Bulletstorm – Spelet som vill få med allt?

Slutligen rullar eftertexterna för spelet Bulletstorm på min TV.
Vana bloggläsare minns att jag inte var särskilt imponerad av spelets första timmar, särkilt inte macho-attityden och de malplacerade könsorden som huvudpersonerna vräker ur sig i tid och otid. Hur bra var spelet i slutändan? Är Bulletstorm något mer ultravåld och buffliga män som slår sig för bröstet?

Svaret på den frågan är ett starkt, men bestämt Njaa..
Problemet med Bulletstorm att den försöker få med så många olika beståndsdelar för att bli ett så komplett spel som möjligt, men lyckas inte så bra med någon av dem.
Spelmekaniskt erbjuder Bulletstorm allt från varianter av Bullet Time, combo-byggande, belönande av spektakulära kills samt en sannerligen fantasifull arsenal av vapen. Och visst är det jäkligt kul när man får till en ny combo och belönas med en massa poäng. Dock är spelet så fruktansvärt linjärt och placerar taggiga buskar och exploderande tunnor så strategiskt att det är omöjligt att missa – något som sabbar känslan av frihet, att få spela som man vill, på sitt vis.
Bulletstorm är även fullt av QTE, Quick Time Event, som dock känns mest som en gimmick och engagerar inte som QTE kan göra (läs God Of War).
Vidare lockar spelet med gigantiska monster, en flört med Mecha-genren och en aldrig sinande flod av olika miljöer, allt för att blidka spelaren. Och mitt ibland alla ”fucks”, ”dicks” och ”rimjobs” så försöker de stenhårda karaktärerna faktiskt visa lite känslor och lite ångest för all död de orsakat… En minut senare skjuter jag ett snurrande järnspett i fiendes huvud. Jahapp.

Är man sugen på lite hjärndöd, over-the-top FPS så är Bulletstorm Ert val!
Själv så letar jag vidare efter en något mer bestående spelupplevelse..