en annan vacker dag.

Jag har dock skaffat mig en annan konsol som nu ändå måste klassas som retro vi det här laget, nämligen Segas allra sista konsol Dreamcast!

20121201-221840.jpg

På Twitter uppmärksammade jag att användaren @AngryAndy81 ville sälja/bli av ett Dreamcast med ett par tillhörande spel. Jag har tidigare ägt och sålt ett Dreamcast men iochmed vårat podprojekt Play Before You Die så fanns en önskan efter att äga ett igen och spela spelen som är aktuella.
Sagt och gjort, ett antal tweets och förhandlande fram och tillbaka enades jag och AngryAndy (som återfinns på bloggen SpelSoffan och deras pod Semi-Retro) om ett trevligt byte  och vi möttes några dagar senare på McDonalds i Kinna och förseglade dealen över en McFlurry. Tack för det Andy!

Förutom konsol och sedvanligt kablage så medföljde ett par spel nämligen Shadowman, Virtua Striker Nån Siffra och två versioner av Resident Evil: Code Veronica, en vanlig utgåva och en japansk samlarutgåva.
Av dessa spel så är iallafall Code Verionica med i Boken (du vet, boken med 1001 spelen vi ska spela innan vi dör och som utgör basen för våran podcast jue) av dessa titlar men flera andra godbitar ska spelas på denna maskin för poddens räkning bland annat:

  • Samba de Amigo
  • Seaman
  • Shenmue 1 och 2
  • Space Channel 5
  • Jet Set Radio
  • Metropolis Street Racer
  • Power Stone 2

 

Ska bli ytterst trivsamt att återigen stifta bekantskap med denna trevliga maskin!

Resistance och Hunted – Ett dubbelt meh´

Postat av
Svara

Värst vad jag var svårflörtad denna vecka då!
Inte nog med att jag dissade och gav upp på Red Dead Redemption, ett spel som många håller högt, sedan dess har jag påbörjat och gett upp på inte mindre än två titlar.
Ni känner ju till mitt uttjatade motto; ”Livet är kort för dåliga spel” men det är kanske dags att ändra uttrycket till ”Livet  är för kort för tråkiga, ointressanta och dåliga spel”
För det är just vad dessa två titlar är.

resistance-fall-of-man-20071115030603664_640w

Först ut var Resistance: Fall of Man som var ett av releasetitlarna till Playstation 3 då det begav sig. Och tiden har inte varit nådig mot spelet, menysystemet är fult och banalt, grafiken är inte särskilt imponerande och spelet känns överlag väldigt gammalt och förlegat. Intressant att se är att kontrollschemat är väldigt annorlunda än vad som idag är kutym bland fps-på-konsol-spel. Skjut och sikta-knapparna är placerade väldigt avigt och att man går in och ur det inzoomade läget med en knapptryckning (istället för att hålla in och släppa knappen) vittnar om att dess tidiga utgivning på en konsol som ännu inte funnit en standard för fps-kontrollschema.
Ingen möjlighet till att fylla på förlorad hälsa tillsammans med en väldigt oengagerande spelmekanik fick mig att ge upp efter knappa timman.

Hunted-The-Demons-Forge--001

Näst på tur tag jag tag i Hunted: The Demons Forge, ett spel min kära bror lånat ut till mig för något halvår sedan och som ska vara ett third-person-fantasy-coop-adventure. Typ.
Jag har sparat spelet till det där tillfället när man har en vän på besök och man vill bränna av ett par timmar roliga co-op, men tänkte känna på det lite nu iaf. Men jag möttes av en högst medioker upplevelse komplett med hårda män och kvinnor i minimala ”rustningar” och gigantiska bröst. Tröttsamt är bara förnamnet och spelvärdet i detta fullprisspelet blir lätt omsprunget av det nerladdningsbara spelet Lara Croft: Guardian of Light som jag dessutom fått gratis genom min prenumeration på PsPlus.

