El Shaddai: Ascension of the Metatron – Gudomlig grafik men ack så tråkigt..

När jag startade upp El Shaddai för första gången så åkte min haka ner till bröstet, och där förblev den i många timmar.
Grafiken är något alldeles exceptionellt  med dess drömska, surrealistiska världar fulla av ljus och mörker och alla möjliga grafiska effekter. Det är såpass svårt att förklara att jag tänker passa på att uttnyttja det faktum att Du läser denna recension uppkopplad mot det det vida Internet och visa en trailer från spelet, så ni får se själva!
[youtube http://www.youtube.com/watch?v=mIGaTCutqQ4]

Som ni ser så skiftar fokus från 3D till 2D i vissa partier, samt att du får besöka vitt skilda världar, allt från brinnande inferno, futuristiska högteknologiska städer, mjuka och lekfulla barnprogramliknade upplevelser till väldigt japanska drömmande världar fulla av lotusblommor och körsbärsträd.

Spelet är alltså en riktig fröjd för ögat, ibland lite för mycket till och med (under en viss bana blev jag trött i ögonen av dess grafik samt att mina ögon började tåras). Men även storyn börjar lovande och suggestiv; du är en ängel vid namn Enoch som ska, på uppdrag av gud, besegra och fånga in de fallna änglarna som har nyttjat sina krafter för att för förslava mänskligheten. Vid första anblicken så är de kristna förtecknen väldigt påtagliga (det benämns ibland som ”det där kristna spelet”) men flera andra religioner blandas in på mer eller mindre subtila sätt, vilket ger spelet en särskild ”andlighet” utan att bli allt för corny.
Ju längre storyn utvecklar sig ju mer förvirrad blir man. En salig röra bland änglar och demoner, hopp mellan olika dimensioner och tid gör att man får släppa berättelsen och fokusera på på själva spelmekaniken, vilket tyvärr är spelets allra största brist.

Diffusa plattformshopp, ostyrbar kamera och ett rätt tråkigt fightingsystem får mig att tappa intresset rätt fort. Och det hjälper inte att man möter på samma tre fiender hela, hela tiden!

Nej tyvärr El Shaddai, när storyn blir bortschabblad och gameplay blir bara upprepande och monoton fighting. Och då återstår ju bara det som gör spelet så unikt, just grafiken.

Och det räcker tyvärr inte med vacker yta för att få ta del av min dyrbara tid.

Ett skepp kommer lastat … med spel!

20120528-151705.jpg

Hejsan bloggen.

Senaste veckorna har varit fulla av vattkoppsjuka barn och ena massa tentaskrivande, så spelandet har varit rätt så sporadiskt och sparsmakat. Men jag har införskaffat mig en massa bra spel istället, och det mår min hylla alltid bra av!

Sist hit, först ut! 

El Shaddai: Acension of the metatron kom på posten idag och är ett spel som jag ser mycket i fram emot. Dess unika grafik, djupa handling och gameplay som blandar 2D och 3D moment  är något som troligen kommer falla mig i smaken mycket väl

Mario Kart 7 är egentligen inte alls mitt spel utan min kära sambos! Hon fick det igår av mina barn (och av mig) i Mors Dags-present men jag kommer naturligtvis ”låna” det då och då. Det är bra att ha en gamer till sambo!

The Darkness  är en svenskutvecklad fps med en gedigen story att luta på, som hypades rätt rejält när det kom. Har testat det för några år sedan utan att jag blev allt för imponerad, men vem vet, kanske spelet kan få lite upprättelse?

Army of Two ska enligt utsago vare en rätt maskulin, hjärndöd fps med väldigt bra co-op möjligheter. Det är just det sistnämnda jag ser fram emot.

Resistance: Fall of Man är en tidig PS3-titel som genast fångade min uppmärksamhet. Den välkända premissen jorden-invaderas-av-utomjordingar-som-du-ska-skjuta-ihjäl är väl kanske skåpmat, men det faktum att det utspelar i Amerika på 1940/50-talet gör mig alldeles varm i kroppen. Kan bli riktigt bra.

Mortal Kombat vs. DC Universe för samman actionhjältar som Stålmannen och Batman för att fightas mot klassiska Mortal Kombat-figurer som Baraka och Sub-Zero. Jag gillar fightingspel, problemet är att jag suger på dom. Jag buttonsmashar mig fram till en vinst då och då, men detta är nog mest ett partyspel med vänner, än något jag tänker spela i min ensamhet. Lägg dock framsidan på minnet, kära läsare. Mer ska jag inte avslöja nu.

Dead Space är en köttig rymdskräckis som troligen kommer skrämma skiten ur mig, och få mig sitta gungandes på golvet och önska att jag spelat något på Bolibompa-webben istället.
Det ser vi fram emot!

Många trevliga speltimmar har jag framför mig nu, undrar om hur många jag klarat innan sommaren är slut?