Kategoriarkiv: Recensioner

Recension av New Super Mario Bros. 2

Postat av
Svara

Ända sedan släppet så har de illavarslande tecknen funnits där.
Negativa recensioner, hårda ord på twitter ”Det sämsta Mario-spelet på Nintendokonsol!”, och det omtalade frenetiska sökandet av mynt i spelet gjorde mig orolig.

Jag tyckte nämligen väldigt mycket om det första New Super Mario Bros. som släpptes till Nintendo DS; det fångade rätt bra den plattformskärlek som cementerades i Super Mario Bros. 3 och Super Mario World. Även om det inte var något nytt och revolutionerande, så vart det samma universum som tidigare titlar och en mekanik som man lärt sig att älska, samt ett omspelsvärde i att man ska finna tre särskilda mynt på varje bana. Ett av mina absoluta favoriter till den konsolen faktiskt.

Tyvärr kan jag inte säga det samma om dess uppföljare.
En av de stora ”nyheterna” (lägg märke till de väl utplacerade situationstecknen) är målet att samla mynt. Det primära syftet med spelet är naturligtvis fortfarande att rädda prinsessan från Bowsers klor, men det finns även ett sekundärt mål, som dock aldrig motiveras eller förklaras, målet att samla ihop en miljon mynt. Alla som spelat ett Mario-plattformspel tidígare förstår att det skulle ta en ofantligt tid att samla ihop så mynt, så därför finns det olika föremål i spelet som ökar på ditt pengasamlande. Att samla ihop ett antal hundra mynt på varje bana blir därför standarden, vilket tyvärr bandesignen lider av eftersom det mer handlar om mynt än om plattformsperfektion.
Den oerhörda mängden insamlade mynt leder även till en ofantligt många extraliv (för att öka gränserna från 100 mynt = 1 extraliv har visst aldrig kommit på tal) så efter ett par timmar spelande så har jag över 100 liv i min bank!
Många liv kanske kan vara försvarbart, men i NSMB 2 är motståndet patetiskt lätt, något som gör mig oerhört besviken. Utmaningen är såpass låg så att om man dör tre gånger i rad på samma bana, så startar man med ett guldigt Tanooki-löv, som gör dig odödlig resten av banan.
Hur roligt blir det då, Nintendo??

Lägg även till en Bowser-fight som är ett hån mot tidigare spels episka finaler, så känner jag mig förolämpad av Nintendo och av Mario.
Detta är kanske ditt sämsta spel ändå?

Indie Game: The Movie – stark dokumentär om smala spel och dess hjältar

Postat av
Svara

”Spel är den ultimata uttrycksformen, den tar bitar från alla kända kulturyttringar och sammanfogar det till en enhet som man kan intergrera med! Hur kan man inte vilja bli en del av det? ”

Dessa ord (egen översättning) yttras av spelmakaren Phil Fish i inldeningen av Indie Game – The Movie.
Han håller på och producerar  sitt livs viktigaste spel, samtidigt som han håller på att gå under på grund av det.

I denna dokumentär får vi följa tre spelskapare; en som har fått sitt spel släppt och hyllat, en som precis ska släppa sitt fleråriga projekt på Microsoft digitala speltjänst och slutligen nämnda Phil Fish som fortfarande , när filmen släpptes, inte fått ut sitt spel än. Filmen växlar mellan dessa olika individer och dess skapelser och skapar en väldigt speciell vinkel på fenomenet indie-spel. Dessa utvecklare är alltså independent, de gör sina spel helt oberoende av företag och har i princip inga pengar att röra sig med.
Mannen bakom succespelet Braid, Jonathan Blow, ger sin syn på indie-skapandet med att jämföra dess små egensinniga spel med storproduktioner som Halo och Modern Warfare. Han menar på att det finns ingen personlighet överhuvudtaget i de bombastiska produktionerna och det är just därför han bara sysslar med indie-spel. Men ju längre fram dokumentären skrider ju tydligare blir det att det är ytterst problematiskt att försöka göra sitt personliga projekt, sitt hjärtebarn, till en kommersiell produkt som kommer bedömas av både kritiker och lekmän. Något som uppenbarligen inte alla klarar av att ta.

