Gästbloggat hos Svampriket – Att övervinna spelångest

ub_8d293143163416a6148093ad09cb7876

För fjärde gången har jag fått äran att gästa Sveriges Bästa Spelblogg med ännu en krönika.
En krönika som handlar om stressen och ångesten över att ha så mycket spel att spela, men inte tid eller möjlighet.
Hoppas ni finner den underhållande.

Surfa in på Svampriket eller gå Hit för att hitta alla mina gästbloggar.

Vill DU gästa Svampriket med en text? Maila tobbe at Svampriket.se !

Bra Uppfostran? Episod 5 – Känslor i Journey

journey

Som de allra flesta av våra läsare vet, så håller vi här på bloggen spelet Journey som ett av årets allra bästa spel. Det sträcker sig även långt utanför just ”GOTY 2012” och platsar högt på våra personliga listor av bästa spelupplevelser någonsin, Peter har ju till och med förevigat spelet en permanent plats på sin arm.

När man har upplevt en sådan här makalös upplevelse har åtminstone jag en viss förmåga att vilja få mina nära och kära att ta del av upplevelsen, och i mitt fall är det främst min sambo Lina som jag bearbetat och idag var det dags.

Vad hon tyckte är en annan historia, vad jag vill belysa med detta inlägg är mina barns reaktion på detta spel.
Eftersom Journey är en sådan speciell upplevelse ville jag att Lina skulle få spela utan störmoment och i sin ensamhet, men under de sista 45 minuterna anslöt sig våra två barn, 4 respektive 6 år gamla, och att då bevittna spelet i tystnad – allt för att inte störa upplevelsen.
Och trots att de bara dök rakt in i ”handlingen” så var de genast trollbundna och när slutscenen började rulla satt hela vår lilla familj med tårar i ögonen. Mina barn satt alltså och grät så tårarna rann ner för kinderna – efter ha bevittnat ett spels avslut, ett spel som saknar både dialog och uppenbar handling och mål.
Så hur kommer det sig att de sitter och gråter (och då menar jag verkligen bölar)? När vi tröstade dem och frågade de varför så var svaren att det var så ”sorgligt”, ”ledsam musik” och att ”man dog där i snön”.

Är det så att jag har oerhört känsliga barn? Eller är det spelet som är så stark i sin känsloskildring?
Troligtvis en blandning av de båda, men faktum är att det moderna spelmediet innehåller så mycket mer än Super Mario-hoppande och arga fåglar, det kan vara en audio-visuell upplevelse av den magnitud som enbart mer etablerade kulturformer haft monopol på.
Och även om detta kanske egentligen inte är ett spel för barn, så blev mina två barn lika engagerade i Journey som de blir av de allra bästa Studio Ghibli-filmerna och det är sannerligt inget dåligt omdöme.

Mitt universums giganter!

Ta er en minut och njut, så återkommer jag sen.

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=sJMiDKmTw7Y]

He-man är min ohotat största barndomshjälte. Den enda som kommer i närheten är Spiderman, eller möjligen gänget i Dino Riders, men He-man var störst, bäst och vilket kan verka konstigt i dagsläget när man analyserar utseendet, också vackrast.
Min vän Jeppe hade när vi var små inspelat ett avsnitt på VHS som jag säkert kollat på 100 gånger, jag skojar inte. Jag älskar He-man.

 Jag har sedan en tid vetat om att det finns ett spel till Playstation 2 som går under namnet Defender of Grayskull.
Muspekaren har ett flertal gånger svävat över ’Köp’ knappen på Tradera, men jag har hela tiden hindrat mig då spelet fått usla recensioner och det känns som slöseri med barndomsminnen, tid och framför allt pengar.
För jag har så klart förväntningar, just bara för att det är vad det är: Ett spel.. ett spel med He-man.. (!)  Jag är således lite rädd för att trots att jag vet att det inte kommer göra den tecknade serien rättvisa kan jag inte sluta hoppas 🙂
Allt detta är förstås bara undanflykter.  Om jag väl har bestämt mig för något så kan jag inte släppa det. Jag kommer köpa det här spelet, förr eller senare. Av ren och skär fanboyism.

Men håll i hatten för det verkar som att vi går ljusare tider till mötes!

Jag är ganska sen på den här bollen, men jag fick idag veta att företaget Glitchsoft utvecklar ett nytt He-Man spel till IOS! (Nu är det fresten slut på tvivel, man skall ha Iphone, punkt!)

Av bilder att döma ser den grafiska stilen typiskt Iphone-ish ut. Färgrik och barnvänlig i min mening. Vilket jag är helt ok med, att försöka apa efter något uråldrigt 80-tals tecknat hade inte gjort sig med dagens standard.
Vad som får mig att studsa upp och ned i soffan är att spelet är precis vad man förväntar sig att världens starkaste man skall vara, en slagskämpe. Det är nämligen en 2D brawler. Och kollar man igenom bildgalleriet på IGN så ser man att karaktärerna så som t.ex Beastman ovan är trots den nya grafiken och lite anti-proportionerliga väldigt trogna serien. Och när jag säger serien så menar jag förstås tv, och inte tidningsserien.
Kan de sedan lösa kontrollerna på ett bra sätt så kommer jag slänga mina pengar på det här spelet.

Vad som blir av detta projektet återstår att se, men jag kan säga att för egen del har jag inte varit så här peppad på ett spel sedan Final Fantasy XIII, och att jämföra med peppen inför det första Final Fantasy spelet på den nya generationen är inte att säga lite!

Borderlands 2 och Solituden


I recension efter recension, på forum och i mitt twitterflöde läser jag samma återkommande uppfattning om spelet Borderlands; ”Det kommer bara till sin fulla rätt om man spelar flera tillsammans”.
En uppfattning som jag inte riktigt delar och till viss del motstrider!

Vi inledde starkt på releasedagen, den 21 september, med att köra en 4p co-op sittning på över 7 timmar. Från kväll till sena natten. Och jag skulle ljuga om jag påstod att det inte var roligt. Det var faktiskt en av de trevligaste multiplayer-upplevelserna på mycket länge; fyra personer på olika platser som snackar genom Skype och skjuter otaligt många Psychos, Mauraders och Nomads. Och så slipper man köra fordonen som har en fruktansvärd körkänsla, man kan ockupera Gunner Seat istället.

Men multiplayer har sina nackdelar.
Jag har missat större delen av storyn, hänger inte riktigt med i varför jag ska göra vissa uppdrag till exempel.
Den träffsäkra dialogen har även den gått mig förbi (har ju iförsig haft annan träffsäker dialog att lyssna på i mina lurar kopplade till Skype). Jag kan även tycka att mängden fiender nästan bli oöverkomligt när man spelar fyra stycken samtidigt; i vissa passager blir det ett köttande utan dess like och du pumpar frenetiskt på skjutknappen utan någon som helst strategi eller taktik. Man blir rätt mör i både huvud och kropp efter ett par timmar av sådant spelande

Nej jag ser det snarare att multiplayer-läget är en bonus till ett redan gediget spel.
Genom hela första spelet i serien gick jag ensam och utforskade varje hörn och skrymsle på den enorma världen. Jag la oerhört många timmar och älskade det obönhörligt; kombinationen av fps och mängder av loot var en synnerligen trevlig upplevelse för en komplettist som undertecknad.
Så iggår när jag spelade Borderlands 2 en stund på kvällen, infann sig ett väldigt avslappnat lugn, som gjorde att jag kunde utforska och loota i min egna takt – utan att bli stressad av någon annan.

Det är nog faktiskt så jag vill uppleva mitt senaste besök på planeten  Pandora; ensam och ostressad.
(Men oroa er inte, kära fränder. Jag kommer att joina era sessioner med. Men om jag inte gör det så förstår ni nog varför.)

