Kategoriarkiv: Tankar

Att spela eller inte spela – det är frågan?

Postat av
3

20121125-202605.jpg

Som jag nämnde förra veckan så spelade jag äntligen färdigt Borderlands 2, och var sugen på något nytt stationärt spel att lägga mina få fria timmar på. Har alltid ett par titlar i hyllan som väntar på att få uppmärksamhet, plus ett par virtuella diton som jag ”fått” igenom mitt PS+-konto, och det är alltid lika svårt att välja ut nästa spelupplevelse. Inte minst när det nya DLC till Borderlands 2 är så lockande, men nej, jag måste beta av något av spelen i min ägo!

Lotten föll på Rockstars ”GTA-goes-western” Red Dead Redemption som jag har hört så mycket gott om. Men redan efter en timmas spel så blir jag genast osäker på mitt val, och funderar på om jag ska lägga min knappa speltid på ett spel som jag inte gillar?

Jo jag vet, jag har belyst ett liknande scenario tidigare, men det är fortfarande lika jävla svårt!
Å ena sidan vill jag ge det rosade spelet en ärlig chans och ”ha spelat det” så man kan använda det som en referenspunkt och erfarenhet. Å andra sidan så är , som sagt, livet alldeles för kort och mängden spel jag vill spela kontra tiden som finnes, det bildar en helt omöjlig ekvation.
Om spelet var med i den ack så viktiga Boken och vore material för vår podcast Play Before You Die, då hade jag ansträngt mig mer och gett det mitt yttersta för att spela och klara det, men just där är det på något sätt viktigare och mer betydelsefullt.

Så hur ska jag göra?
Spela ett spel jag inte är särskilt glad i eller välja något annat, förhoppningsvis bättre?

Bra Uppfostran? Episod 4 – Det ska börjas i tid

Postat av
1

Hur gamla var ni när ni började spela?

Själv var jag nog runt 4-5 år när min far lånade hem en Commodore Vic 20, som vi spelade på så fort tillfälle gavs. Tv-spel har alltid varit en naturlig del av mitt liv och det är först nu på ålderns höst (Nåja, 28-års åldern ) när man har flera barn att uppfostra, som man börjar fundera på hur annorlunda spelandet kommer se ut för mina barn kontra min egen uppväxt. Min far tyckte om teknik och spelade gärna på vårt Nes, antingen ensam med spelet Golf eller körde dubbelmatcher i Tennis.
Men hur kommer mina barns relation till tv-spel utvecklas med två föräldrar som mer än gärna sätter sig och spelar, både ensamma och tillsammans med barnen?
Visst finns frågan om ansvarsfulla föräldrar som begränsar spelandet, något som för övrigt tas på högsta allvar här hemma, men jag funderar mer på om mina barn kommer nostalgiskt minnas tillbaka på dera tidiga, högst personliga spelupplevelser som man själv gör ?
Eller kommer det se helt  annorlunda ut för dem, med ett förändrat spelklimat samt spelande föräldrar?

Klart är iallafall att min son Noel är krokad av tv-spelandet, och han bara väntar på att få lära sin lillebror Sigge allt han kan:

Tänk, om några år kan jag köra 4 co-op spel med hela familjen i soffan.

Det kommer bli åsom!

Jag vill nog inte ha samlarutgåvan…

Postat av
2

I tidigare inlägg har jag raljerat över mitt oresonliga suktande efter special och samlarutgåvor av spel.
Men där mitt yngre jag skulle köpt allt jag ville ha trots otillräckliga ekonomisk medel, så har mitt (relativt) mogna nuvarande jag klarat mig ifrån att trycka på Köp-knappen.
Iallafall när det gäller de dyra samlarutgåvorna…

Samtidigt så har flera av dessa utgåvor visats sig vara något av en bevikelse, de har inte riktigt hållt vad de lovat. Efter ha sett en bekants Helghast-mask från Killzone 3-utgåvan så vart den inte så imponerande som jag trodde, och efter sett en unboxing-video av Borderlands 2 Ultimate Loot Chest Edition (som jag ville ha fruktansvärt mycket!) så var kistan plastigare än vad jag hade hoppats på.
Mitt Ha-begär är därför rätt irrationellt i flera avseenden.

