Avsnitt 14 – Shadow of the Colussus

Avsnitt 14 - Shadow of the Colussus

Semestern är slut för de allra flesta och vardagslunken kan förmörka det allra gladaste sinnet…
Vilken tur då att Bob & Peter serverar ett episkt/maffigt/kolossalt avsnitt av Play Before You Die där vi snackar om 16 kolosser av blandad vikt och längd, lucid dreaming och en massa Kanada såklart!
Avsnittet hittar ni HÄR, på iTunes eller genom vår RSS-Feed

Trevlig lyssning önskar vi eder!

Länkar & Musik

Oh My Dayum! (Världens bästa Auto-tuneade låt)

Batman gets pwned

Svenska Podcastpriset 2013

Between The Pages

Ted Gärdestad – Helena

Till nästa avsnitt spelar vi DSiWare-spelet Reflect Missile, häng gärna med och spela med oss!

10 reaktion på “Avsnitt 14 – Shadow of the Colussus

  1. Hallå grabbar!

    Jag har varit med sedan första avsnittet (men jag kan verkligen inte komma på hur jag hittade er) av eran pod. Från de minst sagt trevande första stegen i de första avsnitten med allt från ljudproblem till allmän osäkerhet, till den fantastiska pod ni nu har blivit. Ni förtjänar verkligen en placering i varje nörds podfeed.

    Tyvärr han jag inte spela shadow of the colossus förrän efter att ni släppt avsnittet, och ska jag vara ärlig så hade jag inte tänkt göra det heller. Det låg helt enkelt några andra mer intressanta spel kvar i skämshögen som jag behövde klara innan generationsskiftet. Men eftersom jag ville höra avsnittet så fick jag snällt sätta mig och spela igenom det innan jag lyssnade så därför kommer lite tankar om det nu i efterhand istället.

    Jag kände faktiskt lite på det när det släpptes till ps2 men den haltande bilduppdateringen och alla konstanta popups skrämde bort mig illa kvickt.
    Problem som lösts i HD versionen, eller ja popupsen finns fortfarande där men de är inte lika frekventa som tidigare.
    Storyn i spelet känns mest som en ursäkt för att sparka lite koloss stjärt men för det ändamålet fungerar den utmärkt. Visst vill jag veta om Mono vaknar eller inte men det är aldrig den huvudsakliga anledningen till att jag fortsätter spela, nej det är istället de 16 kolosserna och deras design som får mig att vilja spela vidare. Varje ny varelse får mig att fullständigt tappa hakan av beundran, aldrig tidigare har jag känt mig så liten och maktlös i ett spel. En maktlöshet som tyvärr försvinner i samma stund som jag lyckas förstå hur spelet och dess regler fungerar. Så fort det finns minsta lilla sak i omgivningen runt kolosserna som står ut eller ser annorlunda ut så vet man att det är lösningen på hela striden, som ex geysrarna hos sköldpaddan, hobbit-tunnlarna hos hästen eller pelarna hos tjuren. De få gånger jag hade problem med något i spelet så berodde det oftast på kontrollen. Wander är verkligen helt värdelös ibland, hoppmekaniken är helt åt helvete och då speciellt när man hänger på en avsats och vill hoppa över till en avsatts på motsatta sidan som exempelvis när man hoppar på sista bossens händer. Ett annat problem som jag råkade ut för några gånger var när jag letade efter kolosserna och råkade dö längst vägen. Efter varje död ute på fältet så fick man börja om vid templet igen vilket var högst irriterande när jag irrat omkring i en smärre evighet då jag råkat rida fel. Att det gick att äta ödlor och frukter visste jag inte alls förrän jag lyssnade på avsnittet och ärligt talat så kände jag aldrig att jag behövde mer liv eller stamina. De flesta kolosserna hade ju tillfällen då man kunde vila korta stunder för att regenerera stamina. Scenen när (spoiler) Agro dör var hemsk absolut men ungefär 20 sekunder senare så hade jag helt glömt bort honom och skuttade glatt vidare.
    Jag är glad att jag äntligen fick en anledning att spela igenom shadow of the colossus, det är fortfarande ett underbart spel som står sig bra i dagens spelklimat även det lider av gamla problem. Visst kittlar spelet mig lite extra då jag alltid varit en riktig sucker för bossar. Men det är så mycket mer än så som tilltalar mig, musiken (ÅH MUSIKEN), designen och den avskalade men ändå levande världen som oftast var ett sant nöje att rida igenom. Ett allt som allt fantastiskt spel.

    Nu får det va slut på skrivandet för den här gången. Tack än en gång för en skitbra pod.
    Och btw, jag vet precis vad peter menar med att känna sig cool i spel. Fy vilka skitspel jag plågat mig igenom bara för att få chansen att vara övermäktig och göra skitcoola moves som inte ens värsta superhjälten kan göra. Stand your ground Peter!

  2. Hallå grabbar!

    Jag har varit med sedan första avsnittet (men jag kan verkligen inte komma på hur jag hittade er) av eran pod. Från de minst sagt trevande första stegen i de första avsnitten med allt från ljudproblem till allmän osäkerhet, till den fantastiska pod ni nu har blivit. Ni förtjänar verkligen en placering i varje nörds podfeed.

    Tyvärr han jag inte spela shadow of the colossus förrän efter att ni släppt avsnittet, och ska jag vara ärlig så hade jag inte tänkt göra det heller. Det låg helt enkelt några andra mer intressanta spel kvar i skämshögen som jag behövde klara innan generationsskiftet. Men eftersom jag ville höra avsnittet så fick jag snällt sätta mig och spela igenom det innan jag lyssnade så därför kommer lite tankar om det nu i efterhand istället.

    Jag kände faktiskt lite på det när det släpptes till ps2 men den haltande bilduppdateringen och alla konstanta popups skrämde bort mig illa kvickt.
    Problem som lösts i HD versionen, eller ja popupsen finns fortfarande där men de är inte lika frekventa som tidigare.
    Storyn i spelet känns mest som en ursäkt för att sparka lite koloss stjärt men för det ändamålet fungerar den utmärkt. Visst vill jag veta om Mono vaknar eller inte men det är aldrig den huvudsakliga anledningen till att jag fortsätter spela, nej det är istället de 16 kolosserna och deras design som får mig att vilja spela vidare. Varje ny varelse får mig att fullständigt tappa hakan av beundran, aldrig tidigare har jag känt mig så liten och maktlös i ett spel. En maktlöshet som tyvärr försvinner i samma stund som jag lyckas förstå hur spelet och dess regler fungerar. Så fort det finns minsta lilla sak i omgivningen runt kolosserna som står ut eller ser annorlunda ut så vet man att det är lösningen på hela striden, som ex geysrarna hos sköldpaddan, hobbit-tunnlarna hos hästen eller pelarna hos tjuren. De få gånger jag hade problem med något i spelet så berodde det oftast på kontrollen. Wander är verkligen helt värdelös ibland, hoppmekaniken är helt åt helvete och då speciellt när man hänger på en avsats och vill hoppa över till en avsatts på motsatta sidan som exempelvis när man hoppar på sista bossens händer. Ett annat problem som jag råkade ut för några gånger var när jag letade efter kolosserna och råkade dö längst vägen. Efter varje död ute på fältet så fick man börja om vid templet igen vilket var högst irriterande när jag irrat omkring i en smärre evighet då jag råkat rida fel. Att det gick att äta ödlor och frukter visste jag inte alls förrän jag lyssnade på avsnittet och ärligt talat så kände jag aldrig att jag behövde mer liv eller stamina. De flesta kolosserna hade ju tillfällen då man kunde vila korta stunder för att regenerera stamina. Scenen när (spoiler) Agro dör var hemsk absolut men ungefär 20 sekunder senare så hade jag helt glömt bort honom och skuttade glatt vidare.
    Jag är glad att jag äntligen fick en anledning att spela igenom shadow of the colossus, det är fortfarande ett underbart spel som står sig bra i dagens spelklimat även det lider av gamla problem. Visst kittlar spelet mig lite extra då jag alltid varit en riktig sucker för bossar. Men det är så mycket mer än så som tilltalar mig, musiken (ÅH MUSIKEN), designen och den avskalade men ändå levande världen som oftast var ett sant nöje att rida igenom. Ett allt som allt fantastiskt spel.

    Nu får det va slut på skrivandet för den här gången. Tack än en gång för en skitbra pod.
    Och btw, jag vet precis vad peter menar med att känna sig cool i spel. Fy vilka skitspel jag plågat mig igenom bara för att få chansen att vara övermäktig och göra skitcoola moves som inte ens värsta superhjälten kan göra. Stand your ground Peter!

  3. Hallå killar, här är tvärtom-Peter igen! Ni vet, han som cyklar i natten. Om kärt barn har många namn måste jag verkligen vara älskad efter att fått ett halvt dussin i förra avsnittet.