Min tidigare inre bild av indie-spelskapare var den av den coola, nördiga killen som programmerar på sitt spel på lediga stunder, samtidigt som han lever ett rätt normalt lyckat liv. En eldsjäl med många järn i elden helt enkelt. Den bilden får jag något raserad när jag ser Indie Game – The Movie.
Visst är det eldsjälar vi ser, ingen tvekan om det, men det är också trasiga människor med varierande svåra bakgunder som alla brinner för sina spel, vissa brinner till och med lite för hårt för att det ska vara riktigt nyttigt för dem.

Dokumentären är en fröjd för ögat med en filmkvalité som för tankar till högdefinitions DSLR-kameror. Intervjuer blandas med grafik och skisser från spelen i fokus som tillsammans med ett härligt suggestivt soundtrack ger en vibrerande upplevelse, speciellt om man har något som helst spelintresse. 

Indie Game – The Movie är oerhört närgången och skildrar spelmakarnas känsloliv väldigt fint, så när filmen når sin sista del så är det svårt att hålla tillbaka tårarna.
Jag tänker införskaffa alla de nämnda spelen i filmen. Inte bara för jag är nyfiken på slutresultatet utan för att dessa spel äger egenskaper som storbolagens spel inte innehar och som kan ge mig riktigt minnesvärda upplevelser.
Samt att Phil Fish, Jonathan Blow, Edmund McMillen och Tommy Refenes förtjänar all kärlek de kan få genom att ,bokstavligen, lägga ner sin själ i sitt arbete.

El Shaddai: Ascension of the Metatron – Gudomlig grafik men ack så tråkigt..

Postat av
Svara

När jag startade upp El Shaddai för första gången så åkte min haka ner till bröstet, och där förblev den i många timmar.
Grafiken är något alldeles exceptionellt  med dess drömska, surrealistiska världar fulla av ljus och mörker och alla möjliga grafiska effekter. Det är såpass svårt att förklara att jag tänker passa på att uttnyttja det faktum att Du läser denna recension uppkopplad mot det det vida Internet och visa en trailer från spelet, så ni får se själva!
[youtube http://www.youtube.com/watch?v=mIGaTCutqQ4]

Som ni ser så skiftar fokus från 3D till 2D i vissa partier, samt att du får besöka vitt skilda världar, allt från brinnande inferno, futuristiska högteknologiska städer, mjuka och lekfulla barnprogramliknade upplevelser till väldigt japanska drömmande världar fulla av lotusblommor och körsbärsträd.

Spelet är alltså en riktig fröjd för ögat, ibland lite för mycket till och med (under en viss bana blev jag trött i ögonen av dess grafik samt att mina ögon började tåras). Men även storyn börjar lovande och suggestiv; du är en ängel vid namn Enoch som ska, på uppdrag av gud, besegra och fånga in de fallna änglarna som har nyttjat sina krafter för att för förslava mänskligheten. Vid första anblicken så är de kristna förtecknen väldigt påtagliga (det benämns ibland som ”det där kristna spelet”) men flera andra religioner blandas in på mer eller mindre subtila sätt, vilket ger spelet en särskild ”andlighet” utan att bli allt för corny.
Ju längre storyn utvecklar sig ju mer förvirrad blir man. En salig röra bland änglar och demoner, hopp mellan olika dimensioner och tid gör att man får släppa berättelsen och fokusera på på själva spelmekaniken, vilket tyvärr är spelets allra största brist.

Diffusa plattformshopp, ostyrbar kamera och ett rätt tråkigt fightingsystem får mig att tappa intresset rätt fort. Och det hjälper inte att man möter på samma tre fiender hela, hela tiden!

Nej tyvärr El Shaddai, när storyn blir bortschabblad och gameplay blir bara upprepande och monoton fighting. Och då återstår ju bara det som gör spelet så unikt, just grafiken.

Och det räcker tyvärr inte med vacker yta för att få ta del av min dyrbara tid.

Recension: Alan Wake

Postat av
Svara

Jag befinner mig i en mörk skog, full av långa, onaturliga skuggor.
En skog som jag måste ta mig igenom för att rädda min frus liv.
Jag är rädd, för det är något som rör sig i periferin.
Och plötsligt smyger en mörk skuggfigur upp bakom min rygg och hugger med en yxa.
Jag skriker högt i panik...