Spelserien Bioshock ligger oerhört varmt om hjärtat, jag har till och med tatuerat in en Big Daddy på armen. Så suget att spela den tredje delen, Bioshock Infinite, är oerhört stort.
Men nu när de utannonserat special och samlarutgåvan vet jag inte riktigt vad jag ska känna…

Saxat från Loading.se

En stor fågelfigur?
Va?
Jag har absolut ingen relation alls till denna ”fågel” och det är , mig veterligen, inget som dykt upp i tidigare Bioshock-spel. Visst är det en härlig känsla i övriga ting – propogandaposter, välgjord Artbook osv -men eftersom jag inte känner något alls för denna figurinen så finns inte suget alls för att köpa denna utgåva.
Och det är något som förvånar mig oerhört mycket.

Är jag sjuk tro? Eller har Irrationell Games prioriterat fel?


Bishock Infinite släpps preliminärt 26 februari 2013.

Bra Uppfostran? – Episod 3: Budskapet börjar nå fram

Postat av
2

Som förälder finns det många tillfällen att bli extra stolt över sina barn.
Det kan vara allt ifrån att sova hela natten i sin egen säng till när de metat upp sin första abborre eller ställt upp för en kompis i skolan.
Som inbiten tv-spelare och loppiskonässör som undertecknad blev jag extra varm om hjärtat när min son kom hem från ett loppisbesök med morfar och hade införskaffat följande pryl:

20121001-103814.jpg

 

Jag blir så stolt!

Polygami – Here I come!

Postat av
15


Jag skrev ett inlägg för ett par veckor sedan om jag skulle välja Xbox eller Playstation som bas för mitt Borderlands 2 spelande, och hur jag skulle få ihop pengar för att skaffa den svarta monolithen – om jag nu valde den.
Men efter ett par synnerligen lyckade loppisköp och mitt gedigna affärssinne när det spel, så har jag faktiskt lyckats få ihop pengar för att skaffa mig en 320Gb Ps3 Slim!

Så om 12 dagar blir det Borderlands 2 tillsammans med minst 3 vänner (Peter, Denno, Bror).
Någon mer som planerat att spela det på Ps3? Hojta till med ditt PSN-nick så gör vi Pandora osäkert tillsammans!

 

När jag har en dålig dag..

Postat av
5

Jag älskar Battlefield 3. Lika mycket som jag såklart hatar Battlefield 3 när jag får ett skott i pannan för enmiljardfemtionde gången och ser den där hand-animationen… (Seriöst jag har nog dött ungefär så många gånger, så kass jag är). Men sedan känns det ju precis lika bra när jag mejar ned ett par killar på raken eller healar min squad och poängen trillar in. Ni vet hur det är, spel som Battlefield är ögonblicklig hatkärlek.

Till saken, jag vet inte om mina öron ignorerat soldaternas kommentarer tidigare eller om det helt enkelt slumpats fram så turligt att jag sluppit höra skiten innan, eller om jag i vredesmod rage;at över det tidigare och helt enkelt glömt av, men nu e de i vilket fall dags igen oavsett!

Tänk er, vi ligger under brutalt! Fienden cirkulerar vår båt med helikopter och skjuter obarmhärtigt ned varenda en av oss.
Jag snor en båt och tänker att denna gången skall jag minsann komma iland och visa vad jag går för..för att sekunden senare bli sönderskjuten och tvingad att simma mot land för att klara livhanken. Klassiskt Battlefield 3 scenario. Då hör jag min lagkamrat i radion:

”These cocksuckers got me pinned down!”

DICE….!

Rätta mig om jag har fel. Personerna på DICE kanske har gått och frågat soldater världen över vad de helst skriker till varandra i radion. Om så är fallet, rätta mig och jag skall gladeligen äta upp varenda rad jag skrivit! Men fram tills dess är det jag som har ordet.

