Avsnitt 13 – Super Mario Bros. 2

Avsnitt 13 Super Mario Bros 2
Goddag!
Och hjärtligt välkomna till avsnitt nr.13, som dedikeras till Super Mario Bros. 2!
Vi vrider och vänder på spelet, tar upp skillnaderna mellan dess ”föregångare” Doki Doki Panic och läser upp härliga lyssnarkommentarer.
Ett ytterst trevligt stycke pod helt enkelt.

Avsnittet finner ni Här, på iTunes eller genom vår RSS-feed.

Puss å kramen
/// Bob å Peter

Musik & Länkar

Trash videoserie Re-Play

Trapt –  Stories

PS. Till nästa avsnitt spelar vi Shadow of the Colussus. Kommentera om du har något att säga om det. xoxoxo DS.

8 reaktion på “Avsnitt 13 – Super Mario Bros. 2

  1. Eftersom jag glömde kommentera innan förra avsnittet så gör jag det nu istället.
    Super Mario Bros 2 är bra, ett av de bästa plattformspelen till NES. Och ett av de bästa Mario-spelen till formatet. Det slår första spelen med hästlängder. Nu minns jag inte vem som sa det, men jag håller med. När det kom så var det det andra Mario-spelet vi såg. Det var inte så att en lång serie av spel innan hade etablerat hur det skulle vara utan man tänkte bara ”jaha det här är nästa och det är lite annorlunda”, men vad gjorde det när det var nytt och varierat.

    Samma sak var det ju med Zelda, vi ser andra spelet som annorlunda idag, men det är ju i kontexten av att de två följande spelen var som första och det är i den vyn man ser andra spelet som annorlunda istället för nytt och intressant som jag kan tro att man såg det när det kom.

    Vidare så är det antagligen idéen med att man kan välja mellan fyra olika karaktärer med olika förmågor som gör spelet så intressant. Man måste ta sig an situationer något annorlunda med de olika karaktärerna.
    När jag var yngre spelade jag nästan alltid som prinsessan, det var helt enklast så. Men när jag spelar det idag så försöker jag mer variera karaktärsvalet, just för att det gör spelupplevelsen lite annorlunda från den jag hade förr.

    I slutet av spelet ser man massa små barn som hyllar Mario och company för att de har besegrat Wart. Och det är inte förrän nyligen jag förstod det där.
    I Doki Doki Panic så rövar ju Wart bort barn in i drömvärlden, det är de man frigör och de står och tackar gänget som räddade dem. Fast i SMB2 har de ju ingen roll i storyn som de har i Doki Doki Panic.

    Och ja, sluttexten med alla karaktärer och fiender är awesome. Och kanske är grunden till att man sedan hade liknande saker i Super Mario World och andra Mario-spel.

  2. Hej killar och tack för ett suveränt avsnitt! Det är alltid roligt att höra folk prata om något man gillar. Jag hade gärna velat rätta till en del felsägningar angående warps, men det tar vi en annan dag. Peter nämnde ju att man ibland kunde stå på kanter som inte fanns, jag upplever att detta händer mycket oftare när jag spelar spelet på Wii. Dessutom tycker jag även att det är svårare att få till svamppall-kasten på Wii-versionen, men det kanske har med kontrollen att göra.
    Jag vill gärna upplysa om att den fienden som heter Tweeter är den ni pratade om som skuttar sig fram. Och i eftertexten står det att minibossen heter Ostro, inte Birdo. Däremot står det att strutsen heter Birdo. Lite konstigt det där!
    Och tack Peter för att du delade med dig av dina tankar och känslor i slutet, det var så fint så ögonen tårades och för första gången lyssnade jag på hela låten. Den var ju riktigt bra!
    Kram på er!

  3. Bra avsnitt, som en börjar vänja sig vid. Ni är verkligen varma i kläderna! Jag ber om ursäkt för min wall of text om SMB 2 men jag spelade ju spelet till avsnittet och blev lite carried away. För övrigt så menade jag inte att sabba för Bob genom att nämna Wart massor med gånger, även om jag alltid uttalat det som ordet Wart, alltså vårta på engelska.

    Shadow of the Colossus, med risk för att få oändliga mängder hat kastat åt mitt håll kan vara ett av de mest överskattade spelen under hela PS2:ans livstid. Det är en vacker och medryckande saga med ett par trevliga bossfighter men för min del inte mycket mer än så.

    Jag är medveten om att jag troligtvis har objektivt fel i frågan men jag tycker inte att spelet ifråga är så bra som alla säger. Jag skulle å andra sidan rekommendera alla att spela det då det faktiskt är en bra upplevelse men samtidigt så känns det lite fattigt på nått sätt. Så när jag nu redan diskat mig själv och alla mina åsikter om spel för all framtid så kan jag lika gärna löpa linan ut och säga att det näst mest överskattade spelet till PS2:an är ICO, tack för mig!

  4. Omg ni ska spela ett av Ps2:ans bästa spel Shadow of the Colossus hade jag vetat vart mitt exemeplar är så skulle jag vart med att spela det igen med er, men om ni kommer att spela ICO så kommer jag vara med på det för det vet jag vart det är. Varfört jag älskar Shadow of the Colossus är för att det är så himla vackert och underbart och bara scenen då hästen viker sitt liv till dig gör mig gråtfärdig och den bombastiska musiken som sprudlar ur tevens högtalare kan inte bli bättre.

  5. Lyssnade ganska nyligen igenom alla era avsnitt, bra pod! Minns att jag lyssnade på ert första avsnitt direkt då det kom, och gillade konceptet, men fick lov att prioritera andra podcasts då jag inte hade jätte mycket tid att lyssna då medan jag fortfarande gick i skolan. Men nu har jag all tid i världen att lyssna på podcasts på jobbet, så mycket tid att jag faktiskt börjat få brist på poddar!

    Super Mario Bros 2 är ett väldigt bra spel i mina ögon. Allt från musiken och grafiken, till bandesign och kontroll är verkligen i topp på NES. Minns dock att jag aldrig förstod hur man skulle komma vidare på den andra banan i spelet när jag var liten, då man ska åka över på en flygande matta. Därför kan jag den första banan otroligt bra jämfört med resten av spelet, som jag fått uppleva på senare dar.

    Shadow of the Colossus spelade jag igenom för första gången i slutet av förra året, originalversionen till PS2 då. Jag störde mig på den extremt låga bilduppdateringen, något som jag sällan brukar vara petig med när jag spelar. Hoppas detta förbättrats i och med HD-uppdateringen, för det är ett fantastiskt spel som jag gärna spelar igen i en lite upphottad version!

    En annan negativ sak var de kolosser man var tvungen att använda hästen för att kunna klara, detta eftersom hästkontrollerna verkligen var horribelt dåliga. Att bara springa mellan kolosserna på de öppna fälten gick väl an, men att försöka vara precis med den samtidigt som man slåss mot en koloss fungerade verkligen inte.

    Skitbra och stämningsfull musik, häftigt upplägg och bra genomförande av detta. Storyn brydde jag mig inte särskilt mycket om, gillade dock tanken på att det kanske inte alltid var kolosserna som var de ”onda”, utan en själv. Det gav lite mer djup till spelet att man egentligen bara dödade dem för sin egen vinning, och inte för att det verkligen behövdes för att rädda landet/världen eller nåt sånt.

  6. Eftersom Bob bestämde sig för att outa att jag valde att börja lyssna på Play Before You Die i avsnitt 5, så känner jag att det är på plats att ge honom den kommentar han bad om i avsnittet. Varför har det dröjt undrar ni kanske? Jo, för att jag lyssnade på första avsnittet och även om jag gillade konceptet så kändes det som ljudkvalitén var dålig (vilket jag fick förklaring till vad det berodde på när jag lyssnade vidare) och att ni inte kändes så samspelta då. Sen fann jag Skitsnackspodden kort efteråt och då jag fortfarande var inne i Retroresan-maratonet kändes det bekvämt att fortsätta med Anders och Samson.

    Men för någon månad sedan kände jag åter “Hmm… Dags att testa en annan podcast” och fortsatte lyssna på er. Visst var avsnitt två fortfarande skakigt, men jag tänkte att jag lyssnar på avsnitt tre för där var Brunlöf med och eftersom jag är en fanboy till honom så fanns det inget annat val. Det var ett förlösande avsnitt, även utan gästen. Det var här som jag tyckte det klickade till och magin tändes. Från och med det här avsnittet var det inte “Okej, vi tar väl nästa avsnitt då” utan “Nu jävlar blir det Play Before You Die!!”. Och under månaden som gått har ni varit i mina öron under långa promenader, tråkiga städbestyr och nattliga cykelturer. Tack för att ni gjort dessa tråkiga saker till trevliga aktiviteter.

    Jag gillar hur ni är distinkt olika personligheter från varandra. Den sköne Bob som har samma mysfaktor som Brunlöf har i sina sagostunder och en skarpsinnighet som herr Wiklund har med ständigt observationer av små detaljer (som i Braid eller Spider: The Secret of Bryce Manor). Peter däremot har sina “Men hur i helvete såg du det där Bob? Jag bara brunlöfade på och fattade inget av storyn” är härlig han med. Han påminner förstås också om Brunlöf men förstås i en annan aspekt. Samtidigt har Peter en förmåga att rasa och bli upprörd på ett liknande sätt som Samson gör ibland. När Peter ragear loss på Super Mario Bros eller kallar folk tappade bakom vagnen om de har en PS3 och inte PS+ är det alltid med värme och bidrar till att göra avsnittet lite mer roligt att lyssna på.

    Med det sagt så vill jag inte säga att ni är kopior av Anders och Samson, utan bara att ni har en liknande dynamik som de hade och som fick mig att älska dem. För de som saknar Retroresan är det här ett underbart alternativ, särskilt eftersom ni även spelar nyare spel. Det passar mig utmärkt och jag kommer från och med nu följa vid er sida och ser fram emot hundratals kommande avsnitten.
    Sen som jag är tänkte jag droppa lite tankar om de spel som jag spelat som ni redan har tagit upp i podden. Det är mitt sätt känna mig delaktig. 😉

    Super Mario Bros: En gång i tiden var jag bra på TV-spel och det var då jag var liten. Många fick med Super Mario Bros då de köpte sin NES, men eftersom vi fick med Ice Climber blev det ett senare inköp för vår familj. Jäklar vad det spelades! Man verkade alltid hitta nya saker att göra i spelet: dolda warprör, world -1 och hoppa över flaggstolpen på värld 3-3. Skulle jag sätta mig med det idag tror jag att magin skulle försvinna rätt fort – och få mig att inse hur kass jag är som spelare idag. Med andra ord, jag har absolut inga problem att förstå Peters vredesstorm över spelet utan kan bara nicka instämmande.

    Braid: Jag hatar pusselspel. Intensivt. För jag suger på dem. Det här med logiskt tänkande och jag går inte ihop. Men efter att hört er och Brunlöf tala om det blev jag kär i spelet. Eftersom jag för tillfället har ett projekt, Skämshögen, där jag bara får köpa ett nytt spel om jag klarar ett gammalt som står i min hylla så blir det sällan att impulsköpa ett spel Braid var ett undantag – det blev ett köp direkt efter jag var klar med podden!

    Inspirerat av ert avsnitt sitter jag förstås och övertolkar varenda liten grej i spelet. Jag ser förstås mycket av Boblöfs olika teorier i det hela. Trots att jag sliter mitt hår över pussellogiken som får mig känna mig dum i huvudet är jag glad att få spela det. Hmm… Om jag inte har någon problem att läsa in detaljer och teorier i spelet, men har problem med pussellogiken, betyder det att jag är anti-Peter?

    Borderlands & Borderlands 2: Borderlands var spelet som fick mig att börja spela online med andra, men jag får hålla med Peter helt och hållet här. Efter att ha spelat Borderlands 2 ser jag absolut ingen skönhet i första spelet. Jag hoppade tillbaka i spelet för att plocka upp den sista achievementen jag hade kvar för ett tag sedan. Det var verkligen en plågsam upplevelse att gå tillbaka till det första spelet efter att spela tvåan. Nej, det glömmer jag gärna bort. Men Borderlands 2 däremot… Kärleken är nästan gränslös! Kan verkligen rekommendera Tiny Tina’s Assault on Dragon Keep, den senaste DLC till spelet. Tror nog det är kronan på verket (fast det kan vara för att jag egentligen är bordsrollspelsnörd i grunden).

    Rockband: Jag kom sent in i plastinstrumentsvågen (den satte igång under en tid då jag inte spelade TV-spel) och har aldrig direkt spelat det tillsammans med någon. Några enstaka gång med min bror, men aldrig i någon större utsträckning. Kanske inte så konstigt att jag inte dragit igenom hela turnén med något av spelen då. Jag ser dock definitivt varför den borde vara med på listan, men det kräver ju att man faktiskt har några vänner och utan sådana blir spelet inte alls lika kul. (Får jag vara er vän? 😉 ) Den personliga favoriten i serien får nog bli Lego Rockband som hade bäst musik (i min smak förstås).

    Arkham Asylum: Jag HATAR Batman. Eller okej, hatar är fel ord men jag har sedan barnsben alltid fostrats med att Marvel är det bra alternativet och DC det dåliga, så det är sällan Batman intresserar mig. Döm om min förvåning då spelet fångar mig helt villkorslöst. Jag föll som fura för spelet och completionisten i mig ville förstås att samla på mig allt och lite till. Samma completionist vill sedan ta sitt liv då denne spelar Arkham City. Kan bara instämma i allt gott ni sa om spelet.

    Bioshock Infinite: Jag var extremt besviken på Bioshock Infinite en lång bit in i spelet, men två tredjedelar in klickar det rejält och jag fascinerades djupt av spelets handling. Det fick min hjärna att värka av alla tankar jag hade medan jag spelade vidare. Sättet de väver samman det med första spelet med blott en mening från Elizabeth (“There’s always a lighthouse”) var så oerhört magiskt och så mycket föll plötsligt mycket på plats, även om tusen frågor återstod. Det är tur att jag inte är Bobs fru för då hade socialen tagit våra barn ifrån oss på grund av att vi försummat dem till förmån för att prata Bioshock. 😉

    Super Mario Bros 2: Jag älskar Super Mario Bros 2. Inte så mycket för spelet i sig utan för vad det står för. Det tog Mario och satte honom i en ny kontext: ett nytt äventyr i en annorlunda stil. Det här är något jag önskar att se mer av: att uppföljare viker av från föregångaren. Varför måste till exempel Bioshock Infinite var en FPS? Våga sätta spelserier i ny former istället för att putsa lite på ytan och släppa ännu ett Modern Gears of Halo Duty. Själva minnena av Super Mario Bros 2 är svagare än det första spelet, men jag hade förmånen att få testa på Doki-Doki Panic förra året och det var kul att ändå så se skillnaden mellan spelen. Men usch vad kass man var nu gentemot förr. XD

    Här skulle jag velat föra in en del tankar om avsnittets spel, Shadow of the Colosssus, men eftersom jag inte har spelat det så blir det svårt. Det står dock på min lista över spel som jag måste spela så det kommer att bli av. Någon gång. Men det ska bli kul att få höra er åsikt om det.

    Eftersom jag vill få iväg kommentaren innan det här avsnittet så sätter jag punkt här. Det blev lite kortare än vad jag tänkt, men jag hoppas ändå att ni känner att jag infriade mitt Twitter-löfte om en “fet kommentar”. Fortsätt med er strålande podcast. Ni har verkligen skapat er ett eget territorium på min iPod! 🙂

  7. Har inte så mycket att säga om avsnittet mer än att ni skötte er bra! Super Mario 2 är ett riktigt grymt spel och ganska underhållande att kolla speedruns till.

    Ser fram emot SotC som jag själv inte spelat men ska bli kul att lyssna om!

  8. Ville bara säga att jag följer er podcast och att den är awesome. Försöker fylla hålet i mitt hjärta som Retroresan lämnade. Ni är mitt metadon. Älskar när ni pratar Super Mario ( 3:an på nes är bäst, inte lika förtjust i 2:an). Och så tog ni med legenden Brunlöf som gäst! Lysande! Ni gjorde min dag…nej fan , mitt år! Älskar ljudklippen med.kramkalas!

Lämna ett svar till Gazimaluke Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *