”What a fine day to make new friends”

(Red: Sätt på den här låten i bakgrunden när du läser inlägget. Som av en händelse passar den bästa låten från hela Final Fantasy IX, med hela sin kontext och budskap löjligt bra in på temat för mitt inlägg. ^^)

Två händelser har det senaste fått mig att inse en annan väldigt rolig händelse.
Det började med att vi kommit hem från Retroresans finalhelg. Veckan efter skriver vår vän Tobias Andersson på twitter:

’Efter en helg med folk som faktiskt förstår ens referenser är det lite smärtsamt att vara tillbaka i verkligheten. Mer nördhäng tack!’

Tobias har en väldigt bra poäng i det han Twittrar här. Och jag tror att många med mig känner igen sig i det och kan förstå den otroliga lättnaden i att få prata helt öppet om spel, få respons på det man säger och veta att folk uppskattar det man har att komma med. Det är inte så i ’verkliga livet’, åtminstonde inte för mig. Jag får som jag sagt tidigare ständigt förklara för mina medmänniskor att min Alundra-tatuering INTE är Zelda… eller jag menar Link, heter han va?

Andra händelsen är från allas vårt fördärv till tidsfördriv Facebook. I högerspalten får man förslag på ’personer du kanske känner’, och där finner jag att tre av fyra personer som Facebook föreslår är kändisar!

Kändisar tänker ni, är det Brad Pitt?, Lena Olin eller Serj Tankian kanske?

Förståss är det inte så. Namnen som ploppar upp på min Facebook är kanske inte kändisar för gemene man, men för mig som spenderar en stor del av min tid med att hänga på spelsajter, lyssna på podcasts eller skumma igenom spelbloggar är detta kändisar. Personer vars texter jag frekvent läser eller podcasts jag med största nöje lyssnar på.

Det här är en väldigt sk. ’Big Deal’. Att man, vi, JAG sakta men säkert blir en del av den förhållandevis lilla men ack så underbara skara människor som är med ett större perspektiv sett spelintersserade personer i Sverige. Som bloggar, skriver och pratar om spel.
Det ÄR en Big Deal för mig att ha efterfestat hemma hos Tove Bengtsson och Mats Nylund. För det är stora namn i min bok. Det är en av de många saker som ger all tid jag spenderar på detta intresse ett mervärde, bortsett från själva spelandet. Nörden i mig är inte lika ensam längre.

Och för detta är jag väldigt tacksam.

En kärleksförklaring till DrömElvan

20120717-205118.jpg

Som så många andra spelnördar, så är jag totalt ointresserad av sport. Tränar gärna innebandy eller spelar några rundor golf per sommar, men att se på sport på tv eller vara totalt hängiven åt ett lag eller en sportstjärna, det är något jag aldrig kommer förstå.

Men.

Jag säger som Adolphsson och Falk
” …men jag har en last som håller mig fast i ett järngrepp..” Varannan sommar, fyller jag på med mina egna ord.
Varannan sommar förvandlas jag nämligen till ett hängiven fotbollsfan, i och med tävlingen DrömElvan.

I korta drag så går tävlingen ut på att man ska välja 11 spelare från de kvalificerade lagens uppställning. Spelarna får olika poäng vid exempelvis Mål, Hållen Nolla och Asssist, samt minuspoäng för förlorad match och varningar. Du får göra ett visst antal byte inför varje omgång och syftet är alltså att få mest poäng av alla.
Tävlingen arrangeras i samarbete med tidningen Aftonbladet och i årets EM-upplaga var cirka 45 000 lag anmälda.

Anledningen till att jag ens började tävla i detta, var för att mina sportintresserade vänner ville att jag skulle engagera mig i fotbollsvärlden som låg dem varmt om hjärtat. Sagt å gjort, första tävlingen vi var med i var EM 2002. Från ha varit ett fåtal vänner som tävlade mot varandra i en intern liga, så har vår kompistävling vuxit sig allt större på 10 år, och inkluderar 12 tävlande, en prispotr på 1200kr samt ett bestraffande pris till den som blir sist.

Mot min egna logik om sportfånar, så går jag helt upp i tävlingen och läser på om spelare och taktiker, målstatistik och nyheter, och jag har till och med byggt en buckla som vinnaren får ha stående i sitt hem:

Nu är EM över för denna gång, vinnaren blev Daniel Lövgren (Grattis då!), och längtan till VM 2014 har redan börjat.

Men tills dess skiter jag fullständigt i allt som har med sport att göra.
Jag är väl inget fån heller.

Nostalgisk över en mus?

20120706-004854.jpg

Vafalls?
Vad är detta för gammalt mög vi betraktar? En gammal utsliten datormus redo för soptippens elektronik-binge?
Nej, för mig är det ett kärt återseende av en gammal trotjänare som väcker varma spelminnen till liv.

En stor del av min gymnasietid spenderades (förutom det sedvanliga pluggandet, festandet, strulandet, sovandet) framför en datorskärm med spelet Counterstrike. Ack vilka ljuva minnen jag har från det spelet, allt från att spelat med ett konstant lagg var tredje sekund (bara min far så gärna vill ha Wi-fi) till att somna på tangentbordet på ett Lan hos några kompisar i Kinna. Många timmar har även lagts på att spela pracc med de högst oseriösa klanerna KuntS, Bamyl och TheFatOnes samtidigt som man snackade skit genom Ventrilo.
Och alla dessa otaligt många frags har begåtts med denna datormus, något som förslitningen på höger musknapp skvallrar om.
Visste väl att det fanns någon anledningen att spara på den, den fick ju mig att bli alldeles varm av nostalgi (något som jag verkar bli ovanligt lätt).

Men nu är den på återvinningscentralen, och kan bli en ny datormus som förgyller någons tonårstid.

Länge leve återvinning!

Diablo 3 till konsol ?

Samtidigt som jag undersöker om min undermåliga dator på något sätt kan palla att köra Diablo 3 (för ja vill ju åxå spela spelet, precis som Peter ju!) så väcks ryktena om ett eventuellt konsolsläpp till liv igen.

Loading kan man läsa att en tysk återförsäljare har lagt ut konsolversioner av Diablo 3 på sin hemsida vilket skvallrar om eventuell släpp snart.
”Men sånt här har hänt förut, att spel hos återförsäljare aldrig släpps plus att de tyskarna är säkert tokiga” tänker jag men fortsätter ändå att hoppas.

Då läser jag ett par rader ner att den svenska återförsäljaren Webhallen har även de lagt in de i sitt sortiment!

Shit is happening?
Fan va glad jag vart isåfall! Hoppas också att konsolspelare kan spela tillsammans med datorspelare, men det kanske är en förhoppning för mycket. Nu fokuserar vi på konsolversionen.
Ett officiellt uttalande på E3, Blizzard?
Snälla?

– Men lilla gubben, har du feber?

Jag har börjat på tvivla på min dumsnålhet (eller är jag bara ekonomisk?) när det gäller att köpa begagnad elektronik. Med risk att ge min sambo vatten på sin kvarn, så är det kanske bättre att köpa nya grejer med garanti än gammalt billigt mög som kan gå å dö närsomhelst?

Min , relativt nyinköpta, Playstation 3 har nämligen mått lite dåligt på sistone men frågan är om den någonsin mått särskilt bra?
Köpte den begagnad från tradera för den billiga pengen 800 kronor, men så var den ju lagad för YLOD med. Men eftersom den funkade ändå så var jag nöjd med köpet.
Dock har fläkten låtit som fan ända sedan dag 1 i min ägo, och de låter allt värre ju mer krävande spel jag har spelat. Har fått en hel del spydiga kommentarer på Skypen när vi lirat BF3 och fläkten min dränker ljudet av min röst. Men konsolen har fortsätt att rulla på och fungera, dock men en störande hög ljudnivå.
Så härom natten när jag skulle spela lite BF3 med min vän Dennis, så fick jag varningsmeddelande om att konsolen var överhettad. Meddelanden som jag naturligtvis ignorerade  (jag hade rull och var inne i kill-streak ju!) och sedan plötsligt så la den av. Jag har inte vågat starta den sedan dess.

Någon som har varit med om något liknande med era konsoler?
Ska öppna upp den i helgen och se om den är full av dammråttor kanske.
Men jag har ingen brådska…

(Jag älskar ju min 360 så mycket mer…;)

Kära Esther, vem är du?

Vi har haft förväntningar, spelat och både skrivit och pratat om Journey i bloggen tidigare, så det tänker jag inte fortsätta med. Men för att ändå nämnas igen så är Journey inte ensamt om att framställas som något annorlunda.

En annan kreation som spelmedia Sverige ofta har nämnt i samma mening är Dear Esther.
Googlar man ovanstående är detta ett exempel av vad man får se. Smått dyster, stämningsfull natur. Och det är i princip det enda man får se.. Således har jag inte en blekfet jävla aning om vad Dear Ester är för något. Man kan ju försöka bli klokare av att kolla på trailern, men tror man det kommer man slösa bort två minuter av sitt liv 🙂

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=D7VJ4lP-05A]

Jag är otroligt nyfiken på vad som kan vara så fantastiskt med tomheten som bilderna och videon så sparsmakat berättar. Självklart skulle jag kunna ta reda på det, men jag tror att detta precis som Journey är en resa man inte vill bli berättad någonting alls om.
Nu i egenskap av min nya Mac tankade jag nedladdningstjänsten Steam, mest bara för att ha det. Och det första som möter mig på startskärmen är: Dear Esther 50%

För 30 kr är mitt expertråd till allmänheten: Köp! Jag har en stark känsla av att det kan vara värt det ^^