Och skrämmer slag på min sambo som sitter bakom mig vid sin dator. Alan Wake skrämmer skiten ur mig och jag är tveksam till vad jag egentligen tycker om det.
Utvecklare är den finska spelstudion Remedy, som ligger bakom den välrenommerade spelserien Max Payne. Men istället för att flirta med action och film noir-genren som med Payne, så är Alan Wake full av referenser från skräckfilmer och allra främst från tv-serien Twin Peaks och från författaren Stephen Kings samlade repertoar.
Som en inbiten fanboy till både King och Twin Peaks så borde detta verkligen vara min kopp te, dock blir just flera Twin Peaks-referenserna övertydliga och lättköpta; det lokala fiket i spelet heter Triple D (Double R i TP) och den tokiga tanten som går omkring med en oljelampa kallas Lamp Lady, jämförbart med tv-seriens vedträdbärande Log Lady. Miljöerna och rekvisitan till trots, så finns det smalare referenser till tv-serien, som är en fröjd att leta efter om man är väl påläst om David Lynchs mästerverk. Dock hade jag hellre sett ett mer säreget universum utvecklat just för detta spel, istället för att luta sig så mycket på en (förvisso suverän men ändå) 25 år gammal tv-serie.

Förutom Twin Peaks så spelar Stephen Kings romaner en stor roll för berättelsen. Protagonisten Alan är en författare med skrivkramp (ett återkommande tema hos King) som reser ut på landet med sin fru, Alice. Vid ankomst så försvinner Alice och plötsligt vaknar Alan upp från en bilkrash, men verkligheten liknar mer än mardröm, där han blir jagad av figurer med förvrängda röster och utseenden. På sin färd mot säkrare mark hittar han manuskriptsidor, skrivna av han själv och som ofta berättar vad som kommer hända längre fram i berättelsen. Detta udda sätt att driva berättelsen framåt funkar oerhört bra, speciellt när man vet att något jobbigt ska hända på en viss plats och du närmar dig målet, då reser sig håret på mina armar. För spelets skrämseltaktik funkar sannerligen på mig. Vissa passager gav mig både hjärtklappning och en jobbig känsla i magen, för att avsluta i ett panikartat skrik. Efter de första timmarna var det faktiskt så illa att jag inte ville spela färdigt spelet! Kanske är jag lättskrämd och så, men spelets atmosfär och välgjorda grafik drar in spelaren och släpper inte förrän eftertexterna rullat färdigt.

Produktionsvärden är väldigt höga, kanske inte så konstigt med en 7 år lång utvecklingstid. Allt från grafik till ljud och musik är av högsta klass, och de olika ljudspåren är valda med varsam hand för att ge den där speciella känslan av passande djup, trots att det bara är en banal, kommersiell låt.

Något jag saknade i spelet var möjligheten att påverka berättelsen i någon riktning, istället för att följa den snitslade banan som spelmakarna satt ut åt mig. Ibland fick jag känslan att spelet var fullt av transportsträckor som spelaren bara ska uthärda och överleva, för att få se ännu en cut-scene, att få ännu en pusselbit till det brokiga pusslet som sakta läggs upp framför mig.

Om du är svag för skräckspel, är Twin Peaks-fantast eller kanske Stephen King konnässör, så är detta spel att rekommendera. Och är du ,som undertecknad, sucker för allt ihop – ja då har du mycket att hämta i Bright Falls, staden där Alan Wakes mardrömmar kommer till liv.

Recension: Duke Nukem Forever

Postat av
5

Så till slut kom det.
Spelet som tog 12 år och hel massa omvägar, senvägar och återvändsgränder, innan det till slut blev utgivet. Men är det värt den långa väntan?