    I alla fall… Det var kul att träffa er när ni svängde förbi Örebro på RRMeetup2013 och ni är lika härligt avslappnade i verkligheten som i etern. Hoppas att det blev tydligare att jag inte cyklar varje natt, utan det var just under tillfället som jag sträcklyssnade på er som det blev en del nattcyklande ut till barndomshemmet. Det är dock en trevlig upplevelse att cykla om natten, så det kan jag rekommendera andra. Det är dessutom betydligt skönare än att göra det under dagtid då solen steker sönder dig. 😉

    Förra avsnittet var riktigt trevligt att lyssna på. Till Peter som hatar barn som superhjältar (och också är relativt ny i serietidningsvärlden) kan jag rekommendera honom att spana in tidningen Runaways som handlar om (spoiler!) barn som inser att deras föräldrar är superskurkar och rymmer hemifrån (slut på spoiler). Både Brian K. Vaughn och Joss Whedon har skrivit manus till serietidningen. Skäms om ni inte vet vilka dessa herrar är. 😉

    I min förra kommentar glömde jag nämna att en sak som jag verkligen uppskattar med Play Before U Die är spoilers. Många podcasts begår misstaget att vara väldigt spoilerkänsliga då de talar om spelen, vilket gör att resultatet ofta blir slätstruket. Visst, man kanske inte medvetet behöver spoila spelen i snacket utanför det som är veckans spel, men när det väl kommer till exempelvis Shadow of the Colossus bör man inte sky undan från det. Det är i diskussionerna om spoilers som det intressanta sakerna finns att hämta. Jag hade inte alls tyckt Braid-avsnittet vore intressant om ni inte spekulerat om tolkningar och handlingen. Så fortsätt med det.

    Skälet till att jag inte skrev om alla avsnitt förra gången var förstås på grund av att jag inte spelat något av de spel som ni talade om i dessa avsnitt. Det är lite svårt att komma med vettiga kommentarer om till exempel Spider: The Secret Of Bryce Manorom det lilla man vet från spelet kommer från er. Men visst, ni kan få en liten lista på de spelen också:

    – Super Mario RPG: Jag älskar rollspel, men det är någonting med Marios värld som jag tycker skär sig med genren. Nu ska vi dock vara ärlig med att det kanske främst är min misstanke om att det är uppbyggt i klassisk JRPG-manéer med turnbased strategi som avskräcker mig. Jag har inte mycket till över för genren.

    – Scriblenauts: De här spelen är sådna jag älskar att avguda på avstånd. Jag gillar konceptet, men det kittlar inte min vilja att spela.

    – iPhone-specialen: Jag får erkänna att Spider: The Secret Of Bryce Manor var det spel som lät intressantast. Eller rättare sagt, det enda av dem som var intressant överhuvudtaget. Återigen var det skoj att se hur små, synbart oviktiga, detaljer kunde vävas ihop till en bakomliggande berättelse. Sådant uppskattar jag hos spel.

    – Crysis: Alltså, hur väl ni än målar upp det så får jag bara intrycket av att det här är en traditionell militär shooter. Det känns lite för beiget för mig, trots dräktmekaniken, så jag känner mig rätt så nöjd med att h få det summerat av er två istället. Jag tror jag njuter mer av spelet så. 🙂

    – Mario Kart 64: Varför missade jag att kommentera det här? Det här har jag ju spelat! Rätt mycket också. Vem har inte kul med Mario Kart egentligen? Inte riktigt lika kul som SNES-verisonen, men jag spenderade väldigt mycket tid med det här spelet. Jag vet inte om det är listmaterial dock, utan skulle nog föredra det första spelet istället. Innan Nintendo-handikappen med blixtar, blåa skal och helvetes alla konstigheter infördes.

    – Might & Magic: Clash of Heroes: Strategispel, turn based eller inte, är ungefär lika upphetsande som att gnugga sin hy mot ett rivjärn för mig så jag lämnar det här helt i komposten. Dock har jag inga problem att acceptera spelet är med på listan för jag ser spelets storhet även om jag inte själv diggar den.

    – Canabalt & Max and the Magic Marker: Har jag inte spelat och efter er genomgång så blev jag inte heller mer sugen på det. Jag tycker inte heller att de har något att göra på listan heller.

    – Operation Wolf & Fat Princess: Nej, dessa lämnar jag helt därhän och de har inte heller något på listan att göra heller eftersom deras bäst före datum har gått ut. Jag tänker nog listan ur aspekten ”Spel du ska spela innan du dör” och när premissen för dem inte längre finns. Hur ska man då kunna spela dem innan du dör, om det inte längre går? Därför borde de inte vara med enligt mig. I alla fall, inte förrän någon har uppfunnit en tidsmaskin som låter oss resa tillbaka till då de fungerade i sin kontext.

