Till slut så har eftertexterna rullat för Borderlands 2 på min Ps3, till tonerna av The Heavy – How You Like Me Now?
Nästan två månader efter jag fick spelet i min hand så känner jag att jag är färdig (iallafall för stunden, återkommer till det) och anledningen till att det inte har kommit någon text om det, beror helt enkelt på att alla lediga stunder har ägnats åt att leta loot på Pandora. Det säger väl tillräckligt om spelets kvalite egentligen, men jag tänker ändå belysa lite blandade punkter om varför Borderlands 2 är så, ursäkta språket, jävla bra.
* Co-Op!
Ja, jag vet, våran episka start av spelet med en 7 timmar lång 4p co-op session har avhandlats både här i textform och i en podrecension borta vid Svampriket, men den måste nämnas ännu en gång, eftersom det var en av de roligaste multiplayerupplevelser jag varit med om! Det skulle jag lätt kunnat tänka mig en sådan runda varje dag (om man inte behövde sova och inte hade några andra förpliktelser som helst, typ jobb och familj). Dock hävdar jag bestämt att upplevelsen för mig blir allra bäst när jag spelar det själv, jag kan utforska allt som jag vill och i min egen takt. Men spelet ska ha en stor eloge för dess lättanvända system för co-op, som gör det väldigt lätt att hoppa in och ur olika spelsessioner. Kudos!
* Grafiken!
Att det grafiska i spel ska vara realistisk och vara så lik verkligheten som möjligt, har aldrig varit särskilt viktigt för mig. Nej, jag dras nästan alltid till det mer annorlunda och utstickande och cel-shaded grafik har jag alltid gillat (Windwaker är mycket mysigare att se på än Twilight Princess, så det så!) Så naturligt uppskattar jag Borderlands grafiska stil oerhört mycket, men även den Mad Max-inspirerade miljöerna, den galna vapendesignen och de Stanna-upp-och-titta-vyerna gör allting rätt och jag känner mig hemma på Pandora.
* Karaktärerna!
Vissa upprörda röster har hörts, om hur tråkiga och menlösa de fyra huvudkaraktärerna är. Det är väl måhända sant, någon djupare relation till dem finns inte att hitta. Som tur är finns dess mer NPC-karaktärer som är minnesvärda och underhållande. Jag är , bevisligen, inte ensam om att fullkomligt älska Tiny Tina, världens farligaste 14-åring, men även andra karaktärer och uppdrag kopplade till dem engagerar. Jag tänker på Scooter och hans kärleksproblem, galningen som ville bli skjuten i huvudet, Sir Hammerlock brittiskhet som aldrig blir gammal och hatkärleken till CL4p – TP.
Den berättelse som berörde mig mest var dock Mordecai och det tragiska öde som han utsätts för, ett engagemang från min sida som troligtvis bottnar mycket i att jag spelade en hel del som karaktären Mordecai i första spelet. En tragedi som för oss naturligt in på nästa punkt, nämligen…
* Bad Guy No 1 – Handsome Jack!
Det som gör storyn i denna uppföljare så mycket bättre beror helt och hållet på Pandoras och alla vault hunters största fiende, Handsome Jack. Ett riktigt as till människa som är väldigt lätt att hata på men som samtidigt roar nåt fruktansvärt med sitt välsmorda munläder.
Handsome Jack, det var ett nöje att plocka dig.
* Spelmekaniken!
Ett välgjort fps i en öppen, stor-som-fan-värld med en stor valfrihet och mängder av sidouppdrag.
Plus en helvetes massa vapen.
Behöver jag säga mer?
* Metahumorn och referenserna!
Referenser till allt från tv-spel, till filmer till barnprogram från 90-talet till internet memes (Why U mad Bro!) får mig att le och nicka igenkännande.
* Slutsats!
Det finns en massa fler anledningar att spela spelet, men detta får nog räcka. Har jag inte övertygat Er än så lär jag aldrig göra det.
För tillfället lägger jag nu spelet på hyllan för att ge tid åt andra spel som pockar på min uppmärksamhet, men kommer återkomma till Borderlands 2 och Pandora snart igen, ett DLC ligger redan ute och ett annat ligger i startgroparna.
DLC tillsammans med New Game Plus ger ett stort mervärde, vilket kommer leda till mer kärlek från mitt håll framöver.
Men för tillfället ska jag nu äntligen vara tyst om Borderlands, för jag har ju namedroppat och hypeat spelet i många månader nu.