Bra Uppfostran? Episod 6 – Lek i snö

JouneySnö

Följande dialog utspelade sig  dagen före dopparedagen, när jag klädde på mina barn ytterkläder för att gå ut på den obligatoriska gå-ut-och-leka-iallafall-en-stund-om-dagen.
Dagen ifråga var det snöigt och väldigt blåsigt och jag tog på min son en halsduk.

– Ska vi leka det där spelet som mamma spelade för några dagar sedan?
– Vilket då?
– Det där med gubben i snön och berget och halsduken och så?
– Men hallå! Vem ska vara berget då? Och vem ska vara ljuset? Vi är ju bara två ju!

Bra Uppfostran? Episod 5 – Känslor i Journey

journey

Som de allra flesta av våra läsare vet, så håller vi här på bloggen spelet Journey som ett av årets allra bästa spel. Det sträcker sig även långt utanför just ”GOTY 2012” och platsar högt på våra personliga listor av bästa spelupplevelser någonsin, Peter har ju till och med förevigat spelet en permanent plats på sin arm.

När man har upplevt en sådan här makalös upplevelse har åtminstone jag en viss förmåga att vilja få mina nära och kära att ta del av upplevelsen, och i mitt fall är det främst min sambo Lina som jag bearbetat och idag var det dags.

Vad hon tyckte är en annan historia, vad jag vill belysa med detta inlägg är mina barns reaktion på detta spel.
Eftersom Journey är en sådan speciell upplevelse ville jag att Lina skulle få spela utan störmoment och i sin ensamhet, men under de sista 45 minuterna anslöt sig våra två barn, 4 respektive 6 år gamla, och att då bevittna spelet i tystnad – allt för att inte störa upplevelsen.
Och trots att de bara dök rakt in i ”handlingen” så var de genast trollbundna och när slutscenen började rulla satt hela vår lilla familj med tårar i ögonen. Mina barn satt alltså och grät så tårarna rann ner för kinderna – efter ha bevittnat ett spels avslut, ett spel som saknar både dialog och uppenbar handling och mål.
Så hur kommer det sig att de sitter och gråter (och då menar jag verkligen bölar)? När vi tröstade dem och frågade de varför så var svaren att det var så ”sorgligt”, ”ledsam musik” och att ”man dog där i snön”.

Är det så att jag har oerhört känsliga barn? Eller är det spelet som är så stark i sin känsloskildring?
Troligtvis en blandning av de båda, men faktum är att det moderna spelmediet innehåller så mycket mer än Super Mario-hoppande och arga fåglar, det kan vara en audio-visuell upplevelse av den magnitud som enbart mer etablerade kulturformer haft monopol på.
Och även om detta kanske egentligen inte är ett spel för barn, så blev mina två barn lika engagerade i Journey som de blir av de allra bästa Studio Ghibli-filmerna och det är sannerligt inget dåligt omdöme.

Bra Uppfostran? – Episod 3: Budskapet börjar nå fram

Som förälder finns det många tillfällen att bli extra stolt över sina barn.
Det kan vara allt ifrån att sova hela natten i sin egen säng till när de metat upp sin första abborre eller ställt upp för en kompis i skolan.
Som inbiten tv-spelare och loppiskonässör som undertecknad blev jag extra varm om hjärtat när min son kom hem från ett loppisbesök med morfar och hade införskaffat följande pryl:

20121001-103814.jpg

 

Jag blir så stolt!