I det fjärde avsnittet av podden som spelar spelen att dö för, pratar vi om tre (!) spel ur Scribblenauts-serien samt besöker planeten Pandora ifrån Borderlands. Vi hinner även bli rejält oense!
Så skynda att lyssna nu då för tusan!
Avsnittet finns för nedladdning Här samt på iTunes.
Glöm inte att kommentera flitigt och mycket!
Puss å Kram!
Länkar & Musik
The Red Jumpsuit Apparatus – Grim Goodbye
Till slut så har eftertexterna rullat för Borderlands 2 på min Ps3, till tonerna av The Heavy – How You Like Me Now?
Nästan två månader efter jag fick spelet i min hand så känner jag att jag är färdig (iallafall för stunden, återkommer till det) och anledningen till att det inte har kommit någon text om det, beror helt enkelt på att alla lediga stunder har ägnats åt att leta loot på Pandora. Det säger väl tillräckligt om spelets kvalite egentligen, men jag tänker ändå belysa lite blandade punkter om varför Borderlands 2 är så, ursäkta språket, jävla bra.
* Co-Op!
Ja, jag vet, våran episka start av spelet med en 7 timmar lång 4p co-op session har avhandlats både här i textform och i en podrecension borta vid Svampriket, men den måste nämnas ännu en gång, eftersom det var en av de roligaste multiplayerupplevelser jag varit med om! Det skulle jag lätt kunnat tänka mig en sådan runda varje dag (om man inte behövde sova och inte hade några andra förpliktelser som helst, typ jobb och familj). Dock hävdar jag bestämt att upplevelsen för mig blir allra bäst när jag spelar det själv, jag kan utforska allt som jag vill och i min egen takt. Men spelet ska ha en stor eloge för dess lättanvända system för co-op, som gör det väldigt lätt att hoppa in och ur olika spelsessioner. Kudos!
* Grafiken!
Att det grafiska i spel ska vara realistisk och vara så lik verkligheten som möjligt, har aldrig varit särskilt viktigt för mig. Nej, jag dras nästan alltid till det mer annorlunda och utstickande och cel-shaded grafik har jag alltid gillat (Windwaker är mycket mysigare att se på än Twilight Princess, så det så!) Så naturligt uppskattar jag Borderlands grafiska stil oerhört mycket, men även den Mad Max-inspirerade miljöerna, den galna vapendesignen och de Stanna-upp-och-titta-vyerna gör allting rätt och jag känner mig hemma på Pandora.
* Karaktärerna!
Vissa upprörda röster har hörts, om hur tråkiga och menlösa de fyra huvudkaraktärerna är. Det är väl måhända sant, någon djupare relation till dem finns inte att hitta. Som tur är finns dess mer NPC-karaktärer som är minnesvärda och underhållande. Jag är , bevisligen, inte ensam om att fullkomligt älska Tiny Tina, världens farligaste 14-åring, men även andra karaktärer och uppdrag kopplade till dem engagerar. Jag tänker på Scooter och hans kärleksproblem, galningen som ville bli skjuten i huvudet, Sir Hammerlock brittiskhet som aldrig blir gammal och hatkärleken till CL4p – TP.
Den berättelse som berörde mig mest var dock Mordecai och det tragiska öde som han utsätts för, ett engagemang från min sida som troligtvis bottnar mycket i att jag spelade en hel del som karaktären Mordecai i första spelet. En tragedi som för oss naturligt in på nästa punkt, nämligen…
* Bad Guy No 1 – Handsome Jack!
Det som gör storyn i denna uppföljare så mycket bättre beror helt och hållet på Pandoras och alla vault hunters största fiende, Handsome Jack. Ett riktigt as till människa som är väldigt lätt att hata på men som samtidigt roar nåt fruktansvärt med sitt välsmorda munläder.
Handsome Jack, det var ett nöje att plocka dig.
* Spelmekaniken!
Ett välgjort fps i en öppen, stor-som-fan-värld med en stor valfrihet och mängder av sidouppdrag.
Plus en helvetes massa vapen.
Behöver jag säga mer?
* Metahumorn och referenserna!
Referenser till allt från tv-spel, till filmer till barnprogram från 90-talet till internet memes (Why U mad Bro!) får mig att le och nicka igenkännande.
* Slutsats!
Det finns en massa fler anledningar att spela spelet, men detta får nog räcka. Har jag inte övertygat Er än så lär jag aldrig göra det.
För tillfället lägger jag nu spelet på hyllan för att ge tid åt andra spel som pockar på min uppmärksamhet, men kommer återkomma till Borderlands 2 och Pandora snart igen, ett DLC ligger redan ute och ett annat ligger i startgroparna.
DLC tillsammans med New Game Plus ger ett stort mervärde, vilket kommer leda till mer kärlek från mitt håll framöver.
Men för tillfället ska jag nu äntligen vara tyst om Borderlands, för jag har ju namedroppat och hypeat spelet i många månader nu.
Som jag har nämnt tidigare så är tiden för spelande alltför knapp för att spela tråkiga spel. Detta faktum är ännu mer sant idag än för några månader sedan, eftersom jag nu jobbar dagtid och har än mindre tid att spela på. Just därför tänker jag inte spela Rage mer än de tre timmar jag nyss lagt på det; jag har helt enkelt inte roligt.