    – Plants vs. Zombies: Spelet har en sjukt skön estetik, bra humor och en riktig härlig låt på slutet, men jag har aldrig känt mig särskilt intresserad av tower defence-spel så det här går fettbort för mig. Det lilla jag har testat på tilltalar mig inte alls, men det förhindrar inte att jag kan tycka att det har på listan att göra.

    Så. Nu bör de flesta spelen ha fått sina kommentarer, så då fortsätter jag med de vanliga kommentarerna.

    Jag blir lite småirriterad varje gång jag hör någon säga ”Men det går ju inte att hoppa över flaggstången i Super Mario Bros” eftersom jag själv gjorde det flera gånger då spelet var semi-nytt. Jag tror till och med att det stod i ett av utskicken av de gamla Nintendoklubbsbladen (ni vet det där som Bergsala gav ut till sina medlemmar och som hade Ulf Elfving som medlem nummer 1). Så ja, nu tar ni och litar på Night Traveller som Peter föreslog. 😉

    (Här är en länk hur ni gör: http://www.youtube.com/watch?v=72KJaySsy9g. Som synes är det inte särskilt svårt att göra.)

    Ni talar en hel del om spoilers och ställer er frågan varför man skulle vilja spela exempelvis Braid efter att ha hört ert avsnitt. Svaret är lika enkelt som genialt: målet är ingenting, resan är allt! Eftersom just Braid inte har en fast tolkning av handlingen kan det ju inte heller direkt spoila, utan det som kan hända är att man blir låst till en tolkning istället för att tolka själv, men det problemet upplevde jag aldrig. Däremot har jag undvikit att lyssna på spoilers om storytunga spel så som Heavy Rain innan jag spelat det. Men då hänger ofta hela spelet på just storyn. Varken Braid eller Shadow of Colossus gör det på samma sätt.

    Angående Borderlands 2 kan jag säga till Peter att det ursprungligen bara hade två genomspelningar (normal mode och true vault hunter mode), men att det nyligen kom en DLC med en tredje (ultimate vault hunter). Expansionen med Tiny Tina kan bäst beskrivas som ett spel i ett spel. Utöver själva questen i själva spelet så får man höra även en hel del ”off topic” dialoger och får se hur Tiny Tina bearbetar sorgen av en persons död (ni som spelat igenom Borderlands 2 vet vem det var som dog, men jag undviker att spoila det här). Så det blir även en extra dimension till de olika karaktärerna man lärt sig älska i huvudspelet, utöver alla bekanta situationer som vi rollspelare har stött på.

    Lego Rockband innehåller lite mer lättviktig pop/rock, precis som Bob gissade på. Det är mer radiohits som är bekanta från då jag var ung med låtar som The Final Countdown, Ghostbusters och We Will Rock You. Hos mig väcker det nostalgi hos mig och det är låtar som sitter i ryggmärgen efter att man har lyssnat på tusentals gånger. Det blir väldigt lätt att hänga med i låtarna då också när man ska spela dem, vilket inte är fallet med många låtar i vanliga Rock Band.

    Jag vill även förtydliga att jag inte tycker illa om Batman: Arkham City. Det är ett bra spel som är mer av samma, även om lite av nyhetens behag från Arkham Asylum är borta. Det som jag sa var att completionisten i mig hatade spelet. Spelet är fyllt av collectibles, Riddlerchallenges och småsysslor som väldigt sällan känns som något annat än utfyllnad (till skillnad från i första spelet). Gå tre steg, hitta tjugo nya sådan. Rince and repeat. Just den aspekten i spelet är vad som jag hatade, inte handlingen eller spelmekaniken i övrigt.

    Till skillnad från Bob är jag inte klar med Bioshock: Infinite. Vi har dock paus från varandra för att jag undermedvetet ska smälta det, men jag kommer att spela om det igen när jag fått distans till spelet för att fördjupa mig ytterligare i det hela. Kanske blir det att plocka upp igen med den nya DLC:n.

    Peter väcker en intressant fråga med huruvida man var bättre förr gentemot nu och hur ens eget minne spelade in. Ibland kan man nog lura sig på sådant. Spontant skulle jag nog säga att man nuförtiden kanske är bättre på att se sammanhang som man inte såg när man var barn, men saker som kräver reflexer och tajming är sämre nu. Jag är dock relativt säker på att jag var en bättre spelare förr utifrån att jag förde statistik över mitt spelande i ett litet häfte med alla avklarade spel, alla bästa tider samt hemliga tips och tricks. Det fyller mig med ett sådant avgrundsmörker när jag tänker på tillbaka att jag som dum tonåring slängde boken. Jag förtjänar fan spoöstraff för det idag. ”#TV¤#!&//%VN”#C!TC *dunkar huvudet i tangenbordet*

    En del i att man nog faktiskt var bättre för är, som Peter också var inne på, att man spenderade mycket mer tid med varje spel. Kör du fast i ett spel idag lägger du det åt sidan och spelar något annat istället. Det kunde man ju inte göra förut. Vi är helt enkelt mer bortskämda idag.