Gästbloggat hos Svampriket- ”Spelet”

Har för tredje gången fått den stora äran att gästblogga på Sveriges mest mångsidiga och bästa spelblogg, nämligen Svampriket.

Ni kan antingen läsa den på plats, eller om ni är lata så scrollar ni neråt så finner ni den där också.
Mycket nöje.

 

”Spelet”
Av Mattias Sörbom

Äntligen!

Till slut har det kommit, ”Spelet”.

Jag förbokade det för ett antal månader sedan och efter en del krångel vid releasen nu i helgen så har jag det äntligen i min ägo, som jag har längtat!

Jag äger sedan tidigare två andra delar i serien, men det bästa är att varje del är en helt unik upplevelse även dom delar många gemensamma attribut.

”Spelet” belönar dig rikligt ju mer tid och engagemang du lägger ner på det

Det är rätt svårstartat till en början, men efter ha lärt sig grunderna så flyter det på bra och ju längre in i ”spelet” du kommer, ju lättare blir det. ”Spelet” belönar dig rikligt ju mer tid och engagemang du lägger ner på det, samtidigt som du i vissa situationer inte vet om du ska skratta eller gråta.

Livslängden är oerhört lång, man skulle kunna säga att det aldrig riktigt tar slut – ständiga uppdateringar och DLC av varierande kostnad hjälper till att hålla intresset uppe.

Allra bäst är det om man spelar det i co-op, även om det funkar i Single Player-läget men då är det så mycket svårare, så svårt att det inte är säkert att man klarar av det. Co-op är verkligen att föredra!

Många gamers är lite rädda för att skaffa detta ”spel”, mest för att det kräver en hel del av en samt att tar tid från övriga spel och intressen och till och med förändrar ens levnadsvanor.

Detta är förvisso sant, men med rätt planering och prioriteringar så hinner man faktiskt med både det ena och det andra.

Jag kan varmt rekommendera ”Spelet” till eder alla; krävande men ack så givande. Du kommer inte att ångra dig.


Vad spelet heter?

Sigge, och han föddes den 14 september 2012.

Krönika: Grupptryck i vuxen ålder

(Denna krönika skrevs för publicering på Svampriket.se men blev framflyttad och nu utbytt mot en annan krönika jag skrivit. Så jag publicerar den här, även om jag har vidrört ämnet flera gånger tidigare på denna blogg samt att den utspelar sig någon vecka bakåt i tiden. Hoppas den underhåller något ändå.)

Min son och jag är nyss hemkomna från affären, där jag hämtade ett stort paket på mitt lokala postkontor. När vi åker hemåt, lyssnandes Pearls Girl så börjar tankarna snurra allt fortare. Hur gick detta till? För ett år sedan var jag en rabiat Xboxfanboy och nu har jag precis lagt två tusen kronor på en Ps3…

Vad hände egentligen?!

Inte har jag kommit till någon magisk insikt som får mig att bortse från Sixaxis uselhet.
Inte heller har jag plötsligt blivit förtjust i det röriga menysystemet mer känt som Xross Media Bar. Och jag har absolut inte förstått varför jag måste ladda ner ett spels trial-version först, innan jag kan ladda ner hela spelet.

Nej anledningen varför jag tänker köra något slags polygamiskt förhållande med dessa två ledande konsoler är av helt annan karaktär, nämligen en social sådan.

Jag har länge varit ensam med mina upplevelser av det mer digitala slaget. Under åren som gått har jag spelat otaliga timmar Counterstrike, Guildwars, Battlefield 2 och Modern Warfare 2/3. Men aldrig har jag saknat någon att spela me d, att samarbeta med och utbyta taktiker genom hörlurar och teamspeak/ventrilo/skype – jag har klarat mig bra själv.
Så var det även i en av mina personliga favoriter Borderlands, ett spel som jag klarade två varv i min ensamhet samtidigt som jag njöt i fulla drag. Och om några få dagar släpps den högt emotsedda uppföljaren och min ursprungliga plan var att jag skulle avnjuta de nya äventyren på Pandora på min fina Xbox, ensam och lyckligt ovetande om något annat.
Men då började det dyka påtryckningar från folk i min närhet, folk som alla skulle co-opa Borderlands 2 tillsammans på Ps3. Och plötsligt så känner jag mig utsatt för grupptryck, första gången sedan smygrökningen bakom tågmagasinet i femte klass.
Och precis som den ljumma eftermiddag för 17 år sedan, så kan jag inte stå emot trycket.
Jag, 28 år gammal, har fallit offer för grupptryck.

