Avsnitt 6 – Crysis ” Its on like General Kyong! ”

Avsnitt 6 Crysis

Goddag!

Å välkomna till avsnitt sex av våran alldeles egna podcast!
Denna gång står det bildsköna Crysis i fokus, men det räcker väl inte med enbart yta för att komma in på vår lista? Eller?

Vi snackar även lite Super Meat Boy, Resident Evil och alla våran favoritfilm när vi var yngre, nämligen Rovdjuret!
Avsnittet finner ni Här och på iTunes.

God lyssning!

Länkar & Musik

Philters nya album The Blossom Chronicles

Xbox 360 Pengarna-Tillbaka-Program

Kite – Hills

9 reaktion på “Avsnitt 6 – Crysis ” Its on like General Kyong! ”

  1. Hej på er! Bra avsnitt igen! Men jag tycker det är mycket roligare när ni inte är så rörande överens om allt. 🙂
    Ser fram emot nästa avsnitt. Jag minns många sena vardagkvällar då jag och min storebror körde battle på Mariokart 64. ”Bara en gång till” blev många gånger och klockan blev alldeles för mycket. Kan det varit därför jag jämt försov mig på den tiden?
    Rockband hade jag nog inte heller spelat om det inte var för min bror. Tror det var han som köpte det till oss, eller hur var det Bob? I vilket fall som helst så spelade vi det mycket när han var inneboende här hos oss. 3 som gillar rockband och bor tillsammans, det var perfekt!!
    Kram på er!

  2. Tja!

    Avnjöt podcasten på väg till Karlskrona för en veckas jobb. Som sagt har jag inte spelat Crysis men blev verkligen sugen efter lyssnat på er, ska kika på PSStore om man kan köpa det för en billig peng.

    Tyckte ljudmattan i bakgrunden låg väldigt bra i detta avsnitt, inget störande ljud och perfekt volym.

    Mario Kart 64 har jag heller INTE spelat men nött Super Mario Kart till Snes otroligt mycket, bytte från Snes till PS1 i samband med att Squaresoft gick till PS1. Köpte dock en Nintendo 64 för 1 månad sen när jag hittade en liten retrobutik i Smålandsstenar. Ska nog inhandla Nintendo 64, tipsa gärna om något mer ”måste ha”-spel till konsollen om ni vet.

    Ser fram emot avsnittet med Viktor (är han som är MacGyver på NesDB va?).

    Mvh Gippan

  3. Ojoj. Rock Band. Jag har så mycket att säga. Here goes nothing.

    Jag kom in i plastrock-genren någorlunda sent, jag hade precis köpt min första (av totalt 3) Xbox 360 och laddade ner en demo av Guitar Hero II som jag snällt fick testa med handkontroll. Men något väcktes i mig redan där. Jag och brorsan sålde av våran PS2-samling och gick all-in med gitarrer och spel. Guitar Hero II köptes först och jag älskade det – inte minst för dåtidens överlägset bästa låtlista, men något gick förlorat när vi senare köpte Guitar Hero III. Det var inte lika kul, kändes inte genomtänkt på samma sätt.

    Detta förklarades så småningom med att det var Harmonix touch som jag saknade. Harmonix gick som bekant skilda vägar med Activision och påbörjade istället ett samarbete med EA och det som skulle komma att bli Rock Band. Och som redan då gammal och avdankad trummis blev också Rock Band det solklara alternativet för mig. Så till den grad att en Xbox moddades, samt spel, mick och trumsett importerades eftersom Europa-lanseringen drog ut på tiden. Jag var såld, innan dag ett.

    Det jag gillade allra mest med Rock Band var hur det la fokus på samarbete och flow snarare än milslånga solon. I Rock Band spelade man med varandra, och var i förlängningen också beroende av varandra, precis som i ett riktigt band. Hur man räddade varandra genom overdrive, aktiverade overdrive genom trum-fills, tjänade in mer poäng genom att synka sin overdrive. Allt kändes genomtänkt och naturligt. Och allt handlade om att spela _tillsammans_.

    Jag hade tillsammans med bror och vänner ett band som spelade Rock Band religöst över en sommar, i ett övergivet hus intill mina föräldrar. Vi gick igenom två originaltrumsett innan vi pungade ut över 3500 för ett Ion Drumkit. Vi hade fasta tider (”rep-tider”) för att spela och jag minns tydligt hur jag tvingades sjunga och spela trummor samtidigt till sista låten i en 50-låtar lång lista, eftersom vår sångare var tvungen att dra. Efter vi tagit oss genom denna kris (det är skitsvårt att spela trummor och sjunga samtidigt!) satt vi länge och övervägde huruvida denna sångare skulle få fortsätta sjunga med oss när han svikit oss så.

    Plastrocken kom, och plastrocken gick. Redan vid Rock Band 2 hade intresset svalnat lite för omvärlden. Vi, som var mitt i euforin, brydde oss inte om det utan fortsatte spela och jag minns att vårat band ”No64Ben” låg högt upp på många highscore-listor ett tag. Men vi tröttnade tillslut också, flyttade eller fick jobb. När jag år senare fick i uppdrag att recensera Rock Band 3 för Skillpoints räkning gav jag det full pott, för det spelet är mest perfekt av alla musikspel – någonsin. Men samtidigt fick jag dödsförklara genren och ta ett tårdrypande farväl.

    Rock Band-seriens största styrkor har jag redan gått igenom. Deras största svagheter var utan tvekan hårdvaran som de kom med. Vi gick igenom förbannat många plastgitarrer, kicks och cymbaler under våra år. Det slutade med att vi alla satt med tredjeparts-instrument eftersom de som släpptes med spelen var bedrövligt dåliga (undantag för GH2-gitarren, som håller än idag även om ”strummen” är helt off).
    Och jag tror det var det som tillslut också dödade genren. Allt du hela tiden behövde köpa till, som sedan gick sönder eller förpassades till garderoben. Det, samt Activisons fula vana att släppa 5 spel per år från genren.

    Harmonix är ändå en av mina favoritutvecklare någonsin och när jag om 20 år, i egenskap av podcast-legend sitter och pratar om mina varmaste spelminnen kommer sommaren med Rock Band komma högt högt upp på min lista.

  4. Hej
    Jag är så sjukt sen på att kommentera och borde gjort det redan när jag tog min Celsius och gav mig ut i spåret till ert första avsnitt. Mitt problem är att jag nästan alltid ligger ett par avsnitt efter. Likaså den här gången, men jag tänkte ”skit samma”, jag måste ju få in en kommentar.

    Jag tänker inte kommentera ljudkvaliteten i början för det har gjorts till leda utan jag tänkte istället kort säga att jag tycker jättebra om det ni gör och er pod har till viss del har ersatt Retroresan för mig. Var inte rädda för att göra långa avsnitt eller att spåra ur för det gör bara podden bättre.

    På tal om spelen ni ska prata om om 10 minuter så är MK64 det bästa Kart-spelet och Block Fort banan jag spenderat mest tid med i multiplayer nånsin, oavsett spel. Rockband skiter jag i för jag är ju en såndär technokille.

    Mitt huvud är en stor Excel-gröt just nu efter arbetsdagen så jag hittar inte fler ord.

    Puss

  5. Vilken trevlig podcast. Ni är ju riktigt sköna lirare. Jag är snart ifatt i lyssnandet och ser fram emot framtida avsnitt. Speciellt då ni ska avhandla klassiska rpgs.

  6. Sådär, nu har jag städat hela lägenheten och lyssnat på ert snack om Crysis och jag är blown away. Har alltid trott att Crysis enbart varit yta utan substans och har helt ignorerat det men nu kommer det bli ett solklart köp på PSN, låter som ett spel helt i min smak. Sen var det en förjävla bra låt du körde i slutet Peter, fick Clockwork Orange-vibbar på synten.

  7. Pingback: Recension av Crysis 2 | PixelKameraderi

  8. Pingback: Recension av Crysis 2 | Play Before You Die

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *