Nu känner jag mig sådär gammal och motsträvig igen.
Men oavsett ålder och eventuell bitterhet, så tycker jag inte att den senaste delen av extremsport-serien SSX ger mig något som jag inte redan har fått från den 11 år gamla föregångaren, SSX Tricky.

Årets upplaga av SSX (icke att förväxla med spelet med samma namn från 2000) är det första i serien att släppas till denna generationens muskelkonsoler det vill säga Playstation 3 och Xbox 360. Och snyggt, det är det verkligen.
Stilen är någon slags hyper-realism, där de olika bergen tacklas på ett realistiskt sätt genom att belysa dess svårigheter och dess naturliga hinder, samtidigt som man fortfarande kan göra de patenterade ”über-tricken” där spelaren utför sannerligen omöjliga trick, som trotsar alla fysiska lagar. Det är just denna blandningen som inte får något att kännas riktigt bra, att överleva ner för ett tre kilometer långt berg är en häftig upplevelse men känns inte särskilt trovärdigt när jag kan göra ”masken” på brädan, så länge jag trycker in rätt knappar. Där gjorde den tidigare nämnda föregångaren SSX Tricky mer rätt eftersom den var fokuserad på mer ”party” och orealism, arkadig snowboarding i färgglada kläder och krossande techno – och det blev så rätt.

Ännu en markant skillnad är att det är så mycket lättare i SSX att få till extrema trick och massiva poängkombinationer, enbart genom att trycka på en massa knappar samtidigt och snurra runt, det krävs inte den timingen och snabbtänkandet som Tricky krävde av dig, vilket är väldigt synd.
Större fokus ligger i detta i spelet på race-banorna, där det gäller att ta sig snabbast ner för berget/sluttningen/backen och komma före motståndarna. Detta uppnås genom att välja bra vägar, göra trick som genererar boost vilket får dig att åka snabbare.
Storyn kretsar kring en tävling mellan team SSX och Griff Simmons, där de ska överleva nio stycken dödsföraktande berg, (Spelet skulle först haft undertiteln ”Deadly Descents”, som dock senare slopades) alla med sin speciella svårighet. Ett berg åks genom mörka tunnlar, ett berg är lavinhärjat medans på ett pågår en snöstorm som ger noll sikt. Ni förstår konceptet.
De olika utmaningarna är varierande och ger mersmak, dock utnyttjas inte konceptet riktigt fullt ut – det blir för lite banor med den specifika svårigheten och story-läget är snabbt avklarat på några timmar utan några större problem.
Nä nu ljuger jag för er; jag har inte klarat sista banan. Och detta på grund av en detalj som jag missade för mitt ljud på TV´n var nersänkt. Sedan dess har jag, utan att överdriva, startat om banan säkert 60 gånger bara för att se mig misslyckas.
Så det blev visst ett ragequit på detta spelet, och jag måste betona för er; Om ni tänker spela spelet, lyssna på vad helikopterföraren säger på sista banan!

Med denna rage-quit i färskt minne så vill jag ändå inte såga detta spel.
SSX är ett lättsam tidsfördriv, men inte särskilt mycket mera. Visst finns det onlinemöjligheter (som jag dock ej testat) och möjligheter att slå random folks bästa tider och poäng, men det känns mest för de inbitna fansen.

Nästa instans hoppas jag hårt på en regelrätt uppföljare till Tricky, för det är ju det vi vill ha eller hur?