Man vill ju vara en av de coola killarna ju…

Alla spelar!

Den digitala revolutionen går så fort, så fort…
Blicka bakåt några år så fanns inte ordet ”sociala medier” bland vokabuläret på gemene man, och Facebook, Twitter och Instagram låg fortfarande i sin linda, väntandes på att ta över världen.
Det är intressant att stanna upp då och då, och dra sig till minnes hur det var innan Facebook – var människor mer eller mindre sociala då? Istället för att skriva på sin statusrad att man har städat, bakat bullar eller ska spela innebandy, ringde man någon och berättade det? Eller har helt enkelt dagens samhälle fostrat en befolkning som bara skriker efter bekräftelse och som blir lycklig för varje ”Gilla” som ens status/bild får?

Den digitala revolutionen har haft en massiv påverkan på spelande, något som till stor del kan härledas till Facebook och smartphones.
Det har under senaste åren skrivits mycket om att spelet World Of Warcraft är det allra största online-spelet någonsin, med flest antal användare (cirka 12 miljoner) – något som egentligen inte alls stämmer efter som Facebookspelet Farmville hade över 83 miljoner spelare (8 april 2010).
Men dessa mer ”casual games” som de olika spelen som återfinns på Facebook och i smartphones, fungerar till stor del som temporära sensationer, ”flugor” som är omåttligt populära en kort tid och så på en natt så är intresset borta och förflyttat till något nytt.
Någon som minns WordFeud crazen för något år sedan? WordFeud var på allas läppar, skrevs till och med om ordspelet i flera av Borås Tidnings mer seriösa krönikor! Som mest hade jag 15 personer som jag dagligen spelade mot, idag är det bara min kära mor kvar som spelar.
Sen hade vi en släng av Ruzzle (ännu ett ordspel) och även lite värdelös frågesport i FrågeFeud-  spel som har tappat sitt dragningsvärde idag och finns kvar på telefonen som en relik över gamla spelsessioner som ingen minns vem som vann.

Det senaste spelet som fått ett massivt uppsving måste väl vara SongPop. I dessa tider när PopQuiz är omåttligt populära och drar storpublik till krogar överallt, så är SongPop ett utmärkt substitut med sin ”introtävling”-framtoning. En match tar endast några få minuter och spelet är oerhört lätt att fastna i – men redan efter ett par veckor så har folket börjat svika (eller är det bara mina motståndare som blir tröttna på att bli ägda av mig?)
Vad jag egentligen vill säga med detta inlägget, är att jag behöver nya, starka motståndare i SongPop!
(Adda mig, mitt användarnamn är mattias.sorbom)


För alla spelar ju, eller hur? 

 

Dark Souls gör min själ mörk!

Vad är sk. Spelglädje?

Skall spel vara roliga? Är det dess primära funktion, att underhålla genom glädje? Kanske måste det inte vara roliga som att man skrattar medan man spelar, men jag har ändå någon ryggmärgsinställning om att ’Spel skall vara roligt’. Visst kan det som bekant inte alltid låta som att man har roligt när man tillexempel spelar Mario Kart 64 med vännerna och slagorden haglar ned över soffan, men innerst inne vet ändå alla inblandade att man älskar varandra..

..Men Dark Souls… Jag HATAR Dark Souls.

När jag sätter mig ned för att spela första gången vet jag inte riktigt vad jag skall förvänta mig.
Ok spelet kommer vara svårt, jävligt svårt, och jag kommer dö. Det är en del av spelet, det måste jag acceptera. Men förutom det vet jag ingenting.
Jag skapar min kvinnliga magiker, för det är alltid det primära valen om man får välja, att spela som kvinna och så långt ifrån en klassisk ’Barbarian’ man kan komma. Vet inte varför jag alltid väljer en kvinnlig karaktär, men valet magi känns självklart jämfört med en ’brainless brawler’ till krigare.

Sedan börjar jag sakta men säkert bygga upp ett gediget hat för spelet. Jag dör, dör, dör, dör, dör och dör. Så skärper jag mig, och dör ändå. Tar ett djupt andetag, biter ihop, fokuserar,.. och dör ändå.
När jag dött för trehundrafemtioelfte gången, slitit mitt hår och dragit de längsta svordomsramsorna i mannaminne börjar jag ifrågasätta om det är något fel på mig, eller om det faktiskt ÄR fel på spelet denna gången? Skall jag känna mig så här desperat och liten i min soffa?

Det är då min räddning kommer. Jag drar mig till minnes att Svampriket postade en video om Dark Souls för längesedan. Och tack gode Samson för det!

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=tpWXlBbmy7Q]

Det är verkligen precis så här jag känt. Att spelet är trasigt och det kan ju inte vara så att man skall dö lika frekvent som jag hela tiden gör? Men tydligen är jag inte värdelös, och det är faktiskt det som räddar min spelupplevelse. Så simpelt som vetskapen om att jag inte är ensam om att känna som jag gör, så får spelet en helt ny mening.Där jag kan fortsätta att dö med en gnutta hopp ständigt kvar om än långt nedtryckt i mina själlösa skor, och game over skärmen förvandlas plötsligt från:

Till:

Tillbaka till början igen. Är Dark Souls Spelglädje? Den enda gången jag känner riktig glädje i spelet är när jag efter så många försök faktiskt lyckas ha ihjäl den där jävla bossjäveln! Och medan mina händer fortfarande skakar av nervositet blir jag upprymd och känner mig så förbannat bra att allt jag tidigare känt blir som bortblåst av ruset.

Men däremellan är det mest frustration och svordomar 😛

Gästbloggat hos Svampriket – Aktiv eller passiv underhållning?

Har än en gång haft den stora äran att få en av mina texter publicerade på Svampriket, spelsidan som förra året vann den prestigefyllda titeln Årets Spelblogg 2011 och som innehåller en samling av sveriges mest intressanta skribenter.
Denna gång handlar min text om Alan Wake och en del tankar om berättande och själva definitionen av spel.
Mycket nöje.

Pod-orgie!

Podcasts är en väldigt stor del av min vardag. Något som jag åtnjuter i princip varje arbetsdag, varje promenad och ibland även på ett gympass.
Nu i grevens tid när några (sedan jag började pula på detta inlägget) lagt ned, andra tar sommaruppehåll eller sedan länge kanske inte ens är aktiva, kände jag att det är inte en minut för sent att lista och förklara min kärlek till dessa mediakreationer.
Detta är ytterst personliga åsikter och osminkat efter vad jag själv tycker, mer än att göra reklam för programmens uppenbara POI;s.

(Listan är utan favoriserad ordning.)

Retroresan

Pizzabetyg! … Var det något mer ni behövde veta?
Här snackar vi fanservice. Lyssnarna har fått önska spel som herrarna tar sig an, och de är det enda programmet på min lista som inte sällan ägnar en hel timma av sin programtid åt lyssnarnas kommentarer, tankar och åsikter. Är det något man uppskattar som lyssnare är det att få sin egen röst hörd, och det har Retroresenärerna Anders och Samson verkligen förstått och tagit fasta på.
Otroligt underhållande för såväl oss som växte upp med retrospel, likväl för de yngre som får en nyttig historielektion.
Radarpar och retro-nostalgi tas här till en ny nivå och levererar (helst) över fyra timmar örongodis varje vecka som får tv-reklamens fredagsmys att kännas som taggtråd.
(Red: Läggs inom kort ned, men återlyssningsvärdet är enormt och avsnitten kräver inte aktualitet)

