Beat Em Up och jag är inte vänner.

beatemup-101-header

Jag har försökt ensam och i grupp.
Jag har försökt med retro, modernt och nyretro.
Jag har försökt spela casual samt försökt att sätta in mig rejält i stridsystemet.

Men utan resultat – jag förstår mig inte på Beat Em Up-spel eller Brawlers som det även kallas.
Jag har läst mängder av artiklar och texter som hyllar genren men jag personligen kan inte se tjusningen med att slåss mot mängder av generiska fiender med samma 4-5 moves, bana efter bana efter bana. Eller är det något jag missat, något slags djup eller spelglädje som ligger dolt bakom de svällande musklerna på mina fiender?
Genren inleddes på 80-talet med spel som Kung Fu Master  och Double Dragon  och förfinades genom Final Fight och Streets of Rage 2 , och min teori över hyllningen av dessa spel och dess genre handlar helt om nostalgiskimmer och att man spelade genren som barn och har haft att släppa ifrån sig den sedan dess. Men för någon som undertecknad som aldrig spelade särskilt mycket brawlers så är det helt annan sak.

Varför väljer jag att belysa denna spelgenre undrar kanske ni? Jo eftersom jag har spelat ett par spel som hyllar och försöker pigga upp denna trötta del av spelhistorien.
Först ut är Scott Pilgrim Vs. The World: The Game
Jag har tidigare skrivit om och hyllat filmen med samma namn och det känns logiskt att berättelsen om Scott Pilgrim och de onda ex-pojkvännerna ska bli en brawler när den omvandlas till spel. Och första intrycket är väldigt angenämt! Med skön pixelgrafik i grälla färger och söta detaljer samt ett soundtrack signerat favoriterna Anamanaguchi så har jag faktiskt rätt trevligt. I en kvart eller så. Det är då jag inser hur otroligt mycket random fiender jag kommer få möta på vägen till slutbossen – ett harvande utan variation eller finess som både jag och mina fingrar blev trött på nästan omgående.
Nej tack, se filmen ett par gånger istället och lyssna på det suveräna titelspåret istället, det gör dig gott.

Jag har även prövat på Double Dragon Neon och det är värt att belysa att där tidigare nämnda Scott Pilgrim-spelet roade mig initialt, så misslyckas Double Dragon från allra första början.  Långsamma karaktärer, konstig ful-snyggish grafik som inte känns bekväm och än mer generiska dussinfiender. Trögt slagsmålande och bystiga dominatrix-fiender gör mig så trött och vore det inte för den skrikiga (och tidsenliga) färgskalan som domineras av svart och rosa, så hade jag nog somnat.
Tråkigt så det tjuter om det, även i mysig soff-co-op.

Naturligtvis finns det undantag som bekräftar regeln och i mitt fall så uppskattar jag naturligtvis Turtles In Time,  men har även rätt varma minnen av ett SNES-spel kallat Legend. fast det är troligtvis nostalgin som talar (plus det faktum att jag inte hade många mer spel i min hylla på den tiden).

Men annars så har jag tagit mitt beslut; Jag och Beat Em Up är inte vänner och jag vill inte leka den leken mer.

En reaktion på “Beat Em Up och jag är inte vänner.

  1. Jag håller med dig. Brawlers är sällan bra. För min del verkar det ha lite med åldern att göra. Jag var mycket mer förtjust i dem som snorig liten parvel. Golden Axe eller Final Fight när man var liten var stentufft 🙂 men de har tyvärr inte åldrats särkilt väl eller också har man själv växt ifrån dem.

    Bra inlägg! 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *