Borderlands 2 äntligen avklarat!


Till slut så har eftertexterna rullat för Borderlands 2 på min Ps3, till tonerna av The Heavy – How You Like Me Now?

Nästan två månader efter jag fick spelet i min hand så känner jag att jag är färdig (iallafall för stunden, återkommer till det) och anledningen till att det inte har kommit någon text om det, beror helt enkelt på att alla lediga stunder har ägnats åt att leta loot på Pandora. Det säger väl tillräckligt om spelets kvalite egentligen, men jag tänker ändå belysa lite blandade punkter om varför Borderlands 2 är så, ursäkta språket, jävla bra.

* Co-Op!
Ja, jag vet, våran episka start av spelet med en 7 timmar lång 4p co-op session har avhandlats både här i textform och i en podrecension borta vid Svampriket, men den måste nämnas ännu en gång, eftersom det var en av de roligaste multiplayerupplevelser jag varit med om! Det skulle jag lätt kunnat tänka mig en sådan runda varje dag (om man inte behövde sova och inte hade några andra förpliktelser som helst, typ jobb och familj). Dock hävdar jag bestämt att upplevelsen för mig blir allra bäst när jag spelar det själv, jag kan utforska allt som jag vill och i min egen takt. Men spelet ska ha en stor eloge för dess lättanvända system för co-op, som gör det väldigt lätt att hoppa in och ur olika spelsessioner. Kudos!

* Grafiken!
Att det grafiska i spel ska vara realistisk och vara så lik verkligheten som möjligt, har aldrig varit särskilt viktigt för mig. Nej, jag dras nästan alltid till det mer annorlunda och utstickande och cel-shaded grafik har jag alltid gillat (Windwaker är mycket mysigare att se på än Twilight Princess, så det så!) Så naturligt uppskattar jag Borderlands grafiska stil oerhört mycket, men även den Mad Max-inspirerade miljöerna, den galna vapendesignen och de Stanna-upp-och-titta-vyerna gör allting rätt och jag känner mig hemma på Pandora.


* Karaktärerna!
Vissa upprörda röster har hörts, om hur tråkiga och menlösa de fyra huvudkaraktärerna är. Det är väl måhända sant, någon djupare  relation till dem finns inte att hitta. Som tur är finns dess mer NPC-karaktärer som är minnesvärda och underhållande. Jag är , bevisligen, inte ensam om att fullkomligt älska Tiny Tina, världens farligaste 14-åring, men även andra karaktärer och uppdrag kopplade till dem engagerar. Jag tänker på Scooter och hans kärleksproblem, galningen som ville bli skjuten i huvudet, Sir Hammerlock brittiskhet som aldrig blir gammal och hatkärleken till CL4p – TP.
Den berättelse som berörde mig mest var dock Mordecai och det tragiska öde som han utsätts för, ett engagemang från min sida som troligtvis bottnar mycket i att jag spelade en hel del som karaktären Mordecai i första spelet. En tragedi som för oss naturligt in på nästa punkt, nämligen…

* Bad Guy No 1 – Handsome Jack!
Det som gör storyn i denna uppföljare så mycket bättre beror helt och hållet på Pandoras och alla vault hunters största fiende, Handsome Jack. Ett riktigt as till människa som är väldigt lätt att hata på men som samtidigt roar nåt fruktansvärt med sitt välsmorda munläder.
Handsome Jack, det var ett nöje att plocka dig.

* Spelmekaniken!
Ett välgjort fps i en öppen, stor-som-fan-värld med en stor valfrihet och mängder av sidouppdrag.
Plus en helvetes massa vapen.
Behöver jag säga mer?

* Metahumorn och referenserna!
Referenser till allt från tv-spel, till filmer till barnprogram från 90-talet till internet memes (Why U mad Bro!) får mig att le och nicka igenkännande.

 * Slutsats!
Det finns en massa fler anledningar att spela spelet, men detta får nog räcka. Har jag inte övertygat Er än så lär jag aldrig göra det.
För tillfället lägger jag nu spelet på hyllan för att ge tid åt andra spel som pockar på min uppmärksamhet, men kommer återkomma till Borderlands 2 och Pandora snart igen, ett DLC ligger redan ute och ett annat ligger i startgroparna.
DLC tillsammans med New Game Plus ger ett stort mervärde, vilket kommer leda till mer kärlek från mitt håll framöver.
Men för tillfället ska jag nu äntligen vara tyst om Borderlands, för jag har ju namedroppat och hypeat spelet i många månader nu.

Borderlands 2 – Fricking Awesome-sause!

Affär? Nope där är det game-stop!

Jag gick förbi Gamestop i Allum Partile för en tid sedan och var på jakt efter Star Fox 64 3DS.
Den otroligt trevliga mannen fiskade fram ett exemplar så snabbt som om han visste precis vart titeln stod i hyllan.
Den trevliga mannen fick mig även att förhandsboka ett spel, vilket jag gjorde mest för att det var svårt att säga nej.