Loading Live

Johan Hallstan och Thomas Wiborgh talkshow.
Denna pod skulle kunna byta namn till tips-cast. För här får man bra tips på hamburgare, jeans, resmål, spel, filmer, tv-.serier och allt möjligt annat. Loading Live är som den populära tjejen i skolan, med skillnaden att du lär faktiskt känna henne och märker att hon även är smart, inte bara snygg.
En vän till mig skrev en gång: ”Johan Hallstan for president, men Mr. ’ÖH-ÖH-ÖH Hamburgare’, klarar jag inte av” , och jag var beredd att hålla med.
Nu är alla ’ÖH’ borta, Johan Hallstan är tyvärr inte president, men är Loading är Live and kickin’!
(Red: Tyvärr åxå nedlagd, men det är ingen ren nyhetspodcast så även här finns ett värde i backloggen)

Radio Speltorsk

Det tog ett tag att vänja mig. Till en början störde jag mig på Sebastians uttal och Anderas verkade till höres bara en flummig sidekick.
Men med tiden förstod jag mig på dessa torskar, och kom att verkligen börja uppskatta deras personligheter. Sebastian gick från besserwisser till passionerad och spydig, på ett bra sätt. Andreas fick mer plats, och hans ovårdade språk, nonchalanta men roliga utläggningar om spel och tillika papparoll såväl privat som i själva programmet är källa till många leenden.

Radiogamer

Störst är inte alltid bäst.
Radiogamer är en lekstuga. Eller som de själva beskriver, en radioshow. De saknar den kunskap och fingertoppskänsla kring spel som många av de andra programmen på listan besitter, men det skall inte vara deras styrka.
Styrkan ligger i tränade radiopersonligheter, själva ’showandet’, klyftiga egenkomponerade introlåtar och framför allt väldigt intressanta gäster.
Jag var med från dag ett, och tycker fortfarande om programmet, inget snack om den saken! (Har även träffat personerna bakom IRL och de är ett härligt gäng) Dock ser jag tendenser till att de stiger sig själv åt sina huvuden. Det blir mer och mer hysteriskt, hatiskt och klämkäckt. Jag behöver inte vara konservativ för att tycka att det var bättre förr, utan att det behöver vara dåligt just nu.
Ironiskt nog tycker jag att Radiogamer riktar sig mest till precis vad de själva hatar på. Omogna (tänk brittiska) tonåringar.
(Red: Nedlagd. Återlyssningsvärdet är limiterat, då det kretsar mest kring nyheter och vad som spelas för stunden. Fokusera på avsnitten med gäster, _riktigt_ intressanta!)

Spelberget

Alla vi som kallar oss gamers har ett spelberg. Starfighter, Linnea och Ella tog denna ständiga ångest och gjorde något magiskt av den. Jag tyckte själv att jag skrev det så bra i min recension på Itunes att den får föra min talan även här: ”När alla brister ut i oklippta gapskratt är det svårt att inte ryckas med”.
Detta skrev jag i Oktober-11 och sedan dess har det bara blivit bättre. Ella och Linnea är två otroligt coola och älskvärda spelnördbrudar och Starfighter är en av de roligaste människorna i podcastsverige.

Spelklassiker Musik feat. Gaminggrannar

Nostalgi blandas med upplysningar av bra och ibland otroligt bra spelmusik man kanske aldrig hört. Själv har jag upptäckt tonvis med musik från spel jag aldrig visste existerade om eller brytt mig om.
Tobias och Andreas är ännu ett klockrent radarpar och deras konversationer och mun-hugg är ibland halva nöjet, med musiken som en bonus.
Gillar du spelmusik (och vem gör inte det?) är det inget att vänta på. Premma nu!

p3 Spel

Här är en podcast för allmänheten. Allt som tas upp i programmet hålls på en väldigt pedagogisk, basic nivå vilket gör den lite väl enkel för en mer skolad gamer.
Personligen är min behållning av programmet inslagen ’Signerat Samson’, ’Sen till Partyt’ och Victor Lejonhufvud, som sedan Spelradions död sällan hörs i podsammanhang.
Då har istället Angelica och Samsons sidoprojekt Add-on lite mer matnyttigt att leverera.

Korvcast

En smart pod. Anders ’Mckorv’ Johnsson pratar om lite vad som ligger för honom. Spel, personlig historia, djur, you name it. Vad jag finner mest intressant här är personen i fråga, Anders. Han gästspelade ett flertal tillfällen i Spelradion och figurerade ofta som ’The comic relief’ killen.
Här är det inte alltid lika roligt, och det är skönt med en allvarlig korv, men det kan samtidigt ibland bli lite mycket. Fokus skiftar från intressant till mest prat och jag hade inte lyssnat frekvent om den kommit ut på veckobasis. Lagom är bäst och nu är det bra.

Cocktailpartyeffekten

Sveriges absolut smartaste podcast! Kristian (fd. Spelradion) & Co. ger oss inte regelbundet avsnitt men så när väl iTunes laddat klart levererar de med kraft av sällan skådat slag. Det behöver inte alltid kretsa kring just spel, men diskussionerna är alltid genomtänkta, skarpa och intressanta då medlemmarna i programmet läser såväl ljud som grafik och spelutveckling.

 

Skillpod

Skillpoints podcaster. Den mest mångfacetterade kategorin, med allt från Indie-genomspelningar, nyheter, Starfighters fenomenala och otroligt intressanta ’lär känna mig’ Starpod, (märks min mancrush på karln? ^^ )och mycket mer. Här finns något för de flesta och med Andreas Ljungströms finger med i smeten på mycket av det som hörs är jag ständigt nöjd!

 

Skitsnack

Restoresan (och numera hela Svampriket) tar sig frihet att prata om precis vad som helst. Mycket film, väldigt mycket film, ibland för mycket för min smak, men serier, spel, fan och hans moster och allt däremellan kan beröras.
Jag är frälst i Retroresan, Svampriket vann pris för sveriges bästa spelsajt, vilket enligt mig var helt rätt, så att jag diggar Skitsnack är närmast en självklarhet. Känner du som jag?, ja då så!


Spelradion

För mig var detta ljuset i tunneln under en svår period i mitt liv, när jag sökte efter något att okupera tankarna med dök de upp som en räddare i nöden. Jag kom in något sent i spelradions livscykel, som tyvärr nu är sedan länge till ända, men de var de som startade mitt intresse för spelpodcasts.
Det blev riktigt sentimentalt för mig när jag lyssnade på sista avsnittet, det säger det mesta om min tillgivenhet till Johan Hallstan och Kristian Johanssons arbete. Jag är evigt tacksam för det ni gett och styrt mig in på.
Nyheter och aktuella händelser styr merparten av programmen så att plocka upp denna pod som ny lyssnare kanske inte ger 100% tillfredställelse, men vill du uppleva podcastproduktion i sitt esse bör du ta dig ett lyssn!

(Bubblare) Gaming till kaffet

Denna pod har bara gått ett par avsnitt i mina lurar, och det var nu ett tag sedan. Men jag gillar den. Om inget ändrats den sista tiden är det två killar från Göteborg som snackar spel över en fika. Det är inte svårare än så.
Det roliga är att de har en närmast homoerotisk kemi mellan varandra som säkert inte är medveten, men passar riktigt bra.^^

 

 

Detta är vad jag grottat ned mig i de senaste åren. Jag är medveten om att det saknas namn, även många utländska spelpodcasts som sägs vara bra, men man har bara så mycket tid på en vecka 🙂
Dock, nu när vissa inte kommer ljuda i mina lurar längre, om ni har tips på några riktiga guldkorn som jag missat får ni mer än gärna slänga in en kommentar!