Många försök har gjorts som alla har resulterat i misslyckanden och förluster.
Många djupa suckar har hörts från mitt håll när majoriteten vinner och spelet och kontrollerna plockas fram.
Nä, fotbollspel är inte min kopp te och kommer aldrig någonsin vara det, säkerligen till flera vänners stora förtret. Inte ens om jag blev avsläppt på en öde ö med enbart ett FIFA-spel med mig i handen, så hade jag efter ett års solande och spelande, inte tagit ett steg framåt i utvecklingen.
Tyvärr.
Men det fanns faktiskt en strimma hopp häromkvällen, när jag plockade fram min färska Vita-maskin och tryckte in det medföljande FIFA Football i kortöppningen.
Jag hade bara tänkt starta upp det, se hur det såg ut och kändes och sedan sälja/byta bort det på sedvanligt vis på något spelforum.
Efter laddningskärm och titel så kommer man till ett slags träningsläger där man styr en ensam spelare på en plan och där du kan skjuta mot en målvakt, bara för att lattja lite helt enkelt (ett tryck på Start-knappen tar dig vidare till huvudspelet). Jag och min anonyma spelare springer omkring och sätter stäming genom att dribbla bort mig själv och så vidare när så jag plötsligt upptäcker att jag skjuter när håller fingret på bakstycket!
För er som inte har någon vidare koll på Vitans specifikationer, så är den stora skärmen tryckkänslig men det finns även en touch-yta på bakstycket av konsolen, något som används väldigt finutligt i detta spel. Denna reklamfilm ger en någorlunda visuell representation:
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=4MEh17RiVdY&w=560&h=315]
Denna nya kontrollmetod gjorde mig alldeles uppspelt och jag ägnade säkert en kvart på övningsplanen för att förbättra min teknik. Efter ett par puckar in i kassen så kände jag mig redo att köra övningsmatch, ”jag är ta mig tusan ostoppbar”-känslan hängde fortfarande kvar och medans jag valde mitt Aston Villa så var jag hoppfull, kanske var mitt stora problem med fotbollspel över? Kanske kanske kanske…
Men nej.
Efter några få minuter låg jag under med tre mål och känner mig lika värdelös som förr. Lägg därtill det sövande jävla tempot i dylika spel samt det faktum att jag konstant blir bestulen på bollen, så stängde jag av min Vita innan matchen hade kommit till halvlek.
Och jag stängde samtidgt den metaforiska lådan där mina fotbollspels-ambitioner låg i, en låda som jag aldrig kommer försöka öppna igen.