Spelserien Duke Nukem är mest ihågkommen för sin first-person shooter, Duke Nukem 3D, som släpptes 1996 – även om serien har sitt ursprung i färgglada plattformspel som endast släpptes till PC. Duke Nukem 3D var ett säreget spel som utmärkte sig främst genom sin tuffa attityd, coola bandesign och storbystade brudar. Ja, som 12-13 åring som jag var när spelet släpptes, så var det såklart det bästa spelet någonsin! Man kunde ju för tusan ge strippor dollarsedlar så de visade sina pixliga bröst!
Sitt pubertala innehåll till trots, så är spelet ett riktigt kul fps, ett spel som jag har varma minnen frånD

Duke Nukem Forever, den högst emotsedda uppföljaren, har tagit lång tid på sig att komma. Otaliga problem med nedläggningar, uppköp och återupplivningar har fördröjt spelets färdigställande och det är nog detta som är spelets allra största problem – både branschen och jag som spelare har mognat under de 12 åren, det har inte Duke Nukem.
Fansen av föregångaren har naturligtvis sett fram emot uppföljaren, men plötsligt så riktar sig inte spelet mot samma personer längre, utan mot brådmogna tonåringar som går igång på nakna bröst, sexskämt och supertuff machoattityd.
Samtidigt ligger skämten på en sådan nivå, att det blir ytterst olämpligt för yngre människor att spela det. Duke blir nämligen mer tålig när han dricker öl, blir starkare när han knaprar anabola och ökar sin livmätare genom att konsumera pornografi genom datorer och tidningar. Kanske låter jag lite väl politisk korrekt här, men dessa skämt blir mest plumpa och tråkiga ganska snabbt.

Spelet har dock sina ljuspunkter.
Gameplay är av äldre snitt och är därför rätt charmigt, speciellt om man som undertecknad började sin bana med spel som Wolfenstein 3D och Doom. Dock blir spelet lätt upprepande och är roligt mest i kortare sessioner.
Det som dock roar mig allra mest är den oerhörda mängd referenser. Redrum skrivet i speglar, Duke nynnandes på ”America, Fuck yeah!”, döda kroppar av soldaten från Doom och Isaac Clarke från Dead Space – listan kan göras hur lång som helst.

Ändå är det kanske ganska talande att det bästa med spelet är dess referenser. För precis som att en parodifilm som refererar och parodierar kan vara kul, så är den inte minnesvärd alls om den inte innehåller något mer konkret än så.
Duke Nukem, du skulle mått bättre om du fick tyna bort bland pixliga kvinnobröst än bland dessa högupplösta. Jag skulle respekterat dig mer då.

Intrycket av Castlevania: Lord of Shadows

Postat av
Svara

När min familj skaffade den gråa lilla konsolen som i allmän folkmun kom att kallas Nintendo så fick vi med det klassiska Super Mario Bros, men vi fick även med den lilla pärlan Castlevania. Jag delade all min speltid mellan de två spelen och jag har oerhört varma minnen från Simon Belmont, som beväpnad med en piska tog sig an Draculas alla styrkor och piskade ihjäl dem, en efter en.

Mycket vatten har flytit under broarna sedan dess och ett par Castlevania-spel har passerat mina spelande händer. Dock har jag försökt mig på seriens utflykter i tre dimensioner ett par gånger, men aldrig uppskattat det. Så när jag nyss bytte till den senaste instansen i serien till en stationär konsol, tänkte jag att det kanske äntligen var dags att spela ett underhållande Castlevania-spel igen. Men nej, tyvärr.

Storyn är så ointressant så jag inte ens minns den, det var något om att döda någon elak herre som bor ett slott, troligtvis en vampyr kanske? Mellansekvenserna avlöser varandra och är fulla av klichéer som hör fantasy-genren till. Tillsammans med ett ljudspår som är full av körer och påklistrad episkhet, så känns spelets helhet som falsk och konstlad. Den magiska känslan som ett riktigt bra fantasy-spel kan ge, infinner sig aldrig, inte heller känns spelets gameplay, dess spelbarhet särskilt roligt. Likt Kratos i God Of War-serien så ligger fokusen på kombos och speciella attackmönster, samt fantasilösa Quick Time Events.
Lord of Shadows har sneglat många gånger på Kratos framgångsrika spel och försökt kopiera flera moment, men spelets kontroll är inte så tight som i Kratos dito. Lägg därtill fördummande spelmoment och bossar som man knappt lyfter ögonbrynet för så tröttnade jag totalt på detta spelet och slutade spela det efter en 7-8 timmar.

