Är det såhär sanningen är?
Super Mario har missförstått allt!
Svara
Kategoriarkiv: Bobs Inlägg
Gästbloggat hos Svampriket- ”Spelet”
Har för tredje gången fått den stora äran att gästblogga på Sveriges mest mångsidiga och bästa spelblogg, nämligen Svampriket.
Ni kan antingen läsa den på plats, eller om ni är lata så scrollar ni neråt så finner ni den där också.
Mycket nöje.
”Spelet”
Av Mattias Sörbom
Äntligen!
Till slut har det kommit, ”Spelet”.
Jag förbokade det för ett antal månader sedan och efter en del krångel vid releasen nu i helgen så har jag det äntligen i min ägo, som jag har längtat!
Jag äger sedan tidigare två andra delar i serien, men det bästa är att varje del är en helt unik upplevelse även dom delar många gemensamma attribut.
”Spelet” belönar dig rikligt ju mer tid och engagemang du lägger ner på det
Det är rätt svårstartat till en början, men efter ha lärt sig grunderna så flyter det på bra och ju längre in i ”spelet” du kommer, ju lättare blir det. ”Spelet” belönar dig rikligt ju mer tid och engagemang du lägger ner på det, samtidigt som du i vissa situationer inte vet om du ska skratta eller gråta.
Livslängden är oerhört lång, man skulle kunna säga att det aldrig riktigt tar slut – ständiga uppdateringar och DLC av varierande kostnad hjälper till att hålla intresset uppe.
Allra bäst är det om man spelar det i co-op, även om det funkar i Single Player-läget men då är det så mycket svårare, så svårt att det inte är säkert att man klarar av det. Co-op är verkligen att föredra!
Många gamers är lite rädda för att skaffa detta ”spel”, mest för att det kräver en hel del av en samt att tar tid från övriga spel och intressen och till och med förändrar ens levnadsvanor.
Detta är förvisso sant, men med rätt planering och prioriteringar så hinner man faktiskt med både det ena och det andra.
Jag kan varmt rekommendera ”Spelet” till eder alla; krävande men ack så givande. Du kommer inte att ångra dig.
—
Vad spelet heter?
Sigge, och han föddes den 14 september 2012.
Portal-turret på riktigt!
Alla som spelat Portal 1/2 känner igen dessa små rackare.
Helautomatiska turrets som är rörelsekänsliga och gör allt för att hindra din framfart i labben hos Aperture.
Utvecklarna till spelet, Valve, mottog i dagarna ett paket från Weta Workshop.
Gissa vad som var i lådan?
[youtube http://www.youtube.com/watch?v=LvZhRUsKNG4]
Den första reaktionen är ju, såklart, Jävlar va coolt!
Men min nästa tanke var ”om man kan bygga riktiga turret, då kan man snart bygga portal guns. Och kan man bygga portal guns, så har vi snart ett riktigt Aperture Labs!”
Be afraid, be very afraid!
Krönika: Grupptryck i vuxen ålder
(Denna krönika skrevs för publicering på Svampriket.se men blev framflyttad och nu utbytt mot en annan krönika jag skrivit. Så jag publicerar den här, även om jag har vidrört ämnet flera gånger tidigare på denna blogg samt att den utspelar sig någon vecka bakåt i tiden. Hoppas den underhåller något ändå.)
Min son och jag är nyss hemkomna från affären, där jag hämtade ett stort paket på mitt lokala postkontor. När vi åker hemåt, lyssnandes Pearls Girl så börjar tankarna snurra allt fortare. Hur gick detta till? För ett år sedan var jag en rabiat Xboxfanboy och nu har jag precis lagt två tusen kronor på en Ps3…
Vad hände egentligen?!
Inte har jag kommit till någon magisk insikt som får mig att bortse från Sixaxis uselhet.
Inte heller har jag plötsligt blivit förtjust i det röriga menysystemet mer känt som Xross Media Bar. Och jag har absolut inte förstått varför jag måste ladda ner ett spels trial-version först, innan jag kan ladda ner hela spelet.
Nej anledningen varför jag tänker köra något slags polygamiskt förhållande med dessa två ledande konsoler är av helt annan karaktär, nämligen en social sådan.
Jag har länge varit ensam med mina upplevelser av det mer digitala slaget. Under åren som gått har jag spelat otaliga timmar Counterstrike, Guildwars, Battlefield 2 och Modern Warfare 2/3. Men aldrig har jag saknat någon att spela me d, att samarbeta med och utbyta taktiker genom hörlurar och teamspeak/ventrilo/skype – jag har klarat mig bra själv.
Så var det även i en av mina personliga favoriter Borderlands, ett spel som jag klarade två varv i min ensamhet samtidigt som jag njöt i fulla drag. Och om några få dagar släpps den högt emotsedda uppföljaren och min ursprungliga plan var att jag skulle avnjuta de nya äventyren på Pandora på min fina Xbox, ensam och lyckligt ovetande om något annat.
Men då började det dyka påtryckningar från folk i min närhet, folk som alla skulle co-opa Borderlands 2 tillsammans på Ps3. Och plötsligt så känner jag mig utsatt för grupptryck, första gången sedan smygrökningen bakom tågmagasinet i femte klass.
Och precis som den ljumma eftermiddag för 17 år sedan, så kan jag inte stå emot trycket.
Jag, 28 år gammal, har fallit offer för grupptryck.
Man vill ju vara en av de coola killarna ju…
El Shaddai: Ascension of the Metatron – Gudomlig grafik men ack så tråkigt..
När jag startade upp El Shaddai för första gången så åkte min haka ner till bröstet, och där förblev den i många timmar.
Grafiken är något alldeles exceptionellt med dess drömska, surrealistiska världar fulla av ljus och mörker och alla möjliga grafiska effekter. Det är såpass svårt att förklara att jag tänker passa på att uttnyttja det faktum att Du läser denna recension uppkopplad mot det det vida Internet och visa en trailer från spelet, så ni får se själva!
[youtube http://www.youtube.com/watch?v=mIGaTCutqQ4]
Som ni ser så skiftar fokus från 3D till 2D i vissa partier, samt att du får besöka vitt skilda världar, allt från brinnande inferno, futuristiska högteknologiska städer, mjuka och lekfulla barnprogramliknade upplevelser till väldigt japanska drömmande världar fulla av lotusblommor och körsbärsträd.
Spelet är alltså en riktig fröjd för ögat, ibland lite för mycket till och med (under en viss bana blev jag trött i ögonen av dess grafik samt att mina ögon började tåras). Men även storyn börjar lovande och suggestiv; du är en ängel vid namn Enoch som ska, på uppdrag av gud, besegra och fånga in de fallna änglarna som har nyttjat sina krafter för att för förslava mänskligheten. Vid första anblicken så är de kristna förtecknen väldigt påtagliga (det benämns ibland som ”det där kristna spelet”) men flera andra religioner blandas in på mer eller mindre subtila sätt, vilket ger spelet en särskild ”andlighet” utan att bli allt för corny.
Ju längre storyn utvecklar sig ju mer förvirrad blir man. En salig röra bland änglar och demoner, hopp mellan olika dimensioner och tid gör att man får släppa berättelsen och fokusera på på själva spelmekaniken, vilket tyvärr är spelets allra största brist.
Diffusa plattformshopp, ostyrbar kamera och ett rätt tråkigt fightingsystem får mig att tappa intresset rätt fort. Och det hjälper inte att man möter på samma tre fiender hela, hela tiden!
Nej tyvärr El Shaddai, när storyn blir bortschabblad och gameplay blir bara upprepande och monoton fighting. Och då återstår ju bara det som gör spelet så unikt, just grafiken.
Och det räcker tyvärr inte med vacker yta för att få ta del av min dyrbara tid.
It has arrived…
And this time for good!
Psst. Adda gärna mig på PSN: LastBobOnEarth
Polygami – Here I come!
Jag skrev ett inlägg för ett par veckor sedan om jag skulle välja Xbox eller Playstation som bas för mitt Borderlands 2 spelande, och hur jag skulle få ihop pengar för att skaffa den svarta monolithen – om jag nu valde den.
Men efter ett par synnerligen lyckade loppisköp och mitt gedigna affärssinne när det spel, så har jag faktiskt lyckats få ihop pengar för att skaffa mig en 320Gb Ps3 Slim!
Så om 12 dagar blir det Borderlands 2 tillsammans med minst 3 vänner (Peter, Denno, Bror).
Någon mer som planerat att spela det på Ps3? Hojta till med ditt PSN-nick så gör vi Pandora osäkert tillsammans!
Beat My Highscore – Super Hexagon
Terry Cavanagh, mannen bakom VVVVVV, är tillbaka med ett nytt spel. Precis som det nyss nämnda svåruttalade spelet, så flörtar Super Hexagon med retroinspirerad grafik och musik. Super Hexagon har dessutom en mördande svårighetsgrad, man överlever bara ett par sekunder innan den kvinnliga rösten förkunnar Game Over. Men trots att spelet tar slut så fort och är oförlåtande så det förslår, så fortsätter man spela ändå.
Men nu vill jag tävla mot Er läsare där ute, för är det något som sporrar mig när det gäller såna här spel så är det att vara bättre än någon annan!
Spelet finns utgivet till Iphone och Ipad och kostar i Appstore 7 kr. Men det går även att spela i en nedbantad version direkt i webläsaren .
Mina rekord hitintills:
Webläsarversionen: Överlevt i 15.11 sekunder
Iphone, nivå Hexagon: Överlevt i 18:43 sekunder
Kan ni slå mig?
Kommentera inlägget med eran High-Score.
Game On!
Day Z eller Hur Skulle Du Överleva Apokalypsen?
I en av de färskaste och mest intressanta svenska spelpodcaster just nu, Overkligt, så återkommer spelmediaprofilen Christer Engström, vecka efter vecka med rapport från spelet Day Z, ett spel som jag finner oerhört intressant.
Spelet är ett slags försök att på ett så realistiskt sätt som möjligt, skildra en zombieapokalyps. Day Z upphovsman Dean Hall har tidigare arbetat som yrkesmilitär och utvecklade konceptet från sina erfarenheter från olika överlevnadsövningar.
Spelet är en mod till Arma 2 (som är mer av en stridssimulator för fotsoldater än ett regelrätt spel) och inleds med att du vaknar upp på en strand utan varken vapen eller utrustning, i en öde och dyster värld som befolkas av zombies som vill döda dig helt enkelt. I spelet finns även andra spelare men dom, precis som du, drivs av en överlevnadsinstinkt och vill hellre ta kål på din karaktär för få tag på den utrustning som du har hittat än att vara vänner. Spelet har inget slutmål och man kan inte ”klara” det, målet är helt enkelt att överleva så länge som möjligt och bli så kraftfull som möjligt med vapen och utrustning. Det som särskiljer Day Z från andra kötta-zombie-spel är även det faktum att din karaktär är oerhört sårbar och måste förses med vatten och mat, samt att skador måste behandlas med morfinsprutor och bandage – som du måste hitta ute i den ogästvänliga ödemarken.
Nu låter jag väldigt påläst men jag har faktist inte spelat en sekund av Day Z. Mycket på grund av krångel med datorer och installation, men även för att spelet lider av oerhörda buggar och fuskare, något som herr Engström har proklamerat högljutt och i ilskna ordalag i nämnda podcasten.
Därför väcktes mitt hopp när jag igår såg trailern från spelet War Z, som släpps någon gång i höst.
Detaljerna om spelet är ganska knappa hittills men spelet verkar vara en mer påkostad rip-off på Day Z, med ungefär samma spelupplägg.
[youtube http://www.youtube.com/watch?v=0UwpLOVTjLU]
Oavsett vem som härmar vem så lockar en putsad och mer buggtestad version av War Z framför ett buggigt och fuskbesudlat Day Z.
Men jag kan inte låta bli att fundera över just målet med spelet, när känner man sig verkligen färdig i ett sådant här spel?
Alla spelar!
Den digitala revolutionen går så fort, så fort…
Blicka bakåt några år så fanns inte ordet ”sociala medier” bland vokabuläret på gemene man, och Facebook, Twitter och Instagram låg fortfarande i sin linda, väntandes på att ta över världen.
Det är intressant att stanna upp då och då, och dra sig till minnes hur det var innan Facebook – var människor mer eller mindre sociala då? Istället för att skriva på sin statusrad att man har städat, bakat bullar eller ska spela innebandy, ringde man någon och berättade det? Eller har helt enkelt dagens samhälle fostrat en befolkning som bara skriker efter bekräftelse och som blir lycklig för varje ”Gilla” som ens status/bild får?
Den digitala revolutionen har haft en massiv påverkan på spelande, något som till stor del kan härledas till Facebook och smartphones.
Det har under senaste åren skrivits mycket om att spelet World Of Warcraft är det allra största online-spelet någonsin, med flest antal användare (cirka 12 miljoner) – något som egentligen inte alls stämmer efter som Facebookspelet Farmville hade över 83 miljoner spelare (8 april 2010).
Men dessa mer ”casual games” som de olika spelen som återfinns på Facebook och i smartphones, fungerar till stor del som temporära sensationer, ”flugor” som är omåttligt populära en kort tid och så på en natt så är intresset borta och förflyttat till något nytt.
Någon som minns WordFeud crazen för något år sedan? WordFeud var på allas läppar, skrevs till och med om ordspelet i flera av Borås Tidnings mer seriösa krönikor! Som mest hade jag 15 personer som jag dagligen spelade mot, idag är det bara min kära mor kvar som spelar.
Sen hade vi en släng av Ruzzle (ännu ett ordspel) och även lite värdelös frågesport i FrågeFeud- spel som har tappat sitt dragningsvärde idag och finns kvar på telefonen som en relik över gamla spelsessioner som ingen minns vem som vann.
Det senaste spelet som fått ett massivt uppsving måste väl vara SongPop. I dessa tider när PopQuiz är omåttligt populära och drar storpublik till krogar överallt, så är SongPop ett utmärkt substitut med sin ”introtävling”-framtoning. En match tar endast några få minuter och spelet är oerhört lätt att fastna i – men redan efter ett par veckor så har folket börjat svika (eller är det bara mina motståndare som blir tröttna på att bli ägda av mig?)
Vad jag egentligen vill säga med detta inlägget, är att jag behöver nya, starka motståndare i SongPop!
(Adda mig, mitt användarnamn är mattias.sorbom)
För alla spelar ju, eller hur?