Recension: Alan Wake

Jag befinner mig i en mörk skog, full av långa, onaturliga skuggor.
En skog som jag måste ta mig igenom för att rädda min frus liv.
Jag är rädd, för det är något som rör sig i periferin.
Och plötsligt smyger en mörk skuggfigur upp bakom min rygg och hugger med en yxa.
Jag skriker högt i panik...

Och skrämmer slag på min sambo som sitter bakom mig vid sin dator. Alan Wake skrämmer skiten ur mig och jag är tveksam till vad jag egentligen tycker om det.
Utvecklare är den finska spelstudion Remedy, som ligger bakom den välrenommerade spelserien Max Payne. Men istället för att flirta med action och film noir-genren som med Payne, så är Alan Wake full av referenser från skräckfilmer och allra främst från tv-serien Twin Peaks och från författaren Stephen Kings samlade repertoar.
Som en inbiten fanboy till både King och Twin Peaks så borde detta verkligen vara min kopp te, dock blir just flera Twin Peaks-referenserna övertydliga och lättköpta; det lokala fiket i spelet heter Triple D (Double R i TP) och den tokiga tanten som går omkring med en oljelampa kallas Lamp Lady, jämförbart med tv-seriens vedträdbärande Log Lady. Miljöerna och rekvisitan till trots, så finns det smalare referenser till tv-serien, som är en fröjd att leta efter om man är väl påläst om David Lynchs mästerverk. Dock hade jag hellre sett ett mer säreget universum utvecklat just för detta spel, istället för att luta sig så mycket på en (förvisso suverän men ändå) 25 år gammal tv-serie.

Förutom Twin Peaks så spelar Stephen Kings romaner en stor roll för berättelsen. Protagonisten Alan är en författare med skrivkramp (ett återkommande tema hos King) som reser ut på landet med sin fru, Alice. Vid ankomst så försvinner Alice och plötsligt vaknar Alan upp från en bilkrash, men verkligheten liknar mer än mardröm, där han blir jagad av figurer med förvrängda röster och utseenden. På sin färd mot säkrare mark hittar han manuskriptsidor, skrivna av han själv och som ofta berättar vad som kommer hända längre fram i berättelsen. Detta udda sätt att driva berättelsen framåt funkar oerhört bra, speciellt när man vet att något jobbigt ska hända på en viss plats och du närmar dig målet, då reser sig håret på mina armar. För spelets skrämseltaktik funkar sannerligen på mig. Vissa passager gav mig både hjärtklappning och en jobbig känsla i magen, för att avsluta i ett panikartat skrik. Efter de första timmarna var det faktiskt så illa att jag inte ville spela färdigt spelet! Kanske är jag lättskrämd och så, men spelets atmosfär och välgjorda grafik drar in spelaren och släpper inte förrän eftertexterna rullat färdigt.

Produktionsvärden är väldigt höga, kanske inte så konstigt med en 7 år lång utvecklingstid. Allt från grafik till ljud och musik är av högsta klass, och de olika ljudspåren är valda med varsam hand för att ge den där speciella känslan av passande djup, trots att det bara är en banal, kommersiell låt.

Något jag saknade i spelet var möjligheten att påverka berättelsen i någon riktning, istället för att följa den snitslade banan som spelmakarna satt ut åt mig. Ibland fick jag känslan att spelet var fullt av transportsträckor som spelaren bara ska uthärda och överleva, för att få se ännu en cut-scene, att få ännu en pusselbit till det brokiga pusslet som sakta läggs upp framför mig.

Om du är svag för skräckspel, är Twin Peaks-fantast eller kanske Stephen King konnässör, så är detta spel att rekommendera. Och är du ,som undertecknad, sucker för allt ihop – ja då har du mycket att hämta i Bright Falls, staden där Alan Wakes mardrömmar kommer till liv.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *