”Spel är den ultimata uttrycksformen, den tar bitar från alla kända kulturyttringar och sammanfogar det till en enhet som man kan intergrera med! Hur kan man inte vilja bli en del av det? ”

Dessa ord (egen översättning) yttras av spelmakaren Phil Fish i inldeningen av Indie Game – The Movie.
Han håller på och producerar  sitt livs viktigaste spel, samtidigt som han håller på att gå under på grund av det.

I denna dokumentär får vi följa tre spelskapare; en som har fått sitt spel släppt och hyllat, en som precis ska släppa sitt fleråriga projekt på Microsoft digitala speltjänst och slutligen nämnda Phil Fish som fortfarande , när filmen släpptes, inte fått ut sitt spel än. Filmen växlar mellan dessa olika individer och dess skapelser och skapar en väldigt speciell vinkel på fenomenet indie-spel. Dessa utvecklare är alltså independent, de gör sina spel helt oberoende av företag och har i princip inga pengar att röra sig med.
Mannen bakom succespelet Braid, Jonathan Blow, ger sin syn på indie-skapandet med att jämföra dess små egensinniga spel med storproduktioner som Halo och Modern Warfare. Han menar på att det finns ingen personlighet överhuvudtaget i de bombastiska produktionerna och det är just därför han bara sysslar med indie-spel. Men ju längre fram dokumentären skrider ju tydligare blir det att det är ytterst problematiskt att försöka göra sitt personliga projekt, sitt hjärtebarn, till en kommersiell produkt som kommer bedömas av både kritiker och lekmän. Något som uppenbarligen inte alla klarar av att ta.

Min tidigare inre bild av indie-spelskapare var den av den coola, nördiga killen som programmerar på sitt spel på lediga stunder, samtidigt som han lever ett rätt normalt lyckat liv. En eldsjäl med många järn i elden helt enkelt. Den bilden får jag något raserad när jag ser Indie Game – The Movie.
Visst är det eldsjälar vi ser, ingen tvekan om det, men det är också trasiga människor med varierande svåra bakgunder som alla brinner för sina spel, vissa brinner till och med lite för hårt för att det ska vara riktigt nyttigt för dem.

Dokumentären är en fröjd för ögat med en filmkvalité som för tankar till högdefinitions DSLR-kameror. Intervjuer blandas med grafik och skisser från spelen i fokus som tillsammans med ett härligt suggestivt soundtrack ger en vibrerande upplevelse, speciellt om man har något som helst spelintresse. 

Indie Game – The Movie är oerhört närgången och skildrar spelmakarnas känsloliv väldigt fint, så när filmen når sin sista del så är det svårt att hålla tillbaka tårarna.
Jag tänker införskaffa alla de nämnda spelen i filmen. Inte bara för jag är nyfiken på slutresultatet utan för att dessa spel äger egenskaper som storbolagens spel inte innehar och som kan ge mig riktigt minnesvärda upplevelser.
Samt att Phil Fish, Jonathan Blow, Edmund McMillen och Tommy Refenes förtjänar all kärlek de kan få genom att ,bokstavligen, lägga ner sin själ i sitt arbete.