Premissen är ju egentligen perfekt för mig; ett fps som utspelar sig i en trasig, dystopisk postapokalyptisk värld, precis som jag gillar. Men Rage har en del haltande gameplay-mässiga brister, tillsammans med tråkig vapenkänsla och helt tom värld! Alla miljöer som ligger mellan de olika bosättningarna där uppdragen ges, är utan något innehåll alls – det är bara en massa kulisser! Då kvittar det hur välgjord grafiken och detaljrikedomen är, man saknar något som helst motiv att utforska omgivningarna. Vilket är väldigt synd eftersom det är ju halva grejen med dessa kittlande trasiga världar.
Spelutvecklarna har till stor del fokuserat på bilfysik eftersom spelarens bil spelar en viktig roll för spelet, du använder den för att ta dig till långväga platser samt att överleva i vildmarken mot anfallande banditer och deras raketbestyckade bilar. Det finns även ett något malpalcerat racingläge som känns väldigt krystat och påtvingat i storyn.
Som ni förstår så är jag inte särskilt imponerad hitintills efter dessa tre timmar spelande, men droppen som får min bägare av tålamod att rinna över, var en viss ingång till en kloak som jag snubblade över när jag var ute och letade efter något att utforska. Jämte kloakingången står en ärrad, skäggig man som raljerar över hur farligt det är i kloakerna, att de är belamrade av mutanter samtidigt som det finns fullt av loot att finna om man klarar av att överleva.
Efter ha fyllt upp på ammunition och bandage och är redo att ta mig utmaningen möts jag av ett meddelande när jag ska öppna luckan: ”Please purchase the Downloadable Content to enter the Sewer”
DLC?? Ska jag betala extra för detta? HELL NO!
Om man är sugen på ett postapokalyptiskt äventyr ala Mad Max så rekommenderar jag att söka sig till Borderlands (bättre känsla i gameplay) eller Fallout 3 (otrolig detaljrikedom och berättelse) istället.
Men om man inte redan spelat något av de två spelen så kan väl börja med Rage; då blir ju upplevelsen så mycket bättre när man byter upp sig.
Hej då Rage!
Som jag har nämnt tidigare, så ser jag mycket fram emot uppföljaren till Gearbox spel Borderlands, som släpps den 21 september.
Jag har ju också nämnt mitt ofta oresonliga ha-begär för diverse samlarutgåvor.
Så när jag i afton surfar in på Loading och läser nyheten att innehållet i specialutgåvan vart utannonserad, var nyfikenheten på topp. Detta är vad som följer med i Deluxe Vault Hunters Collectors Edition:
Mycket coola grejer, speciellt bobble-head dockan men även art-booken är alltid trevligt att förkovra sig i (och leta eventuella tatuerings-motiv). Men fick ändå känslan av att detta var en ganska ordinär samlarutgåva, förväntade mig något lite coolare…
Och det var då jag upptäckte att det fanns en bild till..
…
…
And I was like:
Bara att börja spara pengar!
Jag börjar nog bli gammal.
När jag idag började spela Bulletstorm så var mina förhoppningar relativt högt ställda. Det jag hade läst och hört om spelet var ungefär att det var en röjig och våldsam FPS som utspelade sig på en dystopisk planet med klara steampunk och postapokalyptiska vibbar, och där spelets själva signum var att få poäng på hur snyggt/svårt/brutalt man dödar sina fiender. Jag hade något av en Borderlands-känsla, bara mer realistisk grafik och mera combo-byggande ungefär.
Men jag anade inte Bulletstorm skulle vara fylld av bajs-nödig dialog som använder fuck som både adjektiv,verb och imperativ! Dialogen är ett skämt och ska väl försöka charma den delen av min personlighet som också vill vara en tesosteron-fylld muskelknippe som kan svära högt och brett.
Men , som sagt, jag börjar väl bli gammal. Bob som 10-åring hade säkert blivit exalterad över råbarkade män som super, mördar och använder fula ord för att hävda sig…
Det var värst vad jag gnäller då, finns det inte någon behållning i spelet?
Jo, det måste väl erkännas. Combo-byggandet och de olika möjligheter att döda sina fiender är roliga, men blir snabbt tradiga och jag längtar snabbt efter nya vapen och nya möjligheter.
Att spelet är extremt linjärt roar mig icke, hade förhoppningar att utforska planeten på egen hand (som i Borderlands) och jag rycker mest på axlarna åt de explosiva, maffiga scenerna. Det är för mycket explosioner och machostuff, för lite hjärna.
Men men, har bara spelat ett par timmar, kanske är allt för tidigt att döma ut spelet helt och hållet.
Men jag är skeptisk över att spelet ska kunna vinna över mina sympatier, tror jag är fel målgrupp.
Jag börjar nog bli gammal, helt enkelt.
Idag släpptes den senaste trailern för den högst emotsedda uppföljaren till Gearbox suveräna FPS-spel Borderlands.
Spelet var en riktig liten pärla som kombinerade en smutsig, tecknad grafik och Mad Max-inspirerade miljöer med det bästa från rollspel nämligen förmågor och närmare en miljon olika vapen att loota. Spenderade många timmar med detta suveräna spel + dess trevliga expansioner och har länge längtat efter en uppföljare:
Nu finns det att datum att längta efter, 18 september, och här den oerhört sexiga trailern, Varsågoda och njut!
[youtube http://www.youtube.com/watch?v=LpvVOF1M1V8]
Det är omöjligt att inte bli charmad av denna superba trailer. det får nog baskimej bli en förhandsbokning på detta spelet.
Eller vad säger du Peter, Co-Op ?
😀