Det märks direkt.
Efter bara några sekunder så sätts tonen, när den välkända Universal-planeten dyker upp och proklamerar vilket filmbolag som ligger bakom produktionen, men istället för den vanliga vinjetten hör vi istället en version uppspelat av ett tv-spel anno någon gång på 80-talet. Och för undertecknad som växte upp med en naggad NES-kontroll i handen så börjar min kärlek för filmen redan här.
Och som tur var, gör inte resten av filmen mig besviken. Å ena sidan en cool, egensinnig rulle med massa coola karaktärer som ligger på rätt sida av hipster-begreppet, som blandas upp med surrealistiska händelser hämtade från tv-spelens värld där super-expojkvänner stör vår protagonist Scott Pilgrim chanser att få vara ihop med den ständigt hårfärgs-skiftande Ramona Flowers. Känslan och stämningen är svår att sätta fingret på så jag fuskar lite och visar upp för Er en trailer för er. Men oroa er inte, jag har tagit teaser-trailern (vill ju inte spoila allt för mycket):
[youtube http://www.youtube.com/watch?v=Dr91Y42MEsA]
Scott Pilgrim är från början en serietidning skapad av Bryan Lee O´Malley och det finns självklart även ett tv-spel baserat på franchisen.
Filmen är regisserad av Edgar Wright, som den namnkunniga känner igen från Hot Fuzz och suveräna Shaun of The Dead.
Michael Cera i huvudrollen spelar som han brukar – tafatt men cool när det gäller – och gillar man hans agerande sen tidigar så blir man inte besviken. Andra skådisar som utmärker sig är Kieran Culkin och indie-darlingen Jason Schwartzman, men överlag är hela ensemblen stabil vilket även det bådar gott för dess betyg.
Scott Pilgrim vs. The World gör två saker alldeles särskilt bra. Det ena är det faktum att den inte är tv-spelsfilm, i namnets negativa bemärkelse, utan är en ”vanlig” film med stora tv-spels förtecken! Att lägga fokus på tv-spel – både som form och inspirerad berättelse – blir lätt pajigt i filmer som exempelvis Mortal Kombat och Livet i 8-bitar. Här blir poängsummorna, level-up grafiken, Zelda-melodierna som dyker upp då och då, bara en extra krydda till en redan bra film. Det är nog den vägen man ska gå!
En annan sak jag verkligen gillar generellt i film, är filmmakarna lyckas skapa en slags egen värld i filmen, som enbart befolkas av dessa unga vuxna utan riktiga förpliktelser, som lever sina liv utan yttre påverkan. Liknande känsla kan man hitta i den högst sevärda Brick, jag tror helt enkelt jag gillar tanken om den förpliktelsefria vardagen man kan minnas tillbaka med varma känslor till.
Scott Pilgrim fick ett blandat mottagande när den kom, men ses av många som en kultfilm.
Personligen önskar jag att om 20 år ser om denna film och känner kultstatusen.
Det är nog faktiskt högst troligt.
Jag känner mig relativt ensam till att inte gilla Scott Pilgrim. För mig kändes den rörig och med en plot som inte gjorde mig klok. De visuella effekterna gillade jag däremot, och skådisen (Juno-killen.)
Pingback: Beat Em Up och jag är inte vänner. | PixelKameraderi
Pingback: Beat Em Up och jag är inte vänner. | Play Before You Die