    För att svara på Peters fråga så spelade jag Super Mario Bros 2 på dess originalkonsol. Jag hade turen att få hänga med Gwellmyn och Hiro förra sommaren då de var här i Örebro och då hade jag turen att få testa på originalet. Eller vad är det jag säger? För mig är ju originalet Super Marios Bros. Vi säger ”kopia som kom ute för Super Mario Bros 2” istället tycker jag. 😉

    Som ”vanligt” har jag inte spelat veckans spel, så det blir inga kommentarer om det den här veckan heller. Så fort ni spelar någonting som jag faktiskt har spelat kommer jag förstås skriva en lång kommentar om det. (Förvarning: När ni kommer till Resident Evil- eller Mass Effect-spelen kommer ert kommentatorsfält gå sönder på grund av allt jag har att säga om dem. 😉 )

    PS. Jag tycker för övrigt ni borde göra en remake av första avsnittet, ord för ord, och släppa det första april. ^^

  4. Hallå killar, här är tvärtom-Peter igen! Ni vet, han som cyklar i natten. Om kärt barn har många namn måste jag verkligen vara älskad efter att fått ett halvt dussin i förra avsnittet.

    I alla fall… Det var kul att träffa er när ni svängde förbi Örebro på RRMeetup2013 och ni är lika härligt avslappnade i verkligheten som i etern. Hoppas att det blev tydligare att jag inte cyklar varje natt, utan det var just under tillfället som jag sträcklyssnade på er som det blev en del nattcyklande ut till barndomshemmet. Det är dock en trevlig upplevelse att cykla om natten, så det kan jag rekommendera andra. Det är dessutom betydligt skönare än att göra det under dagtid då solen steker sönder dig. 😉

    Förra avsnittet var riktigt trevligt att lyssna på. Till Peter som hatar barn som superhjältar (och också är relativt ny i serietidningsvärlden) kan jag rekommendera honom att spana in tidningen Runaways som handlar om (spoiler!) barn som inser att deras föräldrar är superskurkar och rymmer hemifrån (slut på spoiler). Både Brian K. Vaughn och Joss Whedon har skrivit manus till serietidningen. Skäms om ni inte vet vilka dessa herrar är. 😉

    I min förra kommentar glömde jag nämna att en sak som jag verkligen uppskattar med Play Before U Die är spoilers. Många podcasts begår misstaget att vara väldigt spoilerkänsliga då de talar om spelen, vilket gör att resultatet ofta blir slätstruket. Visst, man kanske inte medvetet behöver spoila spelen i snacket utanför det som är veckans spel, men när det väl kommer till exempelvis Shadow of the Colossus bör man inte sky undan från det. Det är i diskussionerna om spoilers som det intressanta sakerna finns att hämta. Jag hade inte alls tyckt Braid-avsnittet vore intressant om ni inte spekulerat om tolkningar och handlingen. Så fortsätt med det.

    Skälet till att jag inte skrev om alla avsnitt förra gången var förstås på grund av att jag inte spelat något av de spel som ni talade om i dessa avsnitt. Det är lite svårt att komma med vettiga kommentarer om till exempel Spider: The Secret Of Bryce Manorom det lilla man vet från spelet kommer från er. Men visst, ni kan få en liten lista på de spelen också:

    – Super Mario RPG: Jag älskar rollspel, men det är någonting med Marios värld som jag tycker skär sig med genren. Nu ska vi dock vara ärlig med att det kanske främst är min misstanke om att det är uppbyggt i klassisk JRPG-manéer med turnbased strategi som avskräcker mig. Jag har inte mycket till över för genren.

    – Scriblenauts: De här spelen är sådna jag älskar att avguda på avstånd. Jag gillar konceptet, men det kittlar inte min vilja att spela.

    – iPhone-specialen: Jag får erkänna att Spider: The Secret Of Bryce Manor var det spel som lät intressantast. Eller rättare sagt, det enda av dem som var intressant överhuvudtaget. Återigen var det skoj att se hur små, synbart oviktiga, detaljer kunde vävas ihop till en bakomliggande berättelse. Sådant uppskattar jag hos spel.

