Till slut tog Bob sig i kragen och genomled den sista halvan av spelet Dead Space, så att äntligen detta avsnitt blev tillverkat!
Hela trion är samlad i detta avsnitt, där vi – bokstavligen – dissikerar Isaac Clarkes första äventyr i rymden. Mycket trevlig lyssning i den smäktande sommarvärmen önskar vi eder!
Avsnittet finner ni här, via Itunes eller via vår tyngdlösa Rss-feed.
Till nästa ordinarie avsnitt ska vi spela Demon´s Souls (huga!) men innan dess kommer det såklart några mellanpoddar i form av Apropå och annat smått å gott.
Allt gott, så hörs vi om två veckor igen!
Puss å kram,
Bob, Peter & Isak.
Länkar & Musik
Spelpodden Spel 223 där vår podjingel listas mot andra
Eddie Vedder – Society
Go’dagens.
Jag försökte spela Dead Space 1 för några år sedan. Det första intrycket var ”Åh, det är såhär atmosfäriskt som jag vill att Mass Effect ska vara”. Sedan körde jag fast när Stasis introducerades (reparera-någonting-pusslet-som-egentligen-är-jättelätt). Sedan upptäckte jag att min tolerans för jump scares i spel är väldigt låg. Har efter detta aldrig testat spelet igen.
Blir nyfiken på Isaks åsikter om Mass Effect-serien (”Alla delar är INTE lika bra!!!”). Utveckla och diskutera gärna.
Så, återstår bara att önska er god lycka med Demon´s Souls.
Tjo!
Stopp och belägg, nu måste jag försvara mig lite grann i min platina-jakt.
Precis som Bob säger så ger jakten på platinas för mig en oerhört mycket djupare och större spelupplevelse i de spel jag tycker är bra nog att spela igen. Nyckeln här är att spelmekaniken ska hålla för att trycka upp spelet på hard. Typexempel är DMC som jag spelade sex varv av där varje utvecklades med nya egenheter, och jag älskade varje omspelning. Ett annat är Hotline Miami-spelen som gett mig oerhört mycket, där andra bara tycker jag är dum som dunkar huvet i väggen om och om igen (de som var på RRM Winter vet ju hur jag spelade 🙂 ) så är det precis såna spelupplevelser jag söker. Känslan av att bemästra något svårt är fantastisk, och det borde ju ni kunna relatera till nu när ni blivit Souls-bitna. Mitt Powerplay-projekt går egentligen ut på samma sak, att pusha mig själv så långt jag kan och övervinna svårigheter.
Peter pratar om att jag sitter med guide, det gör jag för att ta alla collectibles och det alltid på andra genomspelningen för att första ska vara helt fri från såna tankar. Collectibles är inte kul, men det är heller inget jättejobbigt när jag ändå spelar det igen.
Vi har alla olika drivkrafter bakom våra handlingar, det är väl inte så svårt att förstå Peter? 🙂