Tyvärr slutade historien i detta fallet med att jag ombokade från Dishonored till Borderlands 2, för att sedan avboka min förbokning på grund av: Internet

Detta är ett ständigt krig inom mig. Jag älskar att gå i spelbutiker. Bläddra bland titlarna, hitta gamla klassiker, undra varför någon i sitt sinnes fulla bruk skulle vilja köpa ett spel med svart fodral där det sitter en avriven vit lapp med namnet på under plasten.. Jag hade såklart kollat upp nätpriserna på mitt objekt innan jag entrade butiken.

Men där slutar det roliga. För jag KAN inte förmå mig att betala dyrt för spel som jag VET att jag får tag i billigare på internet. Och det här är ett problem för mig.
Skall man spara pengar eller vara ’snäll’? Är det jag som är snål? Är det snålt att vara sparsam? Borde jag ’stötta’ spelbutikerna? Och i så fall vart går den ekonomiska gränsen, 100 kr? … Önskar att det fanns en manual för dessa viktiga livsproblem 😉

Det var bättre förr.

Borderlands 2 och Solituden


I recension efter recension, på forum och i mitt twitterflöde läser jag samma återkommande uppfattning om spelet Borderlands; ”Det kommer bara till sin fulla rätt om man spelar flera tillsammans”.
En uppfattning som jag inte riktigt delar och till viss del motstrider!

Vi inledde starkt på releasedagen, den 21 september, med att köra en 4p co-op sittning på över 7 timmar. Från kväll till sena natten. Och jag skulle ljuga om jag påstod att det inte var roligt. Det var faktiskt en av de trevligaste multiplayer-upplevelserna på mycket länge; fyra personer på olika platser som snackar genom Skype och skjuter otaligt många Psychos, Mauraders och Nomads. Och så slipper man köra fordonen som har en fruktansvärd körkänsla, man kan ockupera Gunner Seat istället.

Men multiplayer har sina nackdelar.
Jag har missat större delen av storyn, hänger inte riktigt med i varför jag ska göra vissa uppdrag till exempel.
Den träffsäkra dialogen har även den gått mig förbi (har ju iförsig haft annan träffsäker dialog att lyssna på i mina lurar kopplade till Skype). Jag kan även tycka att mängden fiender nästan bli oöverkomligt när man spelar fyra stycken samtidigt; i vissa passager blir det ett köttande utan dess like och du pumpar frenetiskt på skjutknappen utan någon som helst strategi eller taktik. Man blir rätt mör i både huvud och kropp efter ett par timmar av sådant spelande

Nej jag ser det snarare att multiplayer-läget är en bonus till ett redan gediget spel.
Genom hela första spelet i serien gick jag ensam och utforskade varje hörn och skrymsle på den enorma världen. Jag la oerhört många timmar och älskade det obönhörligt; kombinationen av fps och mängder av loot var en synnerligen trevlig upplevelse för en komplettist som undertecknad.
Så iggår när jag spelade Borderlands 2 en stund på kvällen, infann sig ett väldigt avslappnat lugn, som gjorde att jag kunde utforska och loota i min egna takt – utan att bli stressad av någon annan.

Det är nog faktiskt så jag vill uppleva mitt senaste besök på planeten  Pandora; ensam och ostressad.
(Men oroa er inte, kära fränder. Jag kommer att joina era sessioner med. Men om jag inte gör det så förstår ni nog varför.)

Krönika: Grupptryck i vuxen ålder

(Denna krönika skrevs för publicering på Svampriket.se men blev framflyttad och nu utbytt mot en annan krönika jag skrivit. Så jag publicerar den här, även om jag har vidrört ämnet flera gånger tidigare på denna blogg samt att den utspelar sig någon vecka bakåt i tiden. Hoppas den underhåller något ändå.)

Min son och jag är nyss hemkomna från affären, där jag hämtade ett stort paket på mitt lokala postkontor. När vi åker hemåt, lyssnandes Pearls Girl så börjar tankarna snurra allt fortare. Hur gick detta till? För ett år sedan var jag en rabiat Xboxfanboy och nu har jag precis lagt två tusen kronor på en Ps3…

Vad hände egentligen?!

Inte har jag kommit till någon magisk insikt som får mig att bortse från Sixaxis uselhet.
Inte heller har jag plötsligt blivit förtjust i det röriga menysystemet mer känt som Xross Media Bar. Och jag har absolut inte förstått varför jag måste ladda ner ett spels trial-version först, innan jag kan ladda ner hela spelet.

Nej anledningen varför jag tänker köra något slags polygamiskt förhållande med dessa två ledande konsoler är av helt annan karaktär, nämligen en social sådan.