Jag lever, som sagt, efter devisen ”Livet är för kort för dåliga spel” och Castlevania: Lord Of Shadows var inget spel som roade mig.
Får nog damma av det gamla Nintendot och spela Castlevania på det viset som jag minns det.

Snabbrecension: Diablo III

Postat av
Svara

Snart en månad efter release och jag sammanfattar mina intryck av:

Jag tillhör inte de som direkt väntat på en uppföljare. Min framtid med datorspel såg jag som i princip död, efter att Playstation 3 stulit mitt hjärta. Men sedan köpte jag min Mac, Diablo III släpptes och spelbegäret är ett faktum.

Min video med intryck från betan stämmer relativt bra. Men för att komplettera lite vill jag rada upp ett par saker:

  • Nej, färdigheterna i ditt ’skilltree’ är inte som tvåans system, men det känns fräscht och fullt av valmöjligheter.
  • Spelet återanvänder många miljöer från tvåan, så där finns inte mycket nytt att hämta.
  • Det kräver inte att man spelar på höga grafikinställningar. Med facit i hand, hade min PC inte kraschat hade jag lika gärna kunnat lira på den.
  • Svårighetsgraden ökar avsevärt från Normal till Nightmare, osv.
  • Systemet för att snabbt hoppa in och spela med dina vänner är smidigt och ökar underhållningsvärdet en hel del.

På tal om färdigheterna så vill jag belysa en inställning som många tycks ha missat, och som utan dess aktivering är ett stort minus för hela spelet.
Genom att bocka i ’Elective mode’ kan man lägga en färdighet från varje kategori på vilken knapp man vill. Du måste således inte ha t.ex melee attack på vänster musknapp, utan kan välja precis vad du vill. Man kan dock endast använda en färdighet per kategori.

Detta mått av konfiguration tillhör inte spelets grundinställning, och det är min farhåga att många aldrig kommer upptäcka det om de inte går in och pillar i optionsmenyn, vilket då vore att missa en stor del av Diablo III’s djup och spelglädje.

+ ’Diablo’ känslan finns definitivt kvar.
+ Trots sin enkla design är spelet i dagens mått mätt ändå riktigt snyggt.
+ Loot, loot, LOOT!

– Elective mode borde inte vara en valmöjlighet, utan en självklarhet.
– Uppkoppling borde inte vara en självklarhet, utan en valmöjlighet.
– Personligen är jag emot systemet med auktion för riktiga pengar.

Blizzard har med sitt uppkopplingstvång lite förstört sitt spel, som jag själv fick erfara i veckan, då jag spenderade tid på ett vandrarhem utan wifi eller mottagning på telefonen och kunde således inte spela.
Blizzard har å andra sidan get oss Diablo 2(012), och när jag väl kommer hem och kopplar upp mig förlåter jag dom allt ont, och fortsätter min jakt efter Diablos huvud och mer loot… mer loot.. mer loot.. mer loot.. mer loot.. mer loot…

Recension av Metroid: Other Corruption?

Postat av
Svara

Diciplinens tid är denna tid. Inte nog med att jag frivilligt valt att avstå från allt som är gott i livet vad gäller det man stoppar i munnen. Jag valde även att spela färdigt Metroid: Other M trots att jag har en ny dator och Diablo 3 precis här jämte mig. DET mina vänner är tamejfan hängivenhet ^^

För de som är lata och inte orkar läsa en text om ett två år gammalt spel är här mitt betyg.

+ Precis lagom svårt/långt (ca 10 tim)
+ Färgglatt och snyggt.
+ Bra, enkel kontroll utan massa onödigt viftande.

– Storyn.
– Var är Musiken?
– Inget att grotta ned sig i.

Betyg: 6/10

Other M var ett rätt bra spel. Bortsett från storyn som enligt mitt tycke var helt värdeös och ointressant. Det kan visserligen ha att göra med att jag inte spelat något tidigare spel i serien annat än Corruption, och other M utspelar sig med vad jag tolkar som en ganska nära koppling mellan handlingarna, direkt efter Super Metroid. Således ganska svårt och framför allt omotiverande att hänga med. Speciellt när all kritik spelet fått för hur Samus framställs som en tafatt liten flicka jämfört med den coola prisjägerska hon faktiskt egentligen är, verkligen besannas.
’Tummen upp/ned’ kan t.ex vara något av det löjligaste jag varit med om..