Nä, jag hade inte särskilt roligt när jag spelade Hunted så det spelet får allt åka tillbaka till min brors spelhylla för hos mig får det ingen kärlek.
Frågan är vad jag ska spela nu, hyllan börjar få slut på titlar (som inte är Play Before You Die-material det vill säga) och de flesta PsPlus-spelen är uppföljare till spel som jag vill spela först!
Får ta och grunna lite, blir kanske ett digitalt köp härnäst… hoppas jag väljer rätt denna gång och inte tröttnar efter en timma för om så är fallet igen, då får jag nog ta och undersöka mig hos någon facilitet för då är det nog något fel.
På återseende!

GTA och jag gör slut.

Postat av
Svara

20121128-213454.jpg

 

Sådärja, då var Red Dead Redemption avinstallerat från PS3as hårddisk.
Ett hårt beslut må tyckas, men sen sist gav jag spelet ett par timmar till, men när jag misslyckades med ett uppdrag efter 30 sekunder på grund av den horribla styrningen när man sitter på sin häst. då kände jag att det fick vara nog.
Som jag skrivit tidigare så har jag inte orken eller lusten till att spela Grand Theft Auto-spel längre och Red Dead Redemption är verkligen ett GTA i Vilda Västern-skrud, varken mer elle mindre.
Så det är nog bara att inse fakta; förutom retro-kärleken jag kan finna i de två allra första spelen i serien, så är jag och GTA ett avslutat kapitel.

Skönt att slippa kasta pengar på GTA V nästa år då!

Skrillex Quest !

Postat av
Svara

Härligt att bli såhär positivt överasskad en kall, tråkig och grå torsdag som det här!

Jag har nämligen spelat igenom ett spel vid namn Skrillex Quest.
Du spelar det i din webbläsare och det är över på 10-15 minuter.
Och det är retrokärlek, referensmaraton och Skrillex i en minst sagt underlig blandning.

Spelet börjar med att en liten dammtuss flyger in i ett Nes-spel och placerar sig på de ack så viktiga kontaktytorna. Alla som är uppväxt med ett Nes i pojkrummet vet hur spel kan bete sig när det är smutsigt i kasetten; grafiken ser trasig ut och musiken hackar, spelet glitchar helt enkelt.
Detta är just vad som händer i denna världen, där du träder in som en hjälte för att krossa glitcharna, hitta de gömda nycklarna och rädda den avlidna prinsessan från sitt fängelse.

Låter det galet? Det är det!
Grafiken är svår att beskriva med ord, men det är en blandning av stilrena, pixliga karaktärer tillsammans med fula ”buggar ”, samtidigt som det gärna byter perspektiv, flera gånger om dessutom.
Spelet är hyllning till retrospel och det finns så många sprites från Nes-spel så jag vet inte ens vad jag ska börja. Tydliga referenser till Zelda och Journey roar gott, men även smalare blinkningar går att finna, som när den vise mannen droppar ett citat från filmen Never Ending Story. Känns som Skrillex velat fylla spelet med saker som han älskar från sin barndom.
Och på tal om Skrillex, ja detta spelet är gjord som ett reklamjippo för han som artist och för hans musik. Men låtarna funkar bra och passar perfekt in på det upphackade, glitchiga temat.

Så vad tusan väntar ni på?
Ge er själv en härlig, udda spelupplevelse som både är lätttillgänglig, kort och alldeles, alldeles underbar!

Ps. Här är länken en gång till om ni missade den där uppe; http://www.skrillexquest.com/ Ds.

Att spela eller inte spela – det är frågan?

Postat av
3

20121125-202605.jpg

Som jag nämnde förra veckan så spelade jag äntligen färdigt Borderlands 2, och var sugen på något nytt stationärt spel att lägga mina få fria timmar på. Har alltid ett par titlar i hyllan som väntar på att få uppmärksamhet, plus ett par virtuella diton som jag ”fått” igenom mitt PS+-konto, och det är alltid lika svårt att välja ut nästa spelupplevelse. Inte minst när det nya DLC till Borderlands 2 är så lockande, men nej, jag måste beta av något av spelen i min ägo!