Jag har länge varit ensam med mina upplevelser av det mer digitala slaget. Under åren som gått har jag spelat otaliga timmar Counterstrike, Guildwars, Battlefield 2 och Modern Warfare 2/3. Men aldrig har jag saknat någon att spela me d, att samarbeta med och utbyta taktiker genom hörlurar och teamspeak/ventrilo/skype – jag har klarat mig bra själv.
Så var det även i en av mina personliga favoriter Borderlands, ett spel som jag klarade två varv i min ensamhet samtidigt som jag njöt i fulla drag. Och om några få dagar släpps den högt emotsedda uppföljaren och min ursprungliga plan var att jag skulle avnjuta de nya äventyren på Pandora på min fina Xbox, ensam och lyckligt ovetande om något annat.
Men då började det dyka påtryckningar från folk i min närhet, folk som alla skulle co-opa Borderlands 2 tillsammans på Ps3. Och plötsligt så känner jag mig utsatt för grupptryck, första gången sedan smygrökningen bakom tågmagasinet i femte klass.
Och precis som den ljumma eftermiddag för 17 år sedan, så kan jag inte stå emot trycket.
Jag, 28 år gammal, har fallit offer för grupptryck.

Man vill ju vara en av de coola killarna ju…

Polygami – Here I come!


Jag skrev ett inlägg för ett par veckor sedan om jag skulle välja Xbox eller Playstation som bas för mitt Borderlands 2 spelande, och hur jag skulle få ihop pengar för att skaffa den svarta monolithen – om jag nu valde den.
Men efter ett par synnerligen lyckade loppisköp och mitt gedigna affärssinne när det spel, så har jag faktiskt lyckats få ihop pengar för att skaffa mig en 320Gb Ps3 Slim!

Så om 12 dagar blir det Borderlands 2 tillsammans med minst 3 vänner (Peter, Denno, Bror).
Någon mer som planerat att spela det på Ps3? Hojta till med ditt PSN-nick så gör vi Pandora osäkert tillsammans!

 

Problem med Polygami

Som vana bloggläsare vet så är mitt självklara val av denna generations konsoler den vita riddaren från Microsoft, Xbox 360. Men efter påtryckningar av diverse slag så skaffade jag mig faktiskt även en svart monolith, som även går under namnet PS3 och inledde alltså ett polygamiskt förhållande med dessa konsoler och dess lockelser.

Till en början så fick min nya PS3a en hel del kärlek och speltimmar, främst i Battlefield 3 men även i spel som Journey och Crystal Defenders. Men sedan spelades det allt mer sporadiskt, mycket på grund av krångel, långsam uppkoppling och en oerhörd högljudd fläkt. Just fläkten orsakade ännu mer problem nu när min PS3as feber har tagit överhanden; maskinen blir överhettade efter några minuter i menyn och måste stängas av.

Nu är då mitt problem om jag ska skaffa en ny PS3a?
Visst har jag ett par ospelade spel i hyllan, alla mina vänner äger och spelar PS3 samt att det finns mycket exklusivt som jag vill spela. Men vågbrytaren heter Borderlands 2, uppföljaren till ett spel som jag ständigt längtar tillbaka till och som släpps om ett fåtal veckor. För samtidigt som jag vill skaffa det min Xbox, för kontrollen och känslans skull, så har jag inte mindre än tre vänner som vill spela Borderlands 2 med mig (suverän 4p Co-Op Vettu!) – men då på den andra konsolen.

Men är det värt att sälja en massa prylar för att få ihop till ännu en Ps3a, och detta på ett par veckor?
Hmmm, tror faktiskt det.

Dags att surfa över till Tradera och börja sälja!

..och där kom Borderlands 2 hypen igång igen!

Som jag har nämnt tidigare, så ser jag mycket fram emot uppföljaren till Gearbox spel Borderlands, som släpps den 21 september.
Jag har ju också nämnt mitt ofta oresonliga ha-begär för diverse samlarutgåvor.

Så när jag i afton surfar in på Loading och läser nyheten att innehållet i specialutgåvan vart utannonserad, var nyfikenheten på topp. Detta är vad som följer med i Deluxe Vault Hunters Collectors Edition:


Mycket coola grejer, speciellt bobble-head dockan men även art-booken är alltid trevligt att förkovra sig i (och leta eventuella tatuerings-motiv). Men fick ändå känslan av att detta var en ganska ordinär samlarutgåva, förväntade mig något lite coolare…

Och det var då jag upptäckte att det fanns en bild till..

 

And I was like:

 

Bara att börja spara pengar!

Suktar efter Borderlands 2!

Idag släpptes den senaste trailern för den högst emotsedda uppföljaren till Gearbox suveräna FPS-spel Borderlands.
Spelet var en riktig liten pärla som kombinerade en smutsig, tecknad grafik och Mad Max-inspirerade miljöer med det bästa från rollspel nämligen förmågor och närmare en miljon olika vapen att loota. Spenderade många timmar med detta suveräna spel + dess trevliga expansioner och har länge längtat efter en uppföljare:
Nu finns det att datum att längta efter, 18 september, och här den oerhört sexiga trailern, Varsågoda och njut!

 

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=LpvVOF1M1V8]

 

Det är omöjligt att inte bli charmad av denna superba trailer. det får nog baskimej bli en förhandsbokning på detta spelet.
Eller vad säger du Peter, Co-Op ?

😀