Knytt Underground gör det inte lätt för mig…

screenshot_of_knytt_underground_261

(För bästa effekt, sätt på detta ljudspår i bakgrunden är du läser texten)

Jag har sedan långt tillbaka alltid haft en rätt naiv och romantiserande bild av hur skapande av populärkulturella yttringar kommer till. Den lidande konstnären/musikern/filmaren som framställer sitt verk helt utan tanke på att bli rik på kuppen och drivs av att en brinnande passion att dela med sig av sina personliga verk.
Även om jag fått den illusionen sönderslagen många gånger, så finns det fortfarande en massa eldsjälar där ute som gör precis hur de vill när det producerar sina verk, som låter sig inte styras av bolag eller marknadsundersökningar. Många av dessa eldsjälar finner vi indie-spelsbranchen.När jag tog mina första stapplande steg i Jonathan Blow spel Braid, kändes det direkt att detta var något annorlunda, att jag inte kommer få en ordinär spelupplevelse lik den man ofta får i generiska AAA-titlar. Samma känsla fick jag i Fez (även om jag bara vart och nosat på det spelet) och den infinner sig definitivt i Niklas Nygrens spel Knytt Underground.

Vi ikläder oss rollen som den stumma kvinnan Mi, som vi får förklarat för oss, har tappat minnet – något som Mi själv förnekar.
I en mystisk mörk värld utforskar vi ett intrikat grottsystem som befolkas av både vänliga insekter och laserbestyckade robotar, där vi ska lösa små uppdrag.

Spelet är så vackert och estetisk tilltalande så jag blir helt varm i hjärtat. De väl använda svarta konturer som vi sett i exempelvis Limbo, används flitigt men får stark kontrast till de olika färgsprakande bakgrunderna där blommor, frukter och växter vajar rofyllt och ger spelet en alldeles särskild look. Karaktärerna är enkelt uppritade och rör sig snabbt och nästan lite ryckigt. Får känslan av att hur det är att styra en myra ungefär och det är väl därför jag förlåter spelets ibland bångstyriga kontroll, för jag styr ju en myra. Typ.

Storyn i sig är rätt fåordig, men dialogerna mellan Mi och de olika figurerna hon möter är allt mer nyansrik och reflexiv, även om allt inte är glasklart. Invanda koncept inom spel ifrågasätts på finurliga vis och man ser framemot varje ny dialogruta som eventuellt kan bringa klarhet eller bara belysa något helt ovidkommande. Underbart, minst sagt.

knytt2 Knytt underground består av tre kapitel, varav de två första kan ses som en introduktion av olika förmågor och tillvägagångssätt att lösa problem, även om spelet verkligen inte håller dig i handen. Dessa introduktionsbanor är över på cirka en halvtimma om man gör allt rätt. När du kommer till det sista kapitlet förstår du plötsligt vilken ENORM värld du har framför dig och spelet blev direkt så mycket större. Ganska fort märker man också att problemlösningens svårighetsgrad har stegrat ordentligt och det krävs både fingerfärdighet och extrem tajming för att lösa vissa pussel, som ibland inte leder dig någon vart.
Och det är just detta som är mitt stora minus till spelet – jag har inte tålamod eller förmågan att reda ut detta sista kapitel. Spelet känns oövervinneligt om man inte engagerar sig till max och ger spelet långa sessioner, så att du säkert inte virrar bort dig i det intrikata grottsystemet.

Men om jag ska ge Knytt Underground ett betyg så skulle det ändå bli nästintill maxbetyg. Känslan! Atmosfären! Musiken! Och den underbara grafiken. Jag kan inte värja mig från dess charm helt enkelt.
Och även om jag nog har bestämt mig för att lägga spelet på hyllan, så finns det ett ”nog” i den meningen. För jag vill verkligen spela det, jag vill verkligen klara av det, jag vill spendera mer tid i Knytt Underground. Och det anser jag vara en väldig bra egenskap i ett spel.