Lotten föll på Rockstars ”GTA-goes-western” Red Dead Redemption som jag har hört så mycket gott om. Men redan efter en timmas spel så blir jag genast osäker på mitt val, och funderar på om jag ska lägga min knappa speltid på ett spel som jag inte gillar?

Jo jag vet, jag har belyst ett liknande scenario tidigare, men det är fortfarande lika jävla svårt!
Å ena sidan vill jag ge det rosade spelet en ärlig chans och ”ha spelat det” så man kan använda det som en referenspunkt och erfarenhet. Å andra sidan så är , som sagt, livet alldeles för kort och mängden spel jag vill spela kontra tiden som finnes, det bildar en helt omöjlig ekvation.
Om spelet var med i den ack så viktiga Boken och vore material för vår podcast Play Before You Die, då hade jag ansträngt mig mer och gett det mitt yttersta för att spela och klara det, men just där är det på något sätt viktigare och mer betydelsefullt.

Så hur ska jag göra?
Spela ett spel jag inte är särskilt glad i eller välja något annat, förhoppningsvis bättre?

Borderlands 2 äntligen avklarat!

Postat av
Svara


Till slut så har eftertexterna rullat för Borderlands 2 på min Ps3, till tonerna av The Heavy – How You Like Me Now?

Nästan två månader efter jag fick spelet i min hand så känner jag att jag är färdig (iallafall för stunden, återkommer till det) och anledningen till att det inte har kommit någon text om det, beror helt enkelt på att alla lediga stunder har ägnats åt att leta loot på Pandora. Det säger väl tillräckligt om spelets kvalite egentligen, men jag tänker ändå belysa lite blandade punkter om varför Borderlands 2 är så, ursäkta språket, jävla bra.

* Co-Op!
Ja, jag vet, våran episka start av spelet med en 7 timmar lång 4p co-op session har avhandlats både här i textform och i en podrecension borta vid Svampriket, men den måste nämnas ännu en gång, eftersom det var en av de roligaste multiplayerupplevelser jag varit med om! Det skulle jag lätt kunnat tänka mig en sådan runda varje dag (om man inte behövde sova och inte hade några andra förpliktelser som helst, typ jobb och familj). Dock hävdar jag bestämt att upplevelsen för mig blir allra bäst när jag spelar det själv, jag kan utforska allt som jag vill och i min egen takt. Men spelet ska ha en stor eloge för dess lättanvända system för co-op, som gör det väldigt lätt att hoppa in och ur olika spelsessioner. Kudos!

* Grafiken!
Att det grafiska i spel ska vara realistisk och vara så lik verkligheten som möjligt, har aldrig varit särskilt viktigt för mig. Nej, jag dras nästan alltid till det mer annorlunda och utstickande och cel-shaded grafik har jag alltid gillat (Windwaker är mycket mysigare att se på än Twilight Princess, så det så!) Så naturligt uppskattar jag Borderlands grafiska stil oerhört mycket, men även den Mad Max-inspirerade miljöerna, den galna vapendesignen och de Stanna-upp-och-titta-vyerna gör allting rätt och jag känner mig hemma på Pandora.


* Karaktärerna!
Vissa upprörda röster har hörts, om hur tråkiga och menlösa de fyra huvudkaraktärerna är. Det är väl måhända sant, någon djupare  relation till dem finns inte att hitta. Som tur är finns dess mer NPC-karaktärer som är minnesvärda och underhållande. Jag är , bevisligen, inte ensam om att fullkomligt älska Tiny Tina, världens farligaste 14-åring, men även andra karaktärer och uppdrag kopplade till dem engagerar. Jag tänker på Scooter och hans kärleksproblem, galningen som ville bli skjuten i huvudet, Sir Hammerlock brittiskhet som aldrig blir gammal och hatkärleken till CL4p – TP.
Den berättelse som berörde mig mest var dock Mordecai och det tragiska öde som han utsätts för, ett engagemang från min sida som troligtvis bottnar mycket i att jag spelade en hel del som karaktären Mordecai i första spelet. En tragedi som för oss naturligt in på nästa punkt, nämligen…