Jag klarar inte av den dudebro attityden som innebär att DICE låter sina soldater skrika just ovanstående citat till varandra i sitt spel.
Varför kör dom inte hela vägen för att tillfredställa det allsmäktiga Amerikatt och drar till med:

’These afghanistan Bin Ladin lookalike, gay cocksucker, fudgepacker, anti-christ, assholes got me pinned down’

Rage-quit.

Alla spelar!

Postat av
5

Den digitala revolutionen går så fort, så fort…
Blicka bakåt några år så fanns inte ordet ”sociala medier” bland vokabuläret på gemene man, och Facebook, Twitter och Instagram låg fortfarande i sin linda, väntandes på att ta över världen.
Det är intressant att stanna upp då och då, och dra sig till minnes hur det var innan Facebook – var människor mer eller mindre sociala då? Istället för att skriva på sin statusrad att man har städat, bakat bullar eller ska spela innebandy, ringde man någon och berättade det? Eller har helt enkelt dagens samhälle fostrat en befolkning som bara skriker efter bekräftelse och som blir lycklig för varje ”Gilla” som ens status/bild får?

Den digitala revolutionen har haft en massiv påverkan på spelande, något som till stor del kan härledas till Facebook och smartphones.
Det har under senaste åren skrivits mycket om att spelet World Of Warcraft är det allra största online-spelet någonsin, med flest antal användare (cirka 12 miljoner) – något som egentligen inte alls stämmer efter som Facebookspelet Farmville hade över 83 miljoner spelare (8 april 2010).
Men dessa mer ”casual games” som de olika spelen som återfinns på Facebook och i smartphones, fungerar till stor del som temporära sensationer, ”flugor” som är omåttligt populära en kort tid och så på en natt så är intresset borta och förflyttat till något nytt.
Någon som minns WordFeud crazen för något år sedan? WordFeud var på allas läppar, skrevs till och med om ordspelet i flera av Borås Tidnings mer seriösa krönikor! Som mest hade jag 15 personer som jag dagligen spelade mot, idag är det bara min kära mor kvar som spelar.
Sen hade vi en släng av Ruzzle (ännu ett ordspel) och även lite värdelös frågesport i FrågeFeud-  spel som har tappat sitt dragningsvärde idag och finns kvar på telefonen som en relik över gamla spelsessioner som ingen minns vem som vann.

Det senaste spelet som fått ett massivt uppsving måste väl vara SongPop. I dessa tider när PopQuiz är omåttligt populära och drar storpublik till krogar överallt, så är SongPop ett utmärkt substitut med sin ”introtävling”-framtoning. En match tar endast några få minuter och spelet är oerhört lätt att fastna i – men redan efter ett par veckor så har folket börjat svika (eller är det bara mina motståndare som blir tröttna på att bli ägda av mig?)
Vad jag egentligen vill säga med detta inlägget, är att jag behöver nya, starka motståndare i SongPop!
(Adda mig, mitt användarnamn är mattias.sorbom)


För alla spelar ju, eller hur? 

 

Problem med Polygami

Postat av
3

Som vana bloggläsare vet så är mitt självklara val av denna generations konsoler den vita riddaren från Microsoft, Xbox 360. Men efter påtryckningar av diverse slag så skaffade jag mig faktiskt även en svart monolith, som även går under namnet PS3 och inledde alltså ett polygamiskt förhållande med dessa konsoler och dess lockelser.

Till en början så fick min nya PS3a en hel del kärlek och speltimmar, främst i Battlefield 3 men även i spel som Journey och Crystal Defenders. Men sedan spelades det allt mer sporadiskt, mycket på grund av krångel, långsam uppkoppling och en oerhörd högljudd fläkt. Just fläkten orsakade ännu mer problem nu när min PS3as feber har tagit överhanden; maskinen blir överhettade efter några minuter i menyn och måste stängas av.

Nu är då mitt problem om jag ska skaffa en ny PS3a?
Visst har jag ett par ospelade spel i hyllan, alla mina vänner äger och spelar PS3 samt att det finns mycket exklusivt som jag vill spela. Men vågbrytaren heter Borderlands 2, uppföljaren till ett spel som jag ständigt längtar tillbaka till och som släpps om ett fåtal veckor. För samtidigt som jag vill skaffa det min Xbox, för kontrollen och känslans skull, så har jag inte mindre än tre vänner som vill spela Borderlands 2 med mig (suverän 4p Co-Op Vettu!) – men då på den andra konsolen.

Men är det värt att sälja en massa prylar för att få ihop till ännu en Ps3a, och detta på ett par veckor?
Hmmm, tror faktiskt det.

Dags att surfa över till Tradera och börja sälja!

Första (och sista) timmarna i Rage

Postat av
1

Som jag har nämnt tidigare så är tiden för spelande alltför knapp för att spela tråkiga spel. Detta faktum är ännu mer sant idag än för några månader sedan, eftersom jag nu jobbar dagtid och har än mindre tid att spela på. Just därför tänker jag inte spela Rage mer än de tre timmar jag nyss lagt på det; jag har helt enkelt inte roligt.

Premissen är ju egentligen perfekt för mig; ett fps som utspelar sig i en trasig, dystopisk postapokalyptisk värld, precis som jag gillar. Men Rage har en del haltande gameplay-mässiga brister, tillsammans med tråkig vapenkänsla och helt tom värld! Alla miljöer som ligger mellan de olika bosättningarna där uppdragen ges, är utan något innehåll alls – det är bara en massa kulisser! Då kvittar det hur välgjord grafiken och detaljrikedomen är, man saknar något som helst motiv att utforska omgivningarna. Vilket är väldigt synd eftersom det är ju halva grejen med dessa kittlande trasiga världar.
Spelutvecklarna har till stor del fokuserat på bilfysik eftersom spelarens bil spelar en viktig roll för spelet, du använder den för att ta dig till långväga platser samt att överleva i vildmarken mot anfallande banditer och deras raketbestyckade bilar. Det finns även ett något malpalcerat racingläge som känns väldigt krystat och påtvingat i storyn.

Som ni förstår så är jag inte särskilt imponerad hitintills efter dessa tre timmar spelande, men droppen som får min bägare av tålamod att rinna över, var en viss ingång till en kloak som jag snubblade över när jag var ute och letade efter något att utforska. Jämte kloakingången står en ärrad, skäggig man som raljerar över hur farligt det är i kloakerna, att de är belamrade av mutanter samtidigt som det finns fullt av loot att finna om man klarar av att överleva.
Efter ha fyllt upp på ammunition och bandage och är redo att ta mig utmaningen möts jag av ett meddelande när jag ska öppna luckan: ”Please purchase the Downloadable Content to enter the Sewer”
DLC?? Ska jag betala extra för detta? HELL NO!

Om man är sugen på ett postapokalyptiskt äventyr ala Mad Max så rekommenderar jag att söka sig till Borderlands (bättre känsla i gameplay) eller Fallout 3 (otrolig detaljrikedom och berättelse) istället.
Men om man inte redan spelat något av de två spelen så kan väl börja med Rage; då blir ju upplevelsen så mycket bättre när man byter upp sig.

Hej då Rage!

Livet för dödliga – och dagtidsarbetande!

Postat av
Svara

Har under de senaste 7 åren jobbat udda tider. Kvällar, nätter och varannan helg – i 7 års tid.
Så naturligtvis är glädjen hos mig stor när jag äntligen landat ett dagtidsjobb, att få sova hemma varje natt och ledig varje helg är något som är oerhört efterlängtat från både mig själv och min familj.
Men.
Efter jobbat mina första fyra dagar på nya jobbet så är jag minst sagt ganska trött, och jag förstår inte var timmarna tar vägen! Man kommer hem, äter och sen måste man lägga sig för att orka upp på morgonen!!

Nja, så illa är det ju faktiskt inte.. Men mitt spelande har sannerligen blivit lidande denna första veckan för jag har inte hunnit spela något alls (förutom ett 60-tal matcher i SongPop men de räknas ju inte). Och plötsligt så förstår jag att folk med vanliga arbetstider inte hinner spela så mycket…

Men vafan, jag är inte orolig. Sova kan man kanske göra när man blir gammal..?