Följande dialog inträffade i min soffa i mitt spelrum, mellan mig och min son Noel, 4år.
Jag spelar Trials Evolution och på banan RedLynx Moto-Jam försöker jag mig på ett visst hopp för trettiofemte gången.
– Pappa, varför spelar du motorcykelspel?
– Jadu, varför spelar du Super Mario-spel ?
– För jag älskar Super Mario!
Men älskar jag Trials Evolution?
Tycker jag om självspäkningen som inträffar på var och varannan bana?
Svaret där blir både Ja och Nej. Spelet svårighet balanserar på en ytterst hårfin gräns mellan tillfredsställelse och innerlig frustration, speciellt i de senare banorna av spelet. Men belöningen kommer när man på trettiosjätte försöket äntligen klarar det där svåra hoppet och kommer till en ny checkpoint.
Men det kanske bara är jag som är dålig?
Följande dialog inträffar mellan mig och min son Noel.
Jag är nu på banan The Ascent och uppe i mitt femtiosjunde försök på den sista, förbannade jävla lodräta backen innan mål.
– Pappa, kan vi inte spela Banjo Kazoie istället?
– Nej.