* Bad Guy No 1 – Handsome Jack!
Det som gör storyn i denna uppföljare så mycket bättre beror helt och hållet på Pandoras och alla vault hunters största fiende, Handsome Jack. Ett riktigt as till människa som är väldigt lätt att hata på men som samtidigt roar nåt fruktansvärt med sitt välsmorda munläder.
Handsome Jack, det var ett nöje att plocka dig.

* Spelmekaniken!
Ett välgjort fps i en öppen, stor-som-fan-värld med en stor valfrihet och mängder av sidouppdrag.
Plus en helvetes massa vapen.
Behöver jag säga mer?

* Metahumorn och referenserna!
Referenser till allt från tv-spel, till filmer till barnprogram från 90-talet till internet memes (Why U mad Bro!) får mig att le och nicka igenkännande.

 * Slutsats!
Det finns en massa fler anledningar att spela spelet, men detta får nog räcka. Har jag inte övertygat Er än så lär jag aldrig göra det.
För tillfället lägger jag nu spelet på hyllan för att ge tid åt andra spel som pockar på min uppmärksamhet, men kommer återkomma till Borderlands 2 och Pandora snart igen, ett DLC ligger redan ute och ett annat ligger i startgroparna.
DLC tillsammans med New Game Plus ger ett stort mervärde, vilket kommer leda till mer kärlek från mitt håll framöver.
Men för tillfället ska jag nu äntligen vara tyst om Borderlands, för jag har ju namedroppat och hypeat spelet i många månader nu.

Borderlands 2 – Fricking Awesome-sause!

Brothers: A tale of two sons – Josef Fares gör spel

Postat av
Svara

Josef Fares känner nog de flesta till som filmregissör, med filmer som Jalla Jalla!, ZoZo och Kopps har han blivit en naturlig del av Sveriges duktiga filmregissörer.
Men något som många inte vet är att att Josef har ett stort och brinnande spelintresse, ett intresse som bland annat lett till deltagande i P3 Spels panel.
Under se senaste åren har han även drivits av tanken att vara med och utveckla ett eget spel, ett projekt som gått igenom många faser och utvecklare men som till slut landade hos det svenska spelföretaget Starbreeze. Projektet har tagit upp all av Josefs fokus som har lagt filmandet temporärt på hyllan, iallafall till spelet är färdigt.

Nu har det börjat hända grejer och för ett tag sedan släpptes en första teaser-trailer:

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=uPcPDFSLC2M]
En trolsk och magisk stämning men ändå med en ”svensk” känsla med björkskogen och naturen.
Brothers: A tale of two sons kretsar kring två bröder som beger sig ut på äventyr för att rädda sin far, som ligger sjuk inför döden. Mycket mer än så är inte känt och personligen behöver jag inte mer bakgrund än så.
Josef pratar om att det kommer vara ett ”upplevelse-baserat äventyrspel” med en engagerande story med mycket känslor, men som även kommer innehålla intressanta spelmekaniska grepp. Spelare styr nämligen både bröderna samtidigt, med varsin styrspak! Instinktivt känns det svårt att föreställa sig men jag tror även att det kan leda till intressanta spelmoment och pussel.

Det har även släppts en video med lite faktiskt gameplay:

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=MFyDRyo9pes]

Även om de är långt ifrån lika så har spelet Journey nämnts i samma andetag som Brothers, något som får mitt hjärta att slå lite extra fort. Jag hoppas innerligt att Josef Fares och hans team på Starbreeze kan utveckla ett spel som påverkar mig, som visar känslor och som kan få mig till den plats som bara ett fåtal andra spel lyckats med.
Längtar redan efter våren 2013!

 

Vill man höra mer om spelet så rekommenderar jag avsnitt 14 av podcasten Overkligt! Finns på iTunes eller här.