Vad är sk. Spelglädje?
Skall spel vara roliga? Är det dess primära funktion, att underhålla genom glädje? Kanske måste det inte vara roliga som att man skrattar medan man spelar, men jag har ändå någon ryggmärgsinställning om att ’Spel skall vara roligt’. Visst kan det som bekant inte alltid låta som att man har roligt när man tillexempel spelar Mario Kart 64 med vännerna och slagorden haglar ned över soffan, men innerst inne vet ändå alla inblandade att man älskar varandra..
..Men Dark Souls… Jag HATAR Dark Souls.
När jag sätter mig ned för att spela första gången vet jag inte riktigt vad jag skall förvänta mig.
Ok spelet kommer vara svårt, jävligt svårt, och jag kommer dö. Det är en del av spelet, det måste jag acceptera. Men förutom det vet jag ingenting.
Jag skapar min kvinnliga magiker, för det är alltid det primära valen om man får välja, att spela som kvinna och så långt ifrån en klassisk ’Barbarian’ man kan komma. Vet inte varför jag alltid väljer en kvinnlig karaktär, men valet magi känns självklart jämfört med en ’brainless brawler’ till krigare.
Sedan börjar jag sakta men säkert bygga upp ett gediget hat för spelet. Jag dör, dör, dör, dör, dör och dör. Så skärper jag mig, och dör ändå. Tar ett djupt andetag, biter ihop, fokuserar,.. och dör ändå.
När jag dött för trehundrafemtioelfte gången, slitit mitt hår och dragit de längsta svordomsramsorna i mannaminne börjar jag ifrågasätta om det är något fel på mig, eller om det faktiskt ÄR fel på spelet denna gången? Skall jag känna mig så här desperat och liten i min soffa?
Det är då min räddning kommer. Jag drar mig till minnes att Svampriket postade en video om Dark Souls för längesedan. Och tack gode Samson för det!
[youtube http://www.youtube.com/watch?v=tpWXlBbmy7Q]
Det är verkligen precis så här jag känt. Att spelet är trasigt och det kan ju inte vara så att man skall dö lika frekvent som jag hela tiden gör? Men tydligen är jag inte värdelös, och det är faktiskt det som räddar min spelupplevelse. Så simpelt som vetskapen om att jag inte är ensam om att känna som jag gör, så får spelet en helt ny mening.Där jag kan fortsätta att dö med en gnutta hopp ständigt kvar om än långt nedtryckt i mina själlösa skor, och game over skärmen förvandlas plötsligt från:
Tillbaka till början igen. Är Dark Souls Spelglädje? Den enda gången jag känner riktig glädje i spelet är när jag efter så många försök faktiskt lyckas ha ihjäl den där jävla bossjäveln! Och medan mina händer fortfarande skakar av nervositet blir jag upprymd och känner mig så förbannat bra att allt jag tidigare känt blir som bortblåst av ruset.
Men däremellan är det mest frustration och svordomar 😛