Recension: Duke Nukem Forever

Så till slut kom det.
Spelet som tog 12 år och hel massa omvägar, senvägar och återvändsgränder, innan det till slut blev utgivet. Men är det värt den långa väntan?

Spelserien Duke Nukem är mest ihågkommen för sin first-person shooter, Duke Nukem 3D, som släpptes 1996 – även om serien har sitt ursprung i färgglada plattformspel som endast släpptes till PC. Duke Nukem 3D var ett säreget spel som utmärkte sig främst genom sin tuffa attityd, coola bandesign och storbystade brudar. Ja, som 12-13 åring som jag var när spelet släpptes, så var det såklart det bästa spelet någonsin! Man kunde ju för tusan ge strippor dollarsedlar så de visade sina pixliga bröst!
Sitt pubertala innehåll till trots, så är spelet ett riktigt kul fps, ett spel som jag har varma minnen frånD

Duke Nukem Forever, den högst emotsedda uppföljaren, har tagit lång tid på sig att komma. Otaliga problem med nedläggningar, uppköp och återupplivningar har fördröjt spelets färdigställande och det är nog detta som är spelets allra största problem – både branschen och jag som spelare har mognat under de 12 åren, det har inte Duke Nukem.
Fansen av föregångaren har naturligtvis sett fram emot uppföljaren, men plötsligt så riktar sig inte spelet mot samma personer längre, utan mot brådmogna tonåringar som går igång på nakna bröst, sexskämt och supertuff machoattityd.
Samtidigt ligger skämten på en sådan nivå, att det blir ytterst olämpligt för yngre människor att spela det. Duke blir nämligen mer tålig när han dricker öl, blir starkare när han knaprar anabola och ökar sin livmätare genom att konsumera pornografi genom datorer och tidningar. Kanske låter jag lite väl politisk korrekt här, men dessa skämt blir mest plumpa och tråkiga ganska snabbt.

Spelet har dock sina ljuspunkter.
Gameplay är av äldre snitt och är därför rätt charmigt, speciellt om man som undertecknad började sin bana med spel som Wolfenstein 3D och Doom. Dock blir spelet lätt upprepande och är roligt mest i kortare sessioner.
Det som dock roar mig allra mest är den oerhörda mängd referenser. Redrum skrivet i speglar, Duke nynnandes på ”America, Fuck yeah!”, döda kroppar av soldaten från Doom och Isaac Clarke från Dead Space – listan kan göras hur lång som helst.

Ändå är det kanske ganska talande att det bästa med spelet är dess referenser. För precis som att en parodifilm som refererar och parodierar kan vara kul, så är den inte minnesvärd alls om den inte innehåller något mer konkret än så.
Duke Nukem, du skulle mått bättre om du fick tyna bort bland pixliga kvinnobröst än bland dessa högupplösta. Jag skulle respekterat dig mer då.