    – Crysis: Alltså, hur väl ni än målar upp det så får jag bara intrycket av att det här är en traditionell militär shooter. Det känns lite för beiget för mig, trots dräktmekaniken, så jag känner mig rätt så nöjd med att h få det summerat av er två istället. Jag tror jag njuter mer av spelet så. 🙂

    – Mario Kart 64: Varför missade jag att kommentera det här? Det här har jag ju spelat! Rätt mycket också. Vem har inte kul med Mario Kart egentligen? Inte riktigt lika kul som SNES-verisonen, men jag spenderade väldigt mycket tid med det här spelet. Jag vet inte om det är listmaterial dock, utan skulle nog föredra det första spelet istället. Innan Nintendo-handikappen med blixtar, blåa skal och helvetes alla konstigheter infördes.

    – Might & Magic: Clash of Heroes: Strategispel, turn based eller inte, är ungefär lika upphetsande som att gnugga sin hy mot ett rivjärn för mig så jag lämnar det här helt i komposten. Dock har jag inga problem att acceptera spelet är med på listan för jag ser spelets storhet även om jag inte själv diggar den.

    – Canabalt & Max and the Magic Marker: Har jag inte spelat och efter er genomgång så blev jag inte heller mer sugen på det. Jag tycker inte heller att de har något att göra på listan heller.

    – Operation Wolf & Fat Princess: Nej, dessa lämnar jag helt därhän och de har inte heller något på listan att göra heller eftersom deras bäst före datum har gått ut. Jag tänker nog listan ur aspekten ”Spel du ska spela innan du dör” och när premissen för dem inte längre finns. Hur ska man då kunna spela dem innan du dör, om det inte längre går? Därför borde de inte vara med enligt mig. I alla fall, inte förrän någon har uppfunnit en tidsmaskin som låter oss resa tillbaka till då de fungerade i sin kontext.

    – Plants vs. Zombies: Spelet har en sjukt skön estetik, bra humor och en riktig härlig låt på slutet, men jag har aldrig känt mig särskilt intresserad av tower defence-spel så det här går fettbort för mig. Det lilla jag har testat på tilltalar mig inte alls, men det förhindrar inte att jag kan tycka att det har på listan att göra.

    Så. Nu bör de flesta spelen ha fått sina kommentarer, så då fortsätter jag med de vanliga kommentarerna.

    Jag blir lite småirriterad varje gång jag hör någon säga ”Men det går ju inte att hoppa över flaggstången i Super Mario Bros” eftersom jag själv gjorde det flera gånger då spelet var semi-nytt. Jag tror till och med att det stod i ett av utskicken av de gamla Nintendoklubbsbladen (ni vet det där som Bergsala gav ut till sina medlemmar och som hade Ulf Elfving som medlem nummer 1). Så ja, nu tar ni och litar på Night Traveller som Peter föreslog. 😉

    (Här är en länk hur ni gör: http://www.youtube.com/watch?v=72KJaySsy9g. Som synes är det inte särskilt svårt att göra.)

    Ni talar en hel del om spoilers och ställer er frågan varför man skulle vilja spela exempelvis Braid efter att ha hört ert avsnitt. Svaret är lika enkelt som genialt: målet är ingenting, resan är allt! Eftersom just Braid inte har en fast tolkning av handlingen kan det ju inte heller direkt spoila, utan det som kan hända är att man blir låst till en tolkning istället för att tolka själv, men det problemet upplevde jag aldrig. Däremot har jag undvikit att lyssna på spoilers om storytunga spel så som Heavy Rain innan jag spelat det. Men då hänger ofta hela spelet på just storyn. Varken Braid eller Shadow of Colossus gör det på samma sätt.

    Angående Borderlands 2 kan jag säga till Peter att det ursprungligen bara hade två genomspelningar (normal mode och true vault hunter mode), men att det nyligen kom en DLC med en tredje (ultimate vault hunter). Expansionen med Tiny Tina kan bäst beskrivas som ett spel i ett spel. Utöver själva questen i själva spelet så får man höra även en hel del ”off topic” dialoger och får se hur Tiny Tina bearbetar sorgen av en persons död (ni som spelat igenom Borderlands 2 vet vem det var som dog, men jag undviker att spoila det här). Så det blir även en extra dimension till de olika karaktärerna man lärt sig älska i huvudspelet, utöver alla bekanta situationer som vi rollspelare har stött på.

    Lego Rockband innehåller lite mer lättviktig pop/rock, precis som Bob gissade på. Det är mer radiohits som är bekanta från då jag var ung med låtar som The Final Countdown, Ghostbusters och We Will Rock You. Hos mig väcker det nostalgi hos mig och det är låtar som sitter i ryggmärgen efter att man har lyssnat på tusentals gånger. Det blir väldigt lätt att hänga med i låtarna då också när man ska spela dem, vilket inte är fallet med många låtar i vanliga Rock Band.