Så, regel nr.1: Glöm handling. Spelar du spel av den anledningen är detta inte för dig.

För att prata lite som gameplay tycker jag att spelet är roligt. Det kul att skjuta aliens, och jag känner mig cool när jag snabbt och snyggt voltar runt och undviker fiendens attacker med en enkel knapptryckning. För det är hela spelets signum. Enkel knapptryckning.
Man håller kontrollen vågrätt som en klassisk NES kontroll och pekar mot skärmen för att automatiskt hamna i första-person och skjuta. Övergången funkar klockrent.

Bossarna är stora, med uppenbara lysande ’weakspots’, precis som det skall vara, och svårigheten är rätt lagom. Jag fick kolla upp några enstaka gånger vad jag behövde göra, till skillnad från Corruption där jag gång efter annan utbrast ”Hur fan skulle jag räkna ut det där?”

Samtidigt har det inte samma känsla som Corruption. Jag minns t.ex musiken i staden ovan molen på Elysia. Jag minns att det nästan kändes som på riktigt när man grapplat fast i en fiendes sköld och med ett ryck i nunchucken slet den ur deras händer. Jag minns att det var coolt och intressant med de olika visiren, att scanna av sin omgivning efter ledtrådar och information. Sådant existerar inte här.
Other M lämnar mig i efterhand intryckslös, som om allt bara gick på räls.

Det låter ju nu som att jag favoriserar Corruption framför detta, men om jag hade betygsatt det hade siffrorna nog varit desamma. För det kanske lämnade mig med mer intryck, men hälften av dem var som sagt frustration över att inte ha en aning om vart jag skall åka och hur jag skulle veta att den saken jag plockat upp på ett ställe skall användas på ett helt annat.

Metroid: Other M är eftermiddags-action. Plocka upp en timma och skjut lite aliens.
Metroid Prime: Corruption är helkvällsunderhållning. Stämningsfullt och klurigt.

Bulletstorm – Spelet som vill få med allt?

Postat av
6

Slutligen rullar eftertexterna för spelet Bulletstorm på min TV.
Vana bloggläsare minns att jag inte var särskilt imponerad av spelets första timmar, särkilt inte macho-attityden och de malplacerade könsorden som huvudpersonerna vräker ur sig i tid och otid. Hur bra var spelet i slutändan? Är Bulletstorm något mer ultravåld och buffliga män som slår sig för bröstet?

Svaret på den frågan är ett starkt, men bestämt Njaa..
Problemet med Bulletstorm att den försöker få med så många olika beståndsdelar för att bli ett så komplett spel som möjligt, men lyckas inte så bra med någon av dem.
Spelmekaniskt erbjuder Bulletstorm allt från varianter av Bullet Time, combo-byggande, belönande av spektakulära kills samt en sannerligen fantasifull arsenal av vapen. Och visst är det jäkligt kul när man får till en ny combo och belönas med en massa poäng. Dock är spelet så fruktansvärt linjärt och placerar taggiga buskar och exploderande tunnor så strategiskt att det är omöjligt att missa – något som sabbar känslan av frihet, att få spela som man vill, på sitt vis.
Bulletstorm är även fullt av QTE, Quick Time Event, som dock känns mest som en gimmick och engagerar inte som QTE kan göra (läs God Of War).
Vidare lockar spelet med gigantiska monster, en flört med Mecha-genren och en aldrig sinande flod av olika miljöer, allt för att blidka spelaren. Och mitt ibland alla ”fucks”, ”dicks” och ”rimjobs” så försöker de stenhårda karaktärerna faktiskt visa lite känslor och lite ångest för all död de orsakat… En minut senare skjuter jag ett snurrande järnspett i fiendes huvud. Jahapp.

Är man sugen på lite hjärndöd, over-the-top FPS så är Bulletstorm Ert val!
Själv så letar jag vidare efter en något mer bestående spelupplevelse..