    Jag vill även förtydliga att jag inte tycker illa om Batman: Arkham City. Det är ett bra spel som är mer av samma, även om lite av nyhetens behag från Arkham Asylum är borta. Det som jag sa var att completionisten i mig hatade spelet. Spelet är fyllt av collectibles, Riddlerchallenges och småsysslor som väldigt sällan känns som något annat än utfyllnad (till skillnad från i första spelet). Gå tre steg, hitta tjugo nya sådan. Rince and repeat. Just den aspekten i spelet är vad som jag hatade, inte handlingen eller spelmekaniken i övrigt.

    Till skillnad från Bob är jag inte klar med Bioshock: Infinite. Vi har dock paus från varandra för att jag undermedvetet ska smälta det, men jag kommer att spela om det igen när jag fått distans till spelet för att fördjupa mig ytterligare i det hela. Kanske blir det att plocka upp igen med den nya DLC:n.

    Peter väcker en intressant fråga med huruvida man var bättre förr gentemot nu och hur ens eget minne spelade in. Ibland kan man nog lura sig på sådant. Spontant skulle jag nog säga att man nuförtiden kanske är bättre på att se sammanhang som man inte såg när man var barn, men saker som kräver reflexer och tajming är sämre nu. Jag är dock relativt säker på att jag var en bättre spelare förr utifrån att jag förde statistik över mitt spelande i ett litet häfte med alla avklarade spel, alla bästa tider samt hemliga tips och tricks. Det fyller mig med ett sådant avgrundsmörker när jag tänker på tillbaka att jag som dum tonåring slängde boken. Jag förtjänar fan spoöstraff för det idag. ”#TV¤#!&//%VN”#C!TC *dunkar huvudet i tangenbordet*

    En del i att man nog faktiskt var bättre för är, som Peter också var inne på, att man spenderade mycket mer tid med varje spel. Kör du fast i ett spel idag lägger du det åt sidan och spelar något annat istället. Det kunde man ju inte göra förut. Vi är helt enkelt mer bortskämda idag.

    För att svara på Peters fråga så spelade jag Super Mario Bros 2 på dess originalkonsol. Jag hade turen att få hänga med Gwellmyn och Hiro förra sommaren då de var här i Örebro och då hade jag turen att få testa på originalet. Eller vad är det jag säger? För mig är ju originalet Super Marios Bros. Vi säger ”kopia som kom ute för Super Mario Bros 2” istället tycker jag. 😉

    Som ”vanligt” har jag inte spelat veckans spel, så det blir inga kommentarer om det den här veckan heller. Så fort ni spelar någonting som jag faktiskt har spelat kommer jag förstås skriva en lång kommentar om det. (Förvarning: När ni kommer till Resident Evil- eller Mass Effect-spelen kommer ert kommentatorsfält gå sönder på grund av allt jag har att säga om dem. 😉 )

    PS. Jag tycker för övrigt ni borde göra en remake av första avsnittet, ord för ord, och släppa det första april. ^^

  5. Hej killar!

    Tänkte spara på era röster och skriva in ett (iaf i jämförelse) kortare inlägg om vad jag inte riktigt vet än för jag har inte hunnit lyssnat färdigt än på det senaste lagom långa avsnittet men kände att jag ville skriva in något innan nästa avsnitt.
    Låter bra hitintills iaf.

    Mår ni bra? Kommer ni till gamex? Saknar er så hoppas på att få se er där och ta inte för lång tid på er att få ut det kommande avsnittet.

    Jag tror att badet och ölen påverkar lite för mycket vad jag skriver i det här inlägget så jag lägger ner nu innan jag skriver något pinsamt.

    Ha det super gött!
    Pappalriksson

    Oh oh P.s. Har inga kommentarer om nästa spel ni ska snacka om.

    P.p.s. Hälsa Lina att jag saknar hennes #skäggtorsdag s bilder 😀

  6. Hej killar!

    Tänkte spara på era röster och skriva in ett (iaf i jämförelse) kortare inlägg om vad jag inte riktigt vet än för jag har inte hunnit lyssnat färdigt än på det senaste lagom långa avsnittet men kände att jag ville skriva in något innan nästa avsnitt.
    Låter bra hitintills iaf.

    Mår ni bra? Kommer ni till gamex? Saknar er så hoppas på att få se er där och ta inte för lång tid på er att få ut det kommande avsnittet.

    Jag tror att badet och ölen påverkar lite för mycket vad jag skriver i det här inlägget så jag lägger ner nu innan jag skriver något pinsamt.

    Ha det super gött!
    Pappalriksson

    Oh oh P.s. Har inga kommentarer om nästa spel ni ska snacka om.

    P.p.s. Hälsa Lina att jag saknar hennes #skäggtorsdag s bilder 😀

  7. Är sent ute, men förhoppningsvis inte för sent. Tycker det är skönt att edert fina arbete fortsätter och ni förgyller med varje avsnitt mina backintervaller, gympass och arbetsdagar (beroende på när avsnitten släpps). Men är det inte dags för veckovisa avsnitt snart? Kanske inte är något ni planerar men en annan kan ju önska.

    Nu till veckans spel. Jag köpte det till 3DS, en maskin jag lärt mig älska massor. Jag kan inte kommentera på hela spelet då jag endast klarat typ 80-100 banor än så länge (men jag har stjärna på alla jag klarat). Men Reflect Missile är ett kompetent pusselspel till maskinen, jag kan dock tycka att priset är lite saftigt för så jävla speciellt är det ju inte, finns en uppsjö med spel till iOS och Android för sju spänn som är lika bra tidssväljare. Plus att mobilen har man ju alltid med sig på muggen.

    Men visst gillar man pusselspel och tycker att DS är svinbra för ändamålet så är Reflect Missile helt ok. Tyvärr inte mycket mer än så.

    Visst är det så att både Baldurs Gate 2 och Fallout 2 står med i boken? När ska ni ta er an dessa två av världens fem bästa spel? Finns det någon lista med den ordning ni tänkt spela spelen i så man får chansen att införskaffa titlar som kan vara lite svårare att få tag i? Vi måste ju också planera in någon form av event där vi kan träffas och dricka lite öl för inte ska man behöva vänta tills nästa års RRmeetup för att få träffa herrarna och kanske till och med få sig ytterligare en vänlig örfil av herr Bob?

    Frågorna är många men lyssnaren är glad, må era spelsessioner vara frustrationsfria och er vardag fantasifull.

    MVH
    Johan ”Ebbe” Andersson

  8. Är sent ute, men förhoppningsvis inte för sent. Tycker det är skönt att edert fina arbete fortsätter och ni förgyller med varje avsnitt mina backintervaller, gympass och arbetsdagar (beroende på när avsnitten släpps). Men är det inte dags för veckovisa avsnitt snart? Kanske inte är något ni planerar men en annan kan ju önska.

    Nu till veckans spel. Jag köpte det till 3DS, en maskin jag lärt mig älska massor. Jag kan inte kommentera på hela spelet då jag endast klarat typ 80-100 banor än så länge (men jag har stjärna på alla jag klarat). Men Reflect Missile är ett kompetent pusselspel till maskinen, jag kan dock tycka att priset är lite saftigt för så jävla speciellt är det ju inte, finns en uppsjö med spel till iOS och Android för sju spänn som är lika bra tidssväljare. Plus att mobilen har man ju alltid med sig på muggen.

    Men visst gillar man pusselspel och tycker att DS är svinbra för ändamålet så är Reflect Missile helt ok. Tyvärr inte mycket mer än så.

    Visst är det så att både Baldurs Gate 2 och Fallout 2 står med i boken? När ska ni ta er an dessa två av världens fem bästa spel? Finns det någon lista med den ordning ni tänkt spela spelen i så man får chansen att införskaffa titlar som kan vara lite svårare att få tag i? Vi måste ju också planera in någon form av event där vi kan träffas och dricka lite öl för inte ska man behöva vänta tills nästa års RRmeetup för att få träffa herrarna och kanske till och med få sig ytterligare en vänlig örfil av herr Bob?

    Frågorna är många men lyssnaren är glad, må era spelsessioner vara frustrationsfria och er vardag fantasifull.

    MVH
    Johan ”Ebbe” Andersson

  9. Äntligen ett nytt avsnitt!!
    Åååh så mysigt det var när ni läste upp NateTravellers kommentar och man fick höra ett härligt spelmusikmedley i bakgrunden. När ni har ettårsjubileum (alltså typ nu) eller något annat jubileum vill jag höra ett enda långt medley med musik från alla spel ni spelat som vi får minnas tillbaka och mysa till.
    By the way, jag blir bara bättre och bättre på tv-spel ju äldre jag blir.
    Kram på er!

  10. Äntligen ett nytt avsnitt!!
    Åååh så mysigt det var när ni läste upp NateTravellers kommentar och man fick höra ett härligt spelmusikmedley i bakgrunden. När ni har ettårsjubileum (alltså typ nu) eller något annat jubileum vill jag höra ett enda långt medley med musik från alla spel ni spelat som vi får minnas tillbaka och mysa till.
    By the way, jag blir bara bättre och bättre på tv-spel ju äldre jag blir.